I fredagens nummer av Svenska Dagbladet läser jag en intervju som Andreas Käck gjort med Nilsson. Där framstår en velig, osäker och närmast världsfrånvänd bas för svensk fotboll.

För någon vecka sedan sa Nilsson i en intervju för Expressen att han skulle rösta på Infantino igen, sedan, efter att Fifa förbjudit VM:s lagkaptener att kränga på sig One Love-armbindel, tyckte att han att just nu, JUST NU, gick det inte att rösta på Infantino. Nu säger han att det kan Sverige mycket väl göra vid Fifa-kongressen omkring fyra månader.

Kanske en Pride-festival?

Vad skulle Gianni Infantino kunna göra för att tvätta sina händer så rena att han förtjänar en svensk röst, ett svenskt förtroende att leda världsfotbollen?

Har har han viskat i örat på Nilsson, under dennes korta besök i Qatar, att han tänker ordna en Pride-festival i samband med att VM-finalen spelas den 18:e december?

Eller vad är det?

Nilsson kallar visserligen Fifas beslut som ”obegripligt” och säger att förtroendet har ”naggats i kanten” men vad är det att komma med.

 ”Naggats i kanten”? Det är väl mycket värre än så.

Infantino har med sitt beteende, sitt språk, sitt val att flytta sitt kontor till Doha och sätta sig i knät på den förhatliga regimen och låta den styra honom, totalt förbrukat sitt förtroende hos alla oss i alla fall kvar någon form av tro på fotbollens framtid och en värld förändrad till det bättre.

Inte Nilsson.

Ingen motkandidat

”I dagsläget hade vi inte röstat på honom i ordförandevalet”, säger Nilsson.

Bara det säger att han är beredd att ändra sig igen och det är då jag ställer frågan; vad skall Infantino göra för att Nilsson skall byta fot igen?

Inför rösträtt, fria val, yttrandefrihet och en fri press i Qatar?

Jag bara undrar.

Det finns ingen motkandidat till Infantino vid Fifavalet i mars månad nästa år. Det är detsamma som att han, om han inte tar sitt förnuft till fånga och drar tillbaka sin kandidatur frivilligt, blir vald. Det finns dock möjlighet att demonstrera sitt missnöje genom att lägga ner sin röst. Det kan svenske Nilsson inte garantera att Sverige kommer att göra.

I Norge vågar man säga vad man tycker och stå för det. Danmark tänker heller inte lägga sin röst på Infantino. Det blir kanske några till men den övervägande majoriteten av halvkorrumperade Fifa-delegater kommer att stödja Infantino.

Varför inte Sverige? 

Vad skall hända?

Så här lyder Nilssons minst sagt grumliga förklaring till Svenska Dagbladets intervjuare:

” Saker och ting händer. Det är fyra månader kvar till kongressen och vi måste följa utvecklingen fram till dess och diskutera med våra nordiska grannländer. Vid brukar normalt sett inte bestämma oss förrän just före kongressen.”

Så han menar att förtroendet för Infantino, med tanke på vad han gjort och hans grova försummelser att ställa krav på arrangören av VM och hanteringen av sina gästarbetare bland annat, kan återskapas.

” Ja, så är det ju. Det är människor och relationer vi pratar om och saker och ting kan ske. Det är svårt att säga hur världen kommer att se ut om fyra månader.

Det är minst sagt häpnadsväckande i allt sitt snömos hos den velige förbundsbasen.

Infantino har länge verkat som en lakej för den grymma regimen i Qatar, tror Nilsson verkligen att han är en annan människa om fyra månader? Det är i så fall mer än lovligt naivt.

Det Sverige och flera länder har begärt, ett migrantarbetarcenter, en kompensationsfond till arbetarna, har Infantino totalt nonchalerat. Det skulle ju ha etablerats för länge sedan, för tio år sedan. Men Infantino har inte brytt sig om förhållandena i VM-landet, inte gett några Fifa-garantier till arbetarna. Han har agerat lika nonchalant som regimen.

Inte lösningen

Men Nilsson tror att Infantino när en bättre människa om fyra månader. 

Både han och många med honom borde förstås  göra allt för att få bort honom, försöka skapa en opinion bland de stora fotbollsländerna, satt tryck på hela organisationen och absolut förklarat sitt missnöje. Det hade förmodligen inte fått bort honom ändå eftersom Fifas består av 211 länder, många smånationer som, enligt gamla ”goda” Fifa-traditioner (Havelange och Blatter) får sina dusörer för att troget ställa upp och vara med bland de stora.

”Över tid behöver vi hitta en allians som gör att vi får fram ett annat ledarskap”, säger Nilsson.

Ja, och hur skall det gå till och varför har det inte redan gjorts?

Jag har ingen tro på att Sverige överhuvudtaget kan förändra världen i det här avseendet heller och i fotbollen har Sverige inte haft någon röst sedan Lennart Johansson försvann från sina maktpositioner i Uefa och Fifa. Men likväl måste svenska fotbollsledare tänka till lite extra när en ny svensk fotbollsbas skall väljas. Det måste  vara någon med bestämda uppfattningar, med kraft och pondus. Och jag tror inte att  det är en gammal statsminister som totalt rustade ner det svenska försvaret och bad oss öppna våra hjärtan som är lösningen på problemet.