Ibrahimovic tillhörde ju världen, eller universum eller ännu högre, Bosse Larsson tillhörde Malmö. Och var nöjd med det. Han spelade visserligen professionell fotboll i VfB Stuttgart när vi ännu hade amatörfotboll i Sverige (och delvis även i Tyskland), han var en stjärna där, en spelförare som lågmält tog plats i stenhård tysk konkurrens, där det krävdes stark moralisk kraft för att hävda sig. 

Störst i Malmö

Han gjorde det aldrig genom att höja rösten, förhäva sig eller prata om sig själv. Han korresponderade med omgivningen genom att spela på hela det partitur som fotbollen erbjuder dem som har de rätta sinnena för spelets hela komplexitet. Man kan säga att han på sitt vis var Zlatans raka motsats.

Han talade aldrig om sig själv, förhävde sig aldrig. Han skulle inte ens komma på tanken att påstå att han var större än Turning Torso. Störst i Malmö? Ja, absolut.

Zlatan gjorde egentligen bara en allsvensk vårsäsong som komplett stjärna i MFF-dress, Bosse gjorde A-lagsdebut som 18-åring redan 1962 och stannade bara tre år i Stuttgart - 1966 till 1969 - innan han återvände till sin kära hemstad och till klubben som upptäckt hans förmåga under en pojkmatch nere på Limhamnsfältet.

Han var firad i Stuttgart, han styrde lagets spel han jämfördes med landslagets och Werner Bremens Wolfgang Overath, under 60-och 70-talet den stora speldirigenten i tysk fotboll, ja till och med med självaste Franz Beckenbauer.

En tidning skrev att om han varit tysk skulle han varit given i det västtyska landslaget. Bosse hade en lång och framgångsrik (och lönande) karriär framför sig när han plötsligt, efter bara tre år, tröttnade på proffslivet och reste hem till ett lugnare liv i Malmö, till ett vanligt jobb, ett enkelt familjeliv och med Jägersro inom räckhåll. Han gjorde totalt 546 matcher och 289 mål i Malmö FF men på grund av skada missade han olyckligt vis klubbens största match, Europacupfinalen mot Nottingham Forest (0-1) 1979.

Åbys första val

Jag följde hela hans landslagskarriär, från debuten 1965 till VM-turneringen i Argentina 1978. Han hade då hunnit med att vinna allsvenskt guld sex gånger, Svenska cupen fyra gånger, Guldbollen två gånger, allsvenska skytteligan 1963, 1965 och 1970. Jag hade under 70-talet (när jag arbetade i Linköping) tät kontakt med dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson.

När vi en gång talade om våndan inför landskamper att välja de rätta spelarna, att låta fingertoppskänslan styra och vad som vägde in när de svåra valen skulle göras mellan de jämngoda. Åby sa:

”Det är bara en spelare som aldrig ger mig några bekymmer; Bosse Larsson. Hans namn är det första jag skriver upp. Han är den mest internationellt kompletta fotbollspelare som Sverige har och har haft.”

Det blev tre VM-turneringen för Bosse. Den misslyckade i Mexiko 1970, succéslutspelet i Västtyskland 1974 (Sverige femma, med snudd på brons) och den i Argentina 1978 då Sverige också misslyckades med att gå vidare från gruppspelet. 

Bosse var komplett. I överblicken, vidsynen, rörelsemönstret, passningsspelet, tekniken men också intensiteten i närkampsspelet och försvaret. Hans spelbegåvning gjorde honom användbar likaväl som innerback som forward. En dröm för en tränare och förbundskapten. Det blev 70-landskamper (17 mål).

Här kan du se filmen om Bosse!

Lågmäld och lojal

Han var både lagspelare och individualist, han var lågmäld och lojal, sin stjärnstatus skakade han bara av sig, orättvisor och dumma tillmälen (det skrevs en nidartikel om honom av en hänsynslös journalist på skandaltidningen Bild-Zeitung under fotbolls-VM 1974 där både hans utseende, hans rökande och att han gärna tog sig en öl kommenterades men han ryckte bara på axlarna åt det också.) Det glamorösa tilltalade honom inte, han respekterade alla, imponerades inte av någon och han tackade nej till nästan allt offentligt liv.

När Sydsvenskan under 90-talet hedrade kända Malmöbor (Jan Malmsjö, Bo Widerberg, Hjalmar Gullberg och en rad andra) var Bosse förstås given. En skylt skulle sättas upp vid diverse märkesplatser, Bosses skulle placeras på en sten nere vid Limhamnsfälten där han upptäckts. Jag hade kontakt med Bosse, jag skulle hålla ett tal, det kom folk som ville hedra honom - men skulle han dyka upp? Han kom.

Han lyssnade blygt till mina hedersbetygelser, generad fällde han sin blick mot marken. Efteråt kom han fram, tog min hand och sa: ”Tack, det här var fint.” När Malmös nya fotbolls stadion invigdes 2009 kom han efter övertalning till arenan för att göra den första avsparken under stort jubel. Men i övrigt. Nostalgi och att stå i centrum var inte hans grej. Han arbetade på Skanska fram till sin pension. Han gick nästan aldrig på några matcher.

Sin seriositet och sin inställning till fotbollen formulerande han själv lika enkelt och självklart som när han lät bollen göra jobbet, han sa: ”Det finns inga vänskapsmatcher.”