Men, alla verkade belåtna. ”Ett bra VM” Ja, den alltid frispråkige och härlige Sebastian Samuelsson sa förstås att han inte var nöjd med att inte få med sig någon individuell medalj hem från Nova Mesto, men något ifrågasättande av skyttet kom aldrig från något håll - inte från alla närvarande experter heller. 

Det har väl, ärligt talat inte varit riktigt bra skytte på hela vintern. Det här blev det första VM:et sedan 2017 utan individuella medaljer.

Kritiken avfärdas

Jag är ingen expert på skidskytte. Men där hemma vid TV-apparaterna är vi förstås experter allihop. För det är ju så lätt att se; en träff är en träff, en bom är en bom. 

Skidåkning har jag sett i massor, lumpen har jag gjort, ett skyttemärke lyckades jag panga till mig - med kpist visserligen, men ändå - och jag har bevistat vartenda vinter-OS mellan 1976 och 2006, så jag har stått där mitt i kaoset och lyssnat till skotten, sett skidåkare virvla runt, in och ut ur Stadion och snurrandet i straffrundorna. Så jag är väl inte helt rudis. Och, som sagt; sporten är obarmhärtigt brutal. Alla ligger ”nakna” på skjutvallen, allt syns, nerverna till och med, pang bom, kant ut och kant in, höger eller vänster eller klockan tolv eller sex.

Det svenska skyttet var uselt. Det var på skjutvallen medaljerna flög sin kos. Rätt typiskt för det här VM:et att det var i stafetterna medaljerna kom. Där erbjuds ju tre extraskott vid varje skjutning.

Ibland är det bara lite otur. Men när samma mönster upprepar sig behövs kanske lite självrannsakan.

Som den olympiske guldmedaljören Björn Ferry uttryckte saken: ”Ingen svensk håller världsklass i skyttet.” Han är också inne på att det av tradition alltid är skidåkningen som prioriteras i förberedelserna.

Och de aktiva själva har låtit nöjda. Och när den gamle mirakelmannen Wolfgang Pichler kommit med kritik har den avfärdats.

Snabbare - och sämre

Skidskyttet är en fantastisk TV-sport, kombinationen skidåkning och skytte kan visserligen te sig lite märklig om man inte ser det ur rent vinterkrigisk synpunkt, men avbrottet med det spännande skyttet höjer upp spänningen till det närmast olidliga. 

Inför den här säsongen har, vad jag förstått, de svenska skidskyttarna lagt extra krut (!) på att vässa tempot på skjutvallen. Av med stavarna, fram med bössan, ner på marken (ja, inte i stående förstås), skruva eller inte, ögat skärpt, kroppen stilla, lätt på avtryckarfingret, pang - bom. Allt går att göra fortare. I alla momenten finns sekunder att tjäna. 

”Vi har jobbat väldigt riktat och tydligt med att bli snabbare på skjutvallen”, sa Elvira Öberg inför den här VM-säsongen.

Med tempoökningen ligger slarvmomentet i farans riktning.

Om det hade jag velat höra frågor och svar. Jag tycker Ola Brännholm är skicklig på att hålla igång sändningarna med en bra blandning av gedigen kunskap och engagemang, Björn Ferry är en klok och finurlig bisittare men det sitter ju en studio dessutom full med experter - vad gör Helena Ekholm där egentligen, jag hör henne aldrig säga något förklarande som gör mig klokare - och ute i snömoset springer reportrar fram till skyttetränaren och det enda de begär är att få se träffbilden. Det är inte den jag vill se, jag bryr mig inte om var skotten sitter, om det är kant ut eller in, det är bara träff eller bom som gäller och det ser vi ju själva utan kikarsikte. 

Nej, jag vill höra frågor och svar om varför ett helt landslag skjuter bort sina medaljchanser i tävling efter tävling. Men kritik och ifrågasättande är inte TV-sportens bästa gren.

Den makalösa Sarah

Februari är en sprängfylld månad för de sportintresserade. Och hur länge till får vi beundra den makalösa Sarah Sjöström som nu, vid 30 års ålder och efter sexton år i internationella toppklass, tog gulden på båda sina sprinterdistanser. Hon har vunnit allt; EM, VM ,OS, Jerringpriset, Bragdguldet, Victoriastipendiet, Swimming Worlds Magazines utmärkelse som Världens bästa kvinnliga simmare

Hon har inget mera att vinna, inget att bevisa, men hon bara fortsätter och fortsätter, håller sin tävlingsskärpa, tycks älska både träning och tävling, kärleken till livet i vattnet. Hon är nu på en nivå som, vad medaljskörd beträffar, utklassar alla andra - simningen erbjuder ju många chanser - hon är klok och seriös i sina förberedelser, förståndig i sin tävlingsplanering. 

Betänkt att hon tog sin första internationella titel - EM på 100 meter fjäril den 22 mars 2008 innan hon ens fyllt 15. Hon är ett unikum i svensk idrott och har en given plats i en rätt smal adelskalender av svensk världsstjärnor som blivit förebilder i en hel värld. 

Man skall inte underskatta pengarna i sammanhanget, att ekonomin i simningen nu gör att många kan hålla på till och med efter 30-strecket. Simningen är också snäll mot kroppen. 

Man bryter inga ben eller armar, inga menisker ryker, inga närkamper, inga tacklingar, inga hjärnskakningar.

Att hon ännu står emot de unga uppstickarna just i de snabbaste distanserna är beundransvärt. Och i sommar är det OS i Paris.