En förstudie har pågått sedan februari, nu inleds någon form av fördjupande dialog med IOK vilket ju med all önskvärd tydlighet bekräftar att det är IOK som är i knipa här.

Schweiz konkurrerar och japanska Sapporo ligger i startgroparna men vill helst vänta till 2034. Jag har vid ett par tillfällen varit kontaktad av japanska medier som förhört sig om läget och det svenska intresset och därmed förstått att Sapporo kan tänka sig att hoppa in redan 2030 ifall Stockholm snubblar på vägen.

Det var presskonferens för några dagar sedan där beskedet gavs från SOK-ordföranden Hans von Uthmann, nye RF-basen Karl-Erik Nilsson och Parasport-ordföranden Åsa Llinares Norlin, att Sverige tänker kämpa vidare.

Överdriven optimism

Retoriken är som vanligt i de här sammanhangen, svulstig och överdrivet optimistisk vad gäller utfallet av ett arrangörsskapet. Det finns ingenting i den olympiska historieberättelsen som övertygat mig om vare sig ökad turism eller ökat idrottsintresse bland ungdomen blir den omedelbara följden av ett olympiska spel.

Särskilt svajig blir en dylik argumentation när man nu tänker sprida ut spelens grenar över tre länder och minst fyra, säkert flera, svenska orter. 

Det är helt andra saker som avgör om ungdomar börjar med t ex vinteridrott; tillgänglighet, snö och is, tillgång till arenor, engagerade ledare, närheten till klubbar, idrottsplatser, duktiga ledare, ekonomi mm.

Vi i publiken struntar i var spelen går, vi följer dem ändå bara på TV-

Jag minns när Mona Sahlin (s) och Maud Olofsson (c) gemensamt slog ett slag för ett skattefrälse som skulle få svenska idrottsstjärnor att stanna i Sverige och därmed bli förebilder och inte behöva flytta utomlands. Vi satt i en TV-debatt från Göteborg och jag fick förklara där damerna att Ingemar Stenmark, Björn Borg, Peter Forsberg, Mats Sundin, Pernilla Wiberg och en massa andra fotbolls- och hockeystjärnor, våra allra bästa, ungdomarnas största förebilder och idoler, faktiskt bodde utomlands. Det gjorde dem inte mindre lyskraftiga, det förminskade inte deras idolstatus - tvärtom.

Samma sak med OS. Det inspirerar inte extra bara för att det går i Sverige. Det är resultaten, personligheterna, de televiserade bragderna som tänder gnistor.

OS förlorar sin nimbus

De olympiska spelen tillkom för att med idrottens hjälp skapa internationella kontakter, OS var först med internationella storevenemang. Nu har alla sporter sina egna VM. När Sverige lägger ishockey i Stockholm, längdskidåkning i Falun, skidskytte i Östersund och alpint i Åre blir det för dessa sporters utövare bara som att åka till ett VM, det de gjort så många gånger förut till just dessa orter. OS som idé med en samlad idrott förlorar sig och dör här. De olympiska spelen har bara kvar sin speciella nimbus, sin mening om man följer ursprungskonceptet. I den form som Stockholm presenterar det - och som IOK i värsta fall måste köpa - ställer jag mig tveksam till om olympiska vinterspel överhuvudtaget har en framtid. 

Den internationella olympiska kommittén är i knipa. Intresset för att arrangera sviktar, en efter en av tänkbara kandidater har dragit sig tillbaka. IOK är just nu ute med håven och då borde Stockholm visa lite mera tuffhet, mindre undfallenhet.

Kräv IOK på hela notan!

Budgeten anges ligga på 16, 5 miljarder. Den kommer aldrig att hålla. Det har inga olympiska budgetar gjort. Låt IOK betala hela kalaset! Då behövs väl, vad jag förstår, inga statliga garantier.

Och i dessa tider - så som det ekonomiska läget ser ut med höjda räntor och priser, inflation, med stora hål i samhällets skyddsnät som måste tätas, med en våldsspiral som är så skrämmande att man undrar  om inte bara det borde stå i vägen för olympiska arrangemang - kan jag inte tänka mig en svensk regering (borgerlig dessutom) som ger ekonomiska säkerhetsgarantier. Inte ens en betydligt idrottsvänligare socialdemokratisk regering har gjort det tidigare; och nu är tiderna betydlig kärvare med ett krig i vår närhet dessutom.

Det finns också skäl för de svenska entusiasterna att fundera ett extra varv kring det faktum, att IOK tycks vara beredda att åter öppna för ryska idrottare i startlistorna. Snart kommer oljeländerna att blanda sig i den olympiska leken med svindlande erbjudanden och miljardsatsningar; det är naivt att tro, som det har sagts, att Stockholms utspridda koncept skulle bana väg är en ny olympiska framtid med spel bara i demokratiska länder.

Demokratin har inte ens majoritet i världen.

Stockholms presenterade koncept innebär inte bara döden för den olympiska idén; det är också naivt och vilseledande.