Det blev bara en helt vanlig fotbollsmatch
Nu hände det igen - politiken tog över matchen. Det är ett sådant år, en sådan turnering, en sådan plats vi befinner oss på i jordevandringen.
USA:s unga, talangfulla lag slog Iran med 1-0. Det var inte krig, det var en helt vanlig match därute på planen. Men allt därunder. Och bakom.
Jag minns från VM-turneringen i Frankrike 1998 hur spända och taggade vi var, fotografen Peter Frennesson och jag, när vi tog bilen från Paris ner till Marseille, där vi skulle tillbringa en dryg vecka, men bestämt oss för att göra ett stopp på Stade Gerland i Lyon.
USA och Iran skulle mötas och man talade redan då om den mest politiskt laddade matchen i fotbollshistorien. Den gången vann Iran med 2-1 och det mest bestående minnet var väl att spelarna i båda lagen poserade för fotograferna före matchen, tillsammans och med vita rosor i händerna och de som ville läsa in mer än vad som kanske var möjligt menade, att spelarna under bara nittio minuters fotboll hade varit diplomatiskt mera framgångsrika än de politiker som försökt skapa någon sorts samtalsvänskap mellan länderna.
Det hade ju sett ut så här, laddat och hätskt, ända sedan 1979 när den USA-stödde shahen av Iran avsattes och ersattes av de islamiska ayatollorna. Och konflikten har bara pågått och tagit sig nya uttryck; terror, kidnapping, sanktioner, protester, avbrutna diplomatiska förbindelser. Ondskans axelmakt mot den store satan, så har de definierat varandra.
Den gamla historien
Nu fick USA sin revansch med ett mål av Christian Pulisic efter en halvleks lekfull fotboll av det mest talangfulla landslag USA visat upp.
Men det var de iranska spelarnas ögon, munrörelser, humör och hälsa man försökte avläsa den här kvällen.
För vilket helvete det måste ha.
Var de regimens lag eller den feministiska revolutionens?
Förutom den gamla historien med USA; protesterna i Iran efter mordet på Massa Amini, regimtrogna fans snabbinkallade som läktarstöd i Qatar, hoten från regimen, sjunga eller inte. En balansgång på en knivsudd mellan två avgrunder.
I premiärmatchen mot England (2-6) stod spelarna i det iranska landslaget med munnarna stängda under nationalsången och alla (Allah?) begrep väl att det var till stöd för kvinnornas frigörelsekamp.
Nu sjöng de för livet. Eller mumlade, eller mimade, det fanns hela skalan. De sjöng inte med hjärtat, det syntes. De sjöng inte ut. Det de har inom sig vågar de inte släppa fram. De sjöng lite försiktigt för att de blivit hotade och för att det inte skulle bli farligt för vänner och familjer nere i Iran.
Detta var en fotbollsmatch - egentligen mycket mera laddad än den i Frankrike 1998 - med så otäcka och farliga undertoner från ännu en regim som inte har en aning om vad mänskliga rättigheter innebär, som inte respekterar alla människors lika värde.
Det är klart att de allra flesta spelarna står på folkets sida, kanske alla, fast med olika grader av mod att våga säga det. Och med vem skall de prata om sina känslor?
Vart tar de vägen?
Det var de iranska spelarna jag tänkte på när domaren blåste av matchen, hur de sjönk ner på gräset som tomsäckar. Allt var uttaget. Allt mentalt kapital, alla fysiska resurser.
De hade till och med - och med hjälp av Saman Ghoddos, född i Oxie utanför Malmö och storstjärna, som vi minns, när Östersunds fotboll tog svenska folket med storm - orkat med att ge sig en sista chans efter utspelningen i första halvleken, de hade knutit ett sista hopp till VAR-gruppen som i den nionde övertidsminuten granskade något som kunde tyda på straffspark.
Det blev ingen straff, det var ett för ringa våld i sammanhanget, det blev detta definitiva slut, denna tomhet, dessa oundvikliga tankar; vad händer nu?
