Det brukar ju aldrig gå så som manuset är skrivet. Fotbollspelare improviserar, eller förstår inte varandra, eller tröttnar eller kan inte.

Frankrike och Argentina kunde. Och det slutade med att den buttraste mannen på triumfpodiet var han som gjort tre mål i en VM-final och för en stund kunde kunde glädjas åt en silvermedalj.

Nu är han den bäste

För allt var ju förutbestämt, det stod väl till och med i julevangeliet att det skulle gå som det var dem sagt.

Lionel Messi är nu världens bäste fotbollspelare genom alla tider. Han har vunnit allt, har en lång och makalös karriär i framförallt FC Barcelona, det bästa klubblag som funnits då för tio år sedan, han behövde ”bara” ett VM-guld för att nå positionen alldeles bredvid Diego Armando Maradona. Nu har han en förlorad och en vunnen VM-final precis som han som hittills haft gudastatus.

Maradona har ju till och med ett eget kapell under Argentina juniors hemmaarena i Buenos Aires, en egen liten församling och det kan låta hur sjukt som helst men jag har varit i Argentina, jag såg när de första gången blev världsmästare under militärdiktaturen 1978 och hjälten hette Mario Kempes och allt var helgalet och tre-fyra miljoner firade en hel natt. Det är antagligen samma nu.

Han får nog ett litet kapell Messi också. Hittills har folket inte riktigt tagit honom till sig, fram till segern i Copa America i fjol hade han inte vunnit någonting med landslaget, man har kunnat läsa ibland att man i Argentina mera betraktade honom som europé eftersom han kom till Barcelona redan som en 13-årig lite planta som inte ville ta sig.

Slapp Maradonas skugga

Idag är det inte bara Argentina som tar honom till sitt hjärta. Hela världen har förundrats över hur han, i sitt sista VM kunde frammana bilden av sig själv för tio år sedan, hur han som i sina klubbar lunkat omkring lite ointresserad emellanåt nu var engagerad, på snabba fötter igen, hela den invecklade repertoaren intakt och spelbar, lite tuffare, lite mera utåtriktad och ledande dessutom. Det var som om han kände att Maradona inte satt där på läktaren längre och höll ett kritiskt öga på honom. Nu sprang ur Diegos skugga. Och han behövde inte, som i PSG, slåss med två super-egon som Neymar och M, Bappé, om vem som skall hålla i taktpinnen.

Med det lilla enkla - som är det svåraste - och det oerhört invecklade och komplicerade gjorde han Argentina till världsmästare för tredje gången. Idag är det helgdag i Argentina, frågan när väl om det blir mera gjort före jul. Den lille Messi-as har ju redan kommit och julklappar har som sagt redan delats ut. Strö palmer, bred ut kläder. Hosianna i höjden. Hela världen jublar. Ja, kanske inte fransmännen då men det var ju faktiskt också deras förtjänst att det här måste klassas som den bästa VM-finalen genom tiderna. Eftersom den innehöll allt.

Argentinas fenomenala första halvlek, M´Bappés kvittering inom två minuter i slutet av matchen, den överlägset bästa förlängning jag sett i en viktig fotbollsmatch med två lag som gick för att avgöra och inte fegspela sig fram till ett straffavgörande, Messis 3-2 i 110:e minuten (och då trodde vi på det lyckliga slutet) och så M´Bappé igen med en straff till 3-3, herregud, tre straffar i en VM-final plus avgörandet från 11-meterspunkten där de franska nerverna svek och Argentinas målvakt Martinez spelade en hjälteroll igen. 

Det blev som i manus

Hela VM-finalens förspel har innehållit sagorna om Messi och M´Bappé, klubbkamraterna i Paris SG, som nu skulle spela huvudrollerna, nu på var sin sida, omenhur ofta blir det så att allt följer manuskriptet. Det var de båda klubbkamraternas match - jag vill inte skriva vänner för det är jag inte riktigt säker på att de är - de var inblandade i alla sex målen, satte sina straffar i det slutliga avgörandet, Messi två i mål och med en genial fots yttersida lösgjorde han knuten till det strålande kontringsanfallet som gav 2-0. 

Den här VM-turneringen har lämnat så många frågetecken efter sig, så mycket äckligt utanpåverk med pråliga kulisser, blottlagt så mycket fusk och fiffel och dålig respekt för människor, en pajas i Fifa som suttit i diktatorns knä i drygt ett år men VM har också belyst en massa hyckleri från dem som skriker högst om vad fotbollen (idrotten) borde göra för att nästa dag köpa olja och gas eller göra andra affärer med  länder som Qatar.

Fotbollen tog till slut över och vi glömde för en stund varför vi inte alls borde varit där. En turneringen med mycket fegspel och stornationer som svek slutade med två jättefina semifinaler, en fin match mot bronset och en fullkomligt makalös final. 

Nu kan alla jubla

Sverige var inte med - och jag vet inte om jag vågar skriva det - men de VM-turneringar jag bevakat på plats där Sverige inte varit med - Mexiko 1986, Frankrike 1998 - är tillsammans med årets de mest intressanta eftersom det gett möjligheter att utforska fotbolls världen på ett helt annat sätt när inte Sverige kräver punktparkering varje dag. Och ärligt talat; i den här turneringen hade Sverige inte haft mer att komma med än Danmark - och det var inte mycket.

Avslutningen nästan för bra för att vara sann. Alla fick sitt. Qatar jublar förstås, Infantino talar om den bästa turneringen någonsin, Argentina gråter och dansar och vem i hela världen kunde motstå att beröras av den överlycklige Messi som hade så imponerande mycket att ge både sig själv, sina lagkompisar, folket, världen, fotbollsesteterna, TV-tittare jorden runt. Det blev ett drama till slut med ett crescendo som ingen dramatiker i världen kan kopiera. VM-turneringar brukar inte bli bättre och bättre, VM-finaler kan vara totalt platta och tråkiga men den här hade allt, precis allt vad som går att begära.

Och i Argentina har man nu tre gudar att tillbedja. Det är väl egentligen emot reglerna men när fotbollen är som störst struntar man i sånt.  Den tredje går dessutom omkring på jorden med kronan på huvudet och ett stort leende på läpparna. Nu är han Den Störste.