Det var i en annan tid. Zlatan hade visserligen debuterat men klubben var i en brytningstid mellan det gamla, självgoda och den tillnyktring och nyorganisation som skedde under Bengt Madsen (ordförande) och Hasse Borg (sportchef).

Sedan dess har MFF transplanterat in europeiska ambitioner i sitt dna, byggt ett lag som tagit sig till Champions Leagues gruppspel, fått en halv miljard på sitt konto och, möjligen, bländat sig själva med sina framgångar och inte sett vart utvecklingen tagit vägen. Och gått rakt ner i källaren.

Malmö FF är rikast, har suveräna yttre förutsättningar, en egen, finfin anläggning - men tycks ta tappat bort sin självbild.

Misslyckande på många plan

MFF har aldrig varit med i matchen om guldet, klubben missar Europaspel nästa år, sjundeplaceringen kan till och med bli ännu sämre. MFF är just nu 18 poäng efter ledande Häcken som gjort 25 mål fler än Malmölaget.

Resultat värda att nämna: 0-0 två gånger mot Värnamo, 0-1 mot Kalmar, förluster med 2-1 mot Sundsvall (allsvenskans i särklass sämsta lag) och Sirius. Tio förluster mot Häckens två.

Häckens Alexander Jeremejeff toppar skytteligan på 22 mål, klubben har ytterligare tre spelare bland de tjugo främsta målskyttarna. Isaac Kiese Thelin, MFF:s minste dålige anfallare, har gjort 11 mål. Ingen mer bland de tjugo.

Ett cupguld i våras kan på intet sätt mildra plågan av ett monumentalt fiaskkoår 2022.

Och den himmel som, för att tala med Gärdestads språk, var oskyldigt blå, är nu skyldigt grå.

Ett misslyckande på så många plan att den högsta ledningen måste ifrågasättas.

Inget företag i en konkurrensutsatt bransch kan lämna ett sådant åt bakom sig utan att styrelsen måste gripa in. Om den nu kan och förstår vad som måste göras.  Misstagen så uppenbara att de knappast kan förklaras med någonting annat än inkompetens, total underskattning av omgivningen eller självgodhet.

Tränarbyte utan effekt

Den för en utomstående oförklarliga skadeperioden som drabbade halva truppen.

Tränarkarusellen. Resultaten rent av sämre sedan Milos Milojevic sparkats, sportchefen Andreas Georgsson gjort ett tafatt försök och den förre succétränaren Åge Hareide lockats tillbaka till det otacksamma uppdraget att bara mildra skadorna som åsamkats av dålig (?) tränarrekrytering, ett desperat avskedande och en omorganisation som gör att klubben nu förfogar över en sportdirektör (Daniel Andersson), en sportchef (Andreas Georgsson), en tränare och en chefsscout. Soppan inte bättre trots så många kockar. Sommarens usla värvningar sätter betyget på deras gemensamma insats.

Lagets sneda åldersstruktur är anmärkningsvärd ut flera aspekter. Niclas Moisander 37, Martin Olsson 34, Lasse Nielsen 34, Sören Rieks 35, Anders Kristiansson 32, Jo Inge Berget 32, Ola Toivonen 36, Jonas Knutsen, Oscar Lewicki 30, och Isaac Kiese Thelin 30.

Att MFF i år spelat en hafsig fotboll utan struktur har sin förklaring här. Osnabba spelare, problem med tempot. Äldre spelare skadas lättare, orkar sämre, tappar i teknik på grund av tidsbrist. Och saknar andrahandsvärde.

Ingen tydlig ledare på planen. Alltför mycket bakåtspel, sidledsfördröjningar, alltför lite attack, alltför svaga inspel, alltför oskarpa forwards. 

Ekonomiska förluster

Det förefaller som att MFF fallit mera för namn än kvalitet. Och för nostalgin. Och nu talas om återkomst för Pontus Jansson och Anton Tinnerholm. Ännu några hemvändare i övre ålderskiktet med skadeproblematik bakom sig.

Och det kommer att få återverkningar. En svag placering, usla insatser och poängtapp, inget Europaspel betyder kännbara, ekonomiska förluster nästa år. Inga jättesummor från Uefa, sponsorer som kanske tvekar eller vill skriva ner sina åtaganden, trögare årskortsförsäljning. Det ligger i farans riktning. 

Och de spelare man behöver ersätta är för gamla för att ha ett värde på marknaden. Kanske måste man istället sälja de spelare som nu står i sin blomning för att klara ekonomin. Med sitt arenaägande och en minst sagt svulstig medarbetarstab rinner miljoner iväg snabbt.

I år har man lappat och lagat. Det håller inte längre. Sommarens värvningar har kostat men ingenting gett.

Klubben har en hel spelartrupp uthyrd. Istället för att ta en sjundeplats under ett mellanår med spelare under utveckling har man fastnat i tron på rutin, landslagsmeriter och desperata, tillfälliga lösningar. Akutopererat för att rädda livet i Europa men glömt den allsvenska kontinuiteten. 

MFF står inför ett stort restaureringsarbete, en rannsakningsperiod. Men måste också, rent strategiskt och filosofiskt bestämma sig för vilken klubb man vill vara.

Ett framtidsseminarium i all ödmjukhet kanske.