Det blev bara en helt vanlig fotbollsmatch

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.

Nu hände det igen - politiken tog över matchen. Det är ett sådant år, en sådan turnering, en sådan plats vi befinner oss på i jordevandringen.

USA:s unga, talangfulla lag slog Iran med 1-0. Det var inte krig, det var en helt vanlig match därute på planen. Men allt därunder. Och bakom.

Kamrstskap. Spelarna brydde sig om varandra och visade verkligen solidaritet

Jag minns från VM-turneringen i Frankrike 1998 hur spända och taggade vi var, fotografen Peter Frennesson och jag, när vi tog bilen från Paris ner till Marseille, där vi skulle tillbringa en dryg vecka, men bestämt oss för att göra ett stopp på Stade Gerland i Lyon. 

USA och Iran skulle mötas och man talade redan då om den mest politiskt laddade matchen i fotbollshistorien. Den gången vann Iran med 2-1 och det mest bestående minnet var väl att spelarna i båda lagen poserade för fotograferna före matchen, tillsammans och med vita rosor i händerna och de som ville läsa in mer än vad som kanske var möjligt menade, att spelarna under bara nittio minuters fotboll hade varit diplomatiskt mera framgångsrika än de politiker som försökt skapa någon sorts samtalsvänskap mellan länderna.

Det hade ju sett ut så här, laddat och hätskt, ända sedan 1979 när den USA-stödde shahen av Iran avsattes och ersattes av de islamiska ayatollorna. Och konflikten har bara pågått och tagit sig nya uttryck; terror, kidnapping, sanktioner, protester, avbrutna diplomatiska förbindelser. Ondskans axelmakt mot den store satan, så har de definierat varandra. 

Den gamla historien

Nu fick USA sin revansch med ett mål av Christian Pulisic efter en halvleks lekfull fotboll av det mest talangfulla landslag USA visat upp.

Men det var de iranska spelarnas ögon, munrörelser, humör och hälsa man försökte avläsa den här kvällen.

För vilket helvete det måste ha.

Var de regimens lag eller den feministiska revolutionens?

Förutom den gamla historien med USA; protesterna i Iran efter mordet på Massa Amini, regimtrogna fans snabbinkallade som läktarstöd i Qatar, hoten från regimen, sjunga eller inte. En balansgång på en knivsudd mellan två avgrunder.

I premiärmatchen mot England (2-6) stod spelarna i det iranska landslaget med munnarna stängda under nationalsången och alla (Allah?) begrep väl att det var till stöd för kvinnornas frigörelsekamp. 

Nu sjöng de för livet. Eller mumlade, eller mimade, det fanns hela skalan. De sjöng inte med hjärtat, det syntes. De sjöng inte ut. Det de har inom sig vågar de inte släppa fram. De sjöng lite försiktigt för att de blivit hotade och för att det inte skulle bli farligt för vänner och familjer nere i Iran.

Detta var en fotbollsmatch - egentligen mycket mera laddad än den i Frankrike 1998 - med så otäcka och farliga undertoner från ännu en regim som inte har en aning om vad mänskliga rättigheter innebär, som inte respekterar alla människors lika värde. 

Det är klart att de allra flesta spelarna står på folkets sida, kanske alla, fast med olika grader av mod att våga säga det. Och med vem skall de prata om sina känslor?

Vart tar de vägen?

Det var de iranska spelarna jag tänkte på när domaren blåste av matchen, hur de sjönk ner på gräset som tomsäckar. Allt var uttaget. Allt mentalt kapital, alla fysiska resurser. 

De hade till och med - och med hjälp av Saman Ghoddos, född i Oxie utanför Malmö och storstjärna, som vi minns, när Östersunds fotboll tog svenska folket med storm - orkat med att ge sig en sista chans efter utspelningen i första halvleken, de hade knutit ett sista hopp till VAR-gruppen som i den nionde övertidsminuten granskade något som kunde tyda på straffspark.

Det blev ingen straff, det var ett för ringa våld i sammanhanget, det blev detta definitiva slut, denna tomhet, dessa oundvikliga tankar; vad händer nu?

De hade nog inte velat att den här matchen någonsin skulle ta slut. Där, i ljuset från omvärlden och innanför de kritade linjerna, har de haft en sorts fristad, klämda förstås mellan en regim som vill att de spelar för dem och en motrörelse som också vill ha dem på sin sida.

Vad händer nu? Många spelar i hemlandet, andra har familjemedlemmar där men kan återvända till sina hem i Porto, Hull, Rotterdam, Aten, Zagreb och London.

USA;s gyllene generation

USA:s unga, lovande garde var i politiskt avseende bara statister i det politiska dramat, på fotbollsplanen däremot; vilken frenesi, vilken spelglädje, vilka talanger. 

2026 avgörs VM med tre arrangörsländer; USA, Kanada och Mexiko. Till dess kan USA ha sitt bästa landslag någonsin. Det är en gyllene generation  som vuxit fram ur det fotbollsintresse som spirat alltsedan USA arrangerade VM 1994. 

Idag är spontanfotboll på många håll i USA nästan lika vanligt som det tidigare självklart fanns en basketkorg i vartenda kvarter. Namn som Weston McKennie, Brendan Aaronson, Timothy Weah, Josh Sargent och flera andra är närmare 20-strecket än 30, framtiden ljus och spännande. USA har två tredjedelar av sin trupp i klubbar runtom i Europa. Och förståelsen för och kunskapen om fotbollen (soccer) är idag oerhört mycket större än då för nästan trettio år sedan när Sverige grävde brons i USA. 

Då minns jag en journalist från San Francisco som berättade att tidningen han jobbade på inte hade någon journalist som begrep fotboll, han hade skickats att bevaka Sveriges match mot Rumänien på basis av kunskaper som tidningsledningen ansåg ligga närmast till hands. Han var tidningens fiskeexpert.

Åke Stolt

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

- Vi vill ha stabilitet, vi måste också vara lyhörda för verkligheten. Det är ansträngt i många av våra klubbar., säger Hockeybasen Anders Larsson.

Verkligheten i SHL är att lönenivån väcker uppseende, inte minst efter en analys av kreditupplysningsföretaget, CreditSafe. 

I en sammanställning av företag med högst snittlöner i landets kommuner är Örebro Elithockey AB i topp i Örebro kommun bland alla bolag. SHL-laget Örebro HC:s moderbolag har 65 anställda och en årslön på i snitt 774 000 kronor.  Då ingör ändå inte Lön till styrelse och vd. 

SHL-ettan Brynäs nobbades helt av Tre Kronors förbundskapten Sam Hallam då han presenterade sin trupp till Beijer Hockeys Games, 6-9 februari,  då Avicci Arena återinvigs efter en totalrenovering i miljard-klassen.

Ingen Brynäs-spelare föll Sam Hallam i smaken, det är förstås anmärkningsvärt. Som nykomling har Brynäs krossat allt motstånd, slagit knock på förhandstipsen i höstas och framstår nu som en seriös guldkandidat

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Ängelholms kommun föregår med gott exempel och bildar skolar för många andra kommuner. Skåningarna går ut öppet med hur mycket de vill sponsra föreningarna i bygden. Och de uppger också hur mycket pengar respektive klubb får.

Viaplays utbud just nu är av rekordformat.Skidor i mängd är vi vana vid. Nnyligen förlängdes alla rättigheter för all skidsport, med undantag för skidskytte, till och med säsongen 2030.

Närmast kan vi se fram emot  hockeyns Nations Cup  i Montreal, Kanada och Boston, USA med Sverige, Finland, USA och Kanada. samt senaste tillskottet, Fotbollsmagasinet Tiki-Taka.

Mästartiteln är säkrad, men det betyder inte att arbetsro infinner  sig i Malmö FF. Många spelarfrågor behöver slutföras.

På tisdagen tillkännagav  MFF-ledningen att skyttekungen Isaac Kiese Thelin förlänger sitt kontrakt med MFF. Den 32-årige forwardens nya avtal gäller till och med 2026.