De hade nog inte velat att den här matchen någonsin skulle ta slut. Där, i ljuset från omvärlden och innanför de kritade linjerna, har de haft en sorts fristad, klämda förstås mellan en regim som vill att de spelar för dem och en motrörelse som också vill ha dem på sin sida.
Vad händer nu? Många spelar i hemlandet, andra har familjemedlemmar där men kan återvända till sina hem i Porto, Hull, Rotterdam, Aten, Zagreb och London.
USA;s gyllene generation
USA:s unga, lovande garde var i politiskt avseende bara statister i det politiska dramat, på fotbollsplanen däremot; vilken frenesi, vilken spelglädje, vilka talanger.
2026 avgörs VM med tre arrangörsländer; USA, Kanada och Mexiko. Till dess kan USA ha sitt bästa landslag någonsin. Det är en gyllene generation som vuxit fram ur det fotbollsintresse som spirat alltsedan USA arrangerade VM 1994.
Idag är spontanfotboll på många håll i USA nästan lika vanligt som det tidigare självklart fanns en basketkorg i vartenda kvarter. Namn som Weston McKennie, Brendan Aaronson, Timothy Weah, Josh Sargent och flera andra är närmare 20-strecket än 30, framtiden ljus och spännande. USA har två tredjedelar av sin trupp i klubbar runtom i Europa. Och förståelsen för och kunskapen om fotbollen (soccer) är idag oerhört mycket större än då för nästan trettio år sedan när Sverige grävde brons i USA.
Då minns jag en journalist från San Francisco som berättade att tidningen han jobbade på inte hade någon journalist som begrep fotboll, han hade skickats att bevaka Sveriges match mot Rumänien på basis av kunskaper som tidningsledningen ansåg ligga närmast till hands. Han var tidningens fiskeexpert.
Mest lästa just nu
AIK Fotboll, noterat på NGM, hade intäkter från rörelsen på 65,6 miljoner kronor under det andra kvartalet i år, jämfört med 57 miljoner motsvarande kvartal i fjol.
Och som av en lycklig händelse genomförde AIK ytterligare en mångmljonförsäljning på fredagen då Lamine Fanne såldes till Luton.
På två affärer har AIK tjänat nästan 100 miljoner.
I slutet av året öppnar Göteborgs Tenniscenter, efter ombyggnad och anpassning av en anläggning som tidigare var Padel Center Delsjön.
Bakom satsningen står fem göteborgare med ett stort engagemang för svensk tennis. En av dessa är den förre storspelaren Magnus Gustafsson som nu får en permanent bas för sin verksamhet som sedan 2012 är inriktad mot att utbilda och utveckla unga talanger i regionen.
De blev kollegor och vänner. Sven-Göran Eriksson tränade Degerfors fotbollslag, Curt Einarsson tränade Boltics bandylag i skiftet mellan 70- och 80-tal. De var värmländska kollegor i början på ny karriär.
Vi hade mycket att diskutera eftersom vi hade likadana erfarenheter, minns Curt och tänker framför allt på åren 1975-91
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
Piteå HC fick den gångna helgen ett härligt besked. Klubben tog hem veckans premiumvinst, win–win, på 100 000 kronor i senaste dragningen av Folkspels nya JOYNA-lotteri.
– Så välkommet. Vi har många hål att fylla, säger ordförande Kjell-Anders Johansson.
Nu är vi långt från Tipsextra... Premier Legaue i TV serveras vid tio supersöndagar med välknda profiler vid sidlinjen, nämligen Fredrik Ljungberg, Peter Schmeichel och Jaap Stam.
– Det känns väldigt häftigt att ge tittarna en studio på plats i Premier League. Ett nytänkande som vi är väldigt stolta över, säger Viaplays sportchef Erik Westberg.
IFK Norrköping blir starkt kritiserat, Klubben går nu ut med Information om att det bllir en större ekonomisk förlust än väntat i det kommande bokslutet. Lägre intäkter och färre spelarförsäljningar än förväntat är skälen. Samtidigt är landslagsspelaren, Linus Wahlqvis, mycket kritisk och menar att klubben slarvade bort en övergång när hans förra radarkamrat, Alexander Fransson ville återvända till klubben, men nobbades av IFK.
Skriv kommentar