Det är fullkomligt obegripligt att tjugofyra Fifa-höjdare fattade detta beslut den andra december 2010 i Zürich. Eller säg så här; med tio miljarder insatta på Fifas konto från kungligheterna i Qatar var det förstås den mest självklara sak i världen.

Blatter och Platini

Först pengarna (eller maten som Brecht skriver i Tolvskillingsoperan) - sedan moralen. Alltför många intressenter som - precis som när VM gick i militärdiktaturen Argentina 1978 och när Sovjet, Ryssland och Kina fått arrangera olympiska spel - agerar just så. Har mästerskapen gjort världen bättre och säkrare?

När det sedan blev räfst och rättarting och Fifa-presidenten Sepp Blatter och hans anhang rensades ut kom nya uppgifter om hur valet av Qatar gick till. 

Uefa-presidenten Michael Platini i maskopi med den franske presidenten Nicolas Sarkozy satt i möte med den qatariska ledningen och då gällde det stora affärer; 

Sarkozy ville blidka det lilla landet vid Persiska viken med en VM-turnering för att i utbyte få till stånd en jätteaffär av robotsystem och flygplan och Platini lovade sin röst och fick med fyra ledamöter från de beslutande i Fifa-exekutiven och vände en omröstning som höll på att gå i USA:s favör till beslutet att lägga VM i Qatar. 

Flygplansaffären gick hamn och när den avsatte Blatter numera får frågor om VM i Qatar, frånsäger han sig helt ansvaret och menar att det var Platinis fulspel som avgjorde allt.

Slag i luften

Hur som helst; det var då alla inblandade skulle satt stopp. Då skulle de globala, ekonomiska intressenterna sagt ifrån, då skulle TV-bolagen vägrat sända, då skulle fotbollsländerna i världen sagt; vi spelar inte några kval till en turnering som vi inte vill ha. Inte i Qatar med sin vidriga syn på kvinnor och homosexuella, med sitt manliga förmyndarskap och med sina sharialagar, sina grymma straff, sitt ointresse för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. 

Och med en gräslig behandling av de gästarbetare som byggt arenor och infrastruktur.

Men som alltid; det är när det drar ihop sig till mästerskap som det börjar tjafsas om bojkotter och demonstrationer.

Men det blir bara symbolpolitik, fredande av egna samveten - vi gör i alla fall något - men det är slag i luften.

Man behöver inte fråga fotbollspelare hur det känns att spela VM i Qatar. Man skall angripa på den höga nivå där besluten tas.

Det finns ambassader, kulturella utbyten, etablerade företag (också svenska) i länder vars regimer vi inte alls sympatiserar med men det är först när är dags att resa till ett OS eller VM i fotboll som frågorna kommer.

Idrotten är stark och skall påverka men det är i en betydligt vidare kontext som omvärlden måste ta itu med länder som Qatar och många andra.

Ondskan tar paus

Qatar är dessutom olämpligt i så många andra sammanhang. Det är inget stort fotbollsland, där fanns inga arenor, det är femtio grader varmt under den tid då det ursprungligen var avsikten att turneringen skulle spelas - därför flytten till november-december.

Alkohol är förbjudet i Qatar. Men den som har en matchbiljett får dricka öl tre timmar före matchen och en timma efter. Det är närmast skrattretande. 

Dylika kosmetiska eftergifter har gjorts i alla tider, redan under de tyska olympiska spelen under nazisttiden då Hitler och hans anhang tillfälligt tog bort skyltar som förbjöd judar och hundar entré, halade nazistflaggorna i Garmisch-Partenkirchen 1936 och där nazikoryfféerna krängde av sig uniformerna och valde en mera civil outfit vid sina officiella framträdanden.

Det är bara ett litet spel för galleriet medan ondskan tar en tillfällig paus.

Jag klandrar  inte dem som åker dit. Janne Andersson och hans landslag behöver inte skämmas för att de sörjer över att inte få vara med. 

Jag kan inte anklaga spelare som Alexander Isak för att han råkar spela i ett lag som ägs av Saudiarabien, inte de spelare och landslag som är inbegripna i ett större sammanhang; klubbar, organisationer, turneringar där oönskade diktaturer har fingrarna med i spelet. 

De är, som vi alla, fångar i en värld där så mycket av vårt dagliga liv, utan att vi ibland vet om det, styrs av internationella krafter som enskilda människor inte kan påverka.

Klart vi skall titta

Det är när man direkt, som enskild person som bestämmer över sitt eget engagemang -  David Beckman med flera som officiellt stöttar Qatars regim och spelar in PR-filmer och talar om landets förträfflighet - som det går att rikta kritik. 

Då handlar det om personliga val - om gigantiska pengar - för att vara PR-man åt en diktatur. Det måste alltid klandras.

Så visst kommer vi att titta på VM. Precis som vi följde våra skidåkare i Sotij och Peking. Vi behöver inte ha dåligt samvete för det. Jag ser en massa filmer på mina inköpta extrakanaler och när jag läser eftertexterna ser jag att Harvey Weinstein producerat nästan varenda en. 

Han är ett svin - men stian luktar inte hemma hos mig i alla fall och man kan ju vara både genialisk och svinaktig samtidigt. Människan är en komplex varelse.

Jag hörde om en gosse från Uppsala som istället för att titta på VM bestämt sig för att streama matcherna från VM 2006 istället. Den som vill freda sitt eget samvete får naturligtvis göra det. Men vem vill se Klose och Podolski snurra upp ett svenskt försvar en gång till?

Det kommer inte att kännas som en fest för jag gillar inte festplatsen och arrangörernas avsikter. Men jag kommer att klara av att för en månad ge fotbollen ett eget litet reservat i skallen, njuta av spelet och de många fantastiska landslag som kommer att framträda. 

Jag har ett andra hemmalag bara tjugo minuter bort. Jag kommer nog att ta tåget över bron ett par gånger till mina vänner i Köpenhamn och följa det danska landslagets matcher. 

Precis som vi gjorde på 80-talet under den fenomenale Michael Laudrups tid. Det här är nog det bästa danska landslag vi sett sedan dess.

Bu för Qatar - men leve fotbollen! Och Heja Danmark!