Det har varit ett märklig val. Man hade väl trott att en av den svenska folkrörelsens allra starkast bastioner, Svenska Fotbollförbundet, skulle genomföra en öppen och transparent valrörelse.

Valberedningen måste få underkänt för att den inte för allmänheten, särskilt för fotbollsfolket, kunde presentera mera än ett namn. Reinfeldt var deras kandidat men jag vill berömma Lars-Christer Ohlsson för att han inte svek sina tillskyndare utan stod fast vid sin kandidatur in i det sista. De 111 rösterna för en utmanare är närmast sensationellt stora och visar att Reinfeldt kommer att regera med rätt svagt stöd.

Striden fortsätter

Röstfördelningen visar också på en enorm oenighet i svensk fotboll. Det är en komplex rörelse med internationell representation, nationell elitverksamhet och en enorm bredd-och ungdomsrörelse. Strid om makt och resurser.

Valberedningen kunde, när Reinfeldt presenterades som deras huvudkandidat, inte bidra med några uppgifter som klargjorde varför de såg den förre statsministern, alltjämt med ett fullspäckat schema, som den givne kandidaten.

Vilka löften hade han avgivit? Hur mycket tid var han beredd att lägga på fotbollen? Vilka poster kommer han att frånträda för att få tid att lösa en rad knepiga frågor för att skapa fred i fotbollsrörelsen?

Ingenting har vi fått veta. Det är ett kraftigt underbetyg åt valberedningen men det försvagar också, i mina ögon, tron på Reinfeldt som varande den bäste. I fråga om kunskaper när det gäller fotbollen, dess organisation, dess problem, de internationella kontakterna är han chanslös mot den nu förlorande motkandidaten Ohlsson.

Reinfeldt har förklarat - som ett skäl till varför han inte velat ge någon programförklaring, inte velat berätta hur han tänker ta sig an fotbollens problem - att skälet till att han vägrat ställa upp på intervjuer eller förfrågningar är att ”det är så det går till i folkrörelserna.”

Ett ovisst kort

Jag tror att Fredrik Reinfeldt vet rätt lite om hur det fungerar i folkrörelserna. Han har inte varit på deras sida direkt. Han representerar - om man nu talar i politiska termer - ett parti som aldrig haft ett vettigt idrottspolitiskt program, en ideologi som egentligen är emot subventioner och idrott åt alla.  Reinfeldt har visserligen sagt att han är för den s k 51-procentregeln som omöjliggör för diktatoriska stater i mellanöstern att köpa svenska klubbar men han sätter sig på tronen i Fotbollförbundets lokaler som ett ovisst kort.

Det har varit nonchalant och har inte visat  på någon större respekt för de röstande eller inför folbollsfolket i allmänhet att han tigit som muren inför valet medan Ohlsson frispråkigt valt att deklarera vad han vill och preciserat problembilden. Han har heller inte dragit sig för att kritisera Reinfeldt för hans val att tiga. Därför fanns det inte två likvärdiga kandidater att välja på och det är ju inte ovanligt att man i de här sammanhangen då gör som valberedningen vill.

Två tunga förluster

När Reinfeldt vägrat borde det varit valberedningens plikt att sätta press på honom och avkrävt honom svar på ett otal frågor för att bilda sig en uppfattning om ifall han verkligen är rätt man. Nu föll man för namnet och naturligtvis är det för Reinfeldt en fin fjäder i hatten i många sammanhang att kunna öka ut sitt cv med den tyngsta posten i den överlägset största och mäktigaste idrotten i Sverige. Fotboll är makt i nästan alla sammanhang.

Efter den framgångsrika arbetsmyran Lars-Åke Lagrell fick SvFF den anonyme Karl-Erik Nilsson som hade svårt att ta ställning till en så enkel fråga som att bestämma sig för om han skulle gilla Fifa-bossen Gianni Infantino eller inte. Reinfelt har hittills vägrat ta ställning också i den frågan. 

Nu skall han ha sin chans. Så fungerar också demokratin.

Men av vad som hittills framkommit och med tanke på vilka arbetsuppgifter som väntar hade Svenska Fotbollförbundet behövt en ordförande på heltid. Det får man inte.

Därför tycker jag valet av Reinfeldt var ett misstag.

Men en olycka kommer sällan ensam. 0-3 i fredags, 111-143 idag.