Med Messis helt avgörande insats i 3-0-segern över Kroatien steg VM-temperaturen till den nivå där den bör ligga. När de flesta börjat räkna ut honom, sett honom gå och småjogga sig igenom matcher i den franska ligan (PSG) och när alla började undra om han någonsin mera kan göra sina trolleritrick, de som bedårat oss så länge under hans tid i spanska Barcelona, drog han själv tillbaka tidsklockan och var lika briljant som för tio år sedan.

Det smygande Lejonet

Det var, sett till hur Messis repertoar sett ut genom åren, ingenting nytt vi fick se. Det var bara så magiskt att han, i sin brinnande iver att få spela ännu en VM-final, lyckades leta fram den unge Messi ur sin 35-åriga kropp, hitta sitt trollspö och få oss alla att häpna.

Leo. Lejonet. Just det. Precis som ett lejon i djungeln har han alltid varit en smygare, ett listigt litet rovdjur som tyst och försynt och till synes ointresserad tassat omkring i vegetationen runt sina byten för att som en blixt slå till obarmhärtigt och dödande. Han har lurats att se ofarlig ut, nästan glömmas bort och så har åskan slagit ner. Obarmhärtigt.

Han har skjutit straffar som ingen annan - som nu mot Kroatien, obevekligt, tveklöst rakt upp under ribban - han har skruvat in frisparkar från avstånd där de flesta inser det lönlöst, han har stuckit in passningar som i blindo och fått starka försvarsmurar att rämna, men han har, främst, haft världens bästa motorik, världens mest funktionella små fotbollsfötter och, som vi såg mot Kroatien, också med sin lätta kropp fysiskt stått emot dem som tror att man kan tygla blixten med våld. Tvärstopp, vändningar, vridningar, bollhantering som hade han klister på skorna och, som sagt, vi behöver inte längre gå tillbaka till stormatcherna i spanska ligan, vi kan bara, om och om igen, spela upp förspelet till Argentinas tredje mål när han dansade ”Mormors lilla kråka” med den kroatiske backen Gvardiol - än slank han hit, än slank han dit - för att till slut, elegantare än en servitör på Nobelfesten, leverera godsakerna till Julian Alvarez att tugga i sig den oemotståndliga läckerbiten. Den kontrollen, den kvickheten, den precisionen - VM:s vackraste sekvens. 

Ute ur skuggan

Trots att han är Argentinas meste landslagsspelare genom tiderna och den överlägset bäste målskytten, har han i sitt hemland ändå levt i skuggan av Diego Armando Maradona - han som inte fick debutera som 18-åring i hemma-VM 1978, fast han hade kunnat bli världsmästare redan då, tog VM-guldet 1986 i Mexiko på egen hand (inblandad i tretton av Argentinas fjorton mål, tog ett rätt mediokert lag till VM-fina 1990 - han har inte tyckts vara lika engagerad för sitt landslag, inte riktigt nått upp till sina höga nivåer i Spanien. Nu står han där med sitt lag i final igen och skulle Argentina vinna den kan ingen längre skilja Argentinas (och världens) två största stjärnor från varandra, då är han ifatt, ute ur Maradonas skugga och, kanske, med tanke på sin långa karriär och sina enorma klubblagsframgångar utses till tidernas främste.

Messi har nästan betraktats som mer spanjor än argentinare, mycket beroende på att familjen lämnade Rosario för att flytta till Barcelona när han bara var ett barn och där klubben såg till att han fick det tillväxthormon som krävdes för att en abnormt liten gosse skulle växa till i alla fall rimligt, manliga fysiska proportioner. Det stannade på 169 men det räcker ju gott.

Slutade - ångrade sig

Hann VM-debuterade 2006 i Tyskland som 18-åring, jag såg några av hans matcher där, det var inte så imponerande och det blev bara ett mål och Argentina åkte ut i kvartsfinalen mot hemmanationen.

Fyra år senare, i Sydafrika, gick det lika illa. Inget mål,. en assist och ut igen i kvarten mot Tyskland.

2014 i Brasilien blommade han. Fyra mål, en assist, då bar han hela Argentina på sina axlar och det blev final (Tyskland igen), men förlust och Messi gjorde inte ett enda mål efter gruppspelet.

2018 i Ryssland blev det utmarsch efter åttondelsfinalen (Frankrike stod i vägen) och det var förlusten i gruppspelet, 0-3 mot Kroatien, som han nu fick revansch för.

Det enda Messi vunnit med sitt landslag är Copa America (motsvarande vårt EM) ifjol, gott så och ett lyft för Messi hos det argentinska folket.

Han har berättat hur tungt det var, hur sorgsna tankar han ännu idag kan känna över prisutdelningen vid VM 2014, när han bara fick titta på och passera med lystna ögon den åtråvärda VM-bucklan för att få en silvermedalj om halsen. Han har flera gånger talat om hur mycket en seger där hade betydd för honom själv, för laget, för det argentinska folket.

Två år senare, 2016, efter finalförlusten på straffar mot Chile i Copa America, fick han en andra smäll; så hård att han beslutade sig för att lämna landslaget, att han nu gett upp tanken på att kunna få vinna något med Argentina, han trodde det var bäst för alla om han övergav sina landsmän. Han ångrade sin bara en månad senare och sa att han skämdes för att ha lämnat sina lagkamrater i sticket.

Dansade och sjöng

Nu var det alldeles uppenbart, efter semifinalsegern mot Kroatien och den uppvisning han gett fotbollsvärlden, hur hans lagkompisar (ja, till och med motståndarna och alla de fotbollsstjärnor som hittills slagits ut ur turneringen) visade sin kärlek till Messi. Och själv; som han log, som han vinkade och dansade och sjöng och kramades; det var som det unga lilla fotbollsgeniet igen som vunnit sin första stor seger.

Det var vackert och känslosamt och ute i fotbollsvärlden kommer hundratals miljoner människor sitta framför sina TV-apparater och hålla tummarna för att denna sällsynt lysande stjärna skall få ta emot den finaste pokalen som finns.

Det vore på något vis mest rättvisa slutet på en fotbollssaga som saknar motstycke.

VM i fotboll är de stora landslagens och de lysande stjärnornas arena. Visst charmas vi av uppstickare och överraskningar men det är de allra bästa som ger turneringen den status vi vill att den skall ha.

I år har många grundligt svikit. Belgien, Tyskland, Spanien, Portugal, Brasilien, alla hade kapacitet för så mycket mera.

Argentina har bara blivit bättre och bättre - tack vare fotbollsgeniet Messi som nu för sista gången ställer ut sin blåvita konst till allmänheten beskådande.

Han som vunnit allt annat som går att vinna, han som utsetts till världens bäste sju gånger; måtte han nu också vinna pokalen och hela sitt folk.