Det var knallskott och bengaler och illvilliga dårar som försökte storma  planen. Maskerade fega, svaga manspersoner som tar skydd bland ”vanligt folk” för att kunna utföra sina dåd.

Riktiga fans stöttar i motgång - de här har inte den minsta kärlek till något lag. De är bara sabotörer i största allmänhet.

Spelarnas passivitet

Det är förstås ett enormt misslyckande för hela samhället att sådana personer - maskerade och beväpnade - kan ta sig in på en fotbollsarena och ta död på allt det goda som också bor i samma rum.

Jag begriper inte riktigt hur det går till - att det inte finns kraftigare motmedel mot sådan ohyra. 

Vad skulle hända om tio maskerade män försökte komma in på Dramaten?

Fotbollens organisationer har säkert gjort mycket. Men det har alltid funnits ett men, ett undantag också i den verbala kampen mot våldet.

Nu senast tydligt uttrycket av några AIK-spelare - lagkaptenen Alexander Milosevic bland andra - efter skandalmatchen mot Djurgården.

”Supportrarna är en stor del av svensk fotboll. De driver vår sport framåt. Det är naturligt att bli besvikna när vi inte vinner fotbollsmatcher.”

Då hade dessa som de kallar supportrar satt skräck i barnfamiljer som nu allvarligt funderar på att aldrig gå dit igen.

Hur mycket för det svensk fotboll framåt? Och, med tanke på tabellplaceringen, hur mycket har dessa fans fört AIK framåt? Det tycks ju gå åt alldeles fel håll med hela föreningen. Kaos både i ledningen och på planen.

Fredrik Söderberg, som nu tar över som vd och klubbdirektör sedan Manuel Lindberg hoppat av som en direkt konsekvens av söndagens batalj (och kanske av hot och rädsla, vem vet?), menar att kommunikationen mellan klubbledning och supportrar varit bristfällig, att AIK-ledningen borde varit tydligare och mera närvarande.

Tydlig undfallenhet

Det är alldeles uppenbart att klubbarnas ledningar och spelarna är  rädda om (och kanske för) sina supportrar. Olika laddningsgrad i Värnamo och Solna, så klart, men det finns en tydlig undfallenhet gentemot supportergrupper som inte håller i långa loppet när den infiltreras av dem som har bytt ut klubbkärleken (om den någonsin funnits) till ondska och hat. Det enda som händer när det bränns av bengaler eller skjuts knallskott från en läktare idag är att en lågmäld och lite försagd speakerröst, i all vänlighet, talar om att det är förbjudet. Som om de inte visste det. Som om de skulle avskräckas. 

Det är naturligtvis en skandal att det går att smuggla in pyrotekniska vapen på en fotbollsläktare. Jag inser fullt ut svårigheten i att kroppsvisitera 30 000 människor före en match men det borde i alla fall ske med bortafansen - om de nu inte måste förbjudas helt, vilket vore lite tragiskt.

Klubbarna och spelarna måste skärpa sig och sätta hårt mot hårt. Visst, fotbollen är inte isolerad från någon tidsanda. Vi lever i ett Sverige där lallarna förökar sig, där kravlöshet och bristande kontroller skapar stora problem i hela samhällsapparaten. Nu har svensk fotboll en ordförande som går till historien som den mest aningslöse statsminister Sverige haft, han som rustade ner hela försvaret och bad oss öppna våra hjärtan så att han skulle kunna öppna alla gränser utan kontroll; vad gör han åt saken? Blir han lika tyst och intetsägande som vanligt när han får frågan.

Han tycks ju inte våga ha en egen mening utan hänvisar till demokratiska beslut och processer han inte vill föregripa. Det svensk fotboll behöver nu är ens fast hand och en stark man som skarpt säger ifrån.

Hög internationell klass

När starkt profilerade spelare i AIK går ut och bara talar väl och i tacksamhet till sina supportrar efter den senaste stora fotbollsskandalen, så ger det alldeles fel signaler. Jag kan förstå att de allsvenska klubbarna - särskilt de stora med femsiffriga publiknoteringar - är beroende av och väldigt aktsamma om sitt enorma publikstöd; den stämning som skapats runt allsvenska fotbollsarenor idag håller högsta internationella klass. Men man kan inte rätta ett samhälles ordningsregler efter de godas beteende. Då skulle vi inte behöva utbilda en enda polis. Det är sabotörerna, de ondsinta som varken intresserar sig för eller förstår fotbollens innersta väsen, som måste utrotas. Där har ledarna, spelarna och de organiserade supportergrupperna ett stort, gemensamt ansvar. 

Spelarna, som ytterst är klubbens ansikte utåt, de som får ta emot kärlek och hat, applåder eller visslingar, borde i lugnande syfte användas mycket mera. De borde möta sina fans öga mot öga, säga vad de vill ha och vad de inte vill se på läktarna. Inga bengaler, inga knallskott, inga masker. Vi visar våra ansikten, det skall ni också göra.

Vi kan också ställa högre krav på supportergrupperna som tolererar att maskerade våldsmän smyger sig in ”i deras namn” och ställer till jävelskap. 

Om det så betyder att publiksiffrorna sjunker med något tusental så får det vara värt det priset. Det går inte - vare sig för spelare eller ledare - att bara tala om tacksamhet och kärlek till fansen, när ondskan gömmer sig därinne i godheten och blir inkluderad. Ledare, spelare och seriösa supportergrupper måste ta gemensamma tag för att rensa ut destruktiva krafter.

Riktiga fans visar inte hat utan kärlek i motgång.

För AIK är de här problemen kända sedan många år. Klubben har levt med både haten och hoten nära sig men ingen klubb går säker när någon vill etablera kriminalitet, gömda i sunda miljöer. Sådant pågår ständigt och på många håll i det övriga samhället också.

Och jag undrar; om det sätts upp kameror för att komma åt kriminaliteten i parker och på gator, varför fungerar det inte på fotbollsarenor. 

Det är inte maskerad, det är fotboll. Det är inte  ”Masked singers” heller. Men aldrig har TV4:s mantra passat bättre än nu: Av med masken - av med masken - av med masken!