Vi börjar där. För någonstans i en Allsvensk sommaravstämning måste där finns perspektiv och lite sans och måtta. En internationell motvikt och en haltande liknelse. Paris SG vann Champions League med ett bättre lag än när Messi, Neymar och M´Bappe´ stal 80 procent av lönebudgeten. Och - om vi vill dra en grov parallell; Malmö MFF köper stjärnnamnen - men lilla anspråkslösa Mjällby AIF toppar Allsvenskan. Åtta poäng före. 

En kostsam knipa

Vi kan använda jämförelserna till vad vi vill. T ex för att i den värsta yran över den allsvenska magnetismen också konstatera, att den drivs av spillved som blir över när de bästa tagit sitt ädelträ. Och vill vi riktigt trycka ner oss i skorna kan vi bara lägga oss i hängmattan och blunda och försöka återuppleva det vi såg i det dubbla semifinalmötet i Champions League mellan Barcelona och Inter. Det bästa dubbelmötet i internationell fotboll som någonsin spelats. Offensiv, fart, briljans, spänning, sex mål i varje match, alldeles fantastiska mål dessutom. 

Samtidigt som vi förfasar oss över miljardaffärerna, de stormrika ägarna från oljeländerna, de sanslösa lönerna, den förlorade föreningsdemokratin, egoisterna och agenterna i symbios, så spelas det upp framför våra ögon den mest fantastiska fotboll vi skådat. Och så ännu ett gott tecken; PSG som övergav tanken på att super-super-stjärnorna skulle göra dem till Europamästare, fördelade lönepotten mera rättvis och lät Luis Enrique plocka ihop ett lag där alla gjorde allt för varandra. Minst sagt imponerande. 

Det är svårt att ta ordet Mjällby i samma mening - för vi talar Dramaten contra Arlövsrevyn här - men läser vi allsvenska tabellen just nu, är det ett funktionellt lag, ihopskruvat efter passform och behov som ligger åtta poäng före en storfavorit som skrytvärvat och fått åtskilliga bakslag och satt sig i en kostsam knipa.

Billighetsupplaga i minkpäls

3-0 i våravslutningen (och revansch för cupförlusten) mot Häcken väckte visserligen lite liