En farlig gräns passerad

Det skall inte se ut så här. Man skall inte behöva åka sig medvetslös för att vinna en idrottstävling. Då har det gått alldeles för långt. Då har en gräns passerats som det ofta gäller att ligga så nära som möjligt - men aldrig överskrida.

Vad är det för vits att tömma så mycket av kroppens krafter att man inte ens får uppleva segerns ljuvliga ögonblick?

Gunde tappade  minnet

Jag minns att Gunde Svahn efter en femmil (tror det var Holmenkollen och VM) berättade för oss närvarande journalister att han inte mindes någonting av loppets sista fem hundra meter. Gunde hade också den där förmåga plocka ut allt som fanns. Men han var aldrig medvetslös. Han reste sig och kunde koppla på ett segerleende.

Vi har sett det lite för ofta när det gäller Frida Karlsson. Hur hon svimmat, hur hon nästa förfryser sig, hur hon kör tills hon nästan tuppar av. Nu var det inte bara nästan. Hon  var inte kontaktbar under någon minut. Knappast hälsosamt.

Det har funnits en oro för Frida Karlssons (o)förmåga att hantera ut- och ingående värden när det gäller näringsbalansen. Hon har fått startförbud, hon har inte kunnat harmoniera näringsintaget när hon ökat på sin träning, kroppen att sugit åt sig får mycket underhudsfett, hon har sett alldeles för tunn ut. Det är varningstecken jag trodde att man inte skulle behöva se i dagens toppidrott där näringslära och medicinsk kontroll borde stå högt på schemat, speciellt i hårda uthållighetssporter. Och där den medicinska övervakning borde vara minutiös.

Den här säsongen tycker jag Frida sett piggare ut, både fysik och mentalt starkt. Hon åker så fint, så taktiskt klokt, hon har sett ut att må riktigt bra och att ha hittat balansen i sitt liv, en nog så viktig och svår gren för den som förbrukar extremt mycket näring i idrott.

Ändå tills hon stupade efter den där galna backen.

Bergsklättring - varför?

Och vi kan de det där med backen. Det är längdåkning på skidor vi talar om. Varför skall det ingå bergklättring i den grenen? Jag har aldrig begripit det. Visst, i längdåkningen gäller att både kunna forcera svåra backar och att stå på benen utför när det i dagens isiga före på välsmorda skidor blir rena störtloppsfarten. Men det skall vara skidåkning.

Avslutningen av Tour de Ski är inte skidåkning. Det är bergsklättring och det finns alldeles speciella tävlingar för dem som vill hålla på med sådant. Bort med skiten. Att inte ens kunna använda skidornas glidförmåga utan bara stolpa på uppför en backe har inte ett dugg med skidåkning att göra.

Och varför en masstart? Hela poängen med den slutliga jakten i den där jävla backen är ju att deltagarna startar i den ordning de ligger inför slutprovet. Om jaktstart någon gång skall ses som en given ingrediens i en tour så är det väl när allt skall avgöras, när den som åker först över mållinjen också är den slutlige vinnaren av hela rasket.

En pånyttfödd Calle

Det är klart att vi måste hylla Frida Karlsson för hennes bragd att ta hem Touren och bli den första svenska efter Charlotte Kalla att klara av den bravaden. Frida har imponerat, hon har haft kontroll, åkt med smartness och självförtroende och fått chansen att visa sin världsklass nu när Therese Johaug lagt av.

Men hur hårt tog den här smällen? Hur lång återhämtning behövs när man vägrat lyssna på kroppens signaler och passerat gränsen för vad den egentligen tål. Det är förstås en positiv egenskap hos en idrottare att plocka ut det kroppen har för att vinna.

Alla kan inte det. Men att kunna plocka ur en reservtank som också är tom; skall vi applådera det? Jag är kluven. Och det var svårt att glädjas åt Fridas seger, känslan när hon låg orörlig i snön alltför länge var bara obehaglig.

Det har varit roligt att se Calle Halvarsson de här tio dagarna i Tour de Ski. Ja, inte just avslutningsdagen, den grymma backen blev för mycket för Calle som sjönk som en sten i resultatlistan. När hans kropp sa ifrån gjorde huvudet detsamma och jag ser ett litet friskhetstecken i det.

Men som Calle åkt, med självförtroende, med mod, taktiskt klokt, i både sprint och distans, det ar varit som att se en oerhört fin skidtalang födas på nytt. Och efter år av tröttsamma intervjuer där han tvingats förklara sig eller stå frågande varför kroppen inte svarar så är vi nog många som unnar Calle Halvarsson att få visa vilken oerhört duktig skidåkare han är.