När Ulf Kristersson lämnade sin regeringsförklaring slank idrotten in i slutet av ett stycke som ett maskformigt bihang. En enda rad utan förpliktelser, något man kom på vid manustvättningen, ”faen, vi måste i alla fall nämna idrotten.”

Det skall sägas, att den moderata idrottspolitiken genom åren aldrig varit grundlig, genomtänkt och med tydlig avsikt. Det finns idrottsministrar som inte ens vetat om att de varit det.

För ett bättre samhälle

När det gäller idrottsfrågorna måste det finnas ett mellanting mellan det moderata ointresset och den socialdemokratiska klåfingrigheten som en gång fanns.

Idrotten måste få resurser för de områden där idrotten kan bidra till ett bättre samhälle.

Men också socialdemokraterna har skött idrotten med vänster hand. Marita Ulvskog var under åren 1994 till 1996 civilminister, kyrkominister, jämställdhetsminister, ungdomsminister, konsumentminister - och idrottsminister. Jag försökte ha ett samtal med henne en gång om idrottens villkor. Hon var ointresserad och verkade inte ha en aning om någonting. Och hon var ändå tillsatt av Ingvar Carlsson som i alla fall visste att Elfsborg spelar i gula tröjor.

Göran Persson tillsatte Leif ”Blomman” Blomberg som fick igenom en storsatsning (tillsammans med näringslivet) på ett olympiska topprogram innan han gick bort utan att få se resultatet.

Ulrika Messing hade integration, idrott och ungdom och jag upplevde henne som genuint intresserad och både hon och företrädaren Blomman bjöd in till samtal med kunnigt folk för att orientera sig i områden där de annars kunnat gå vilse.

Den ende renodlade idrottsminister Sverige haft hette Bosse Ringholm, som efter sin tid som finansminister blev vice statsminister med idrottens som enda specialområde.

Är det någon som kan berätta om förutsättningarna för idrott var bättre då?

Ökad medvetenhet

Idrotten har som sagt virvlat runt i regering efter regering som en roulettkula - med den skillnaden att de flesta här hoppas på att kulan inte skall ramla ner i deras fack. De har nog med områden ändå.

Det är viktigare att idrotten finns med i regeringens tankar och planer - och hos flera samverkande ministrar - än att det finns en specifik idrottsminister. Vi behöver inte ha speciella ministrar för samhällets alla sektorer och särintressen.

Det viktigaste är medvetenheten om vad idrotten kan användas till, förmågan att definiera idrottens roll i samhället.

Kunskapen om vad idrotten behöver, vad den duger till i kampen för folkhälsa och social anpassning, för jämställdhet, integration i det fria föreningslivet utanför skolan och arbetet. Var och hur i samhället idrotten kan erbjuda bättre alternativ än utanförskap, vilsenhet och i värsta fall kriminaliteten.

Nu slängde Ulf Kristersson iväg en mening i slutet av ett stycke, den kändes inpressad i sista stund för att begreppet idrott inte helt skulle saknas helt. 

Men vad vill den nya regeringen med idrotten? 

Politikerna skall, precis som när det gäller kulturen, hålla armlängds avstånd. Och som det splittrade samhället ser ut idag borde det i en regeringsförklaring ha funnits en komplett manual för hur det arbete skall se ut som får flera ungdomar att vända tillbaka till idrotten, hur idrotten blir en viktig social spelare när samhället försöker lotsa in ungdomar på spår som leder bort från utanförskap, brott och våld. 

Det saknas en plan

Det borde finnas en plan för hela samhällsbygget, hur bostadsområden kan skapa möjligheter som inspirerar till idrott, hur föreningslivet bäst skall stärkas i tuffare tider. 

Det är den idrotten som skall stöttas med statliga medel, inte, som det antytts, en elitidrott med halvknackiga hockeyspelare med sexsiffriga månadslöner.

Datorspel, mobilmissbruk, paddor och värsta fall rotlöshet och fel val av umgänge; det är där idrotten måste erbjuda alternativ. Här skall det satsas, till och med öronmärkta pengar.

Världen och Sverige ser lite annorlunda ut idag än när vi senast hade en moderat statsminister. Då hade Lena Adelsohn-Liljeroth uppdraget som kultur- och idrottsminister (längst av alla, åtta år), då skulle vi öppna våra hjärtan och Putin var en snäll och ofarlig granne som vi inte behövde ha något försvar emot.

I det civila försvar, som då också rustades ner totalt, bör också ingå försvaret av goda förutsättningar för nästa generation att ges chansen att bli de medborgare som förhoppningsvis kan få det här sargade samhället på fötter igen.

En sådan plan borde ligga klar för en idrottsminister när regeringen presenteras.

Det har det aldrig gjort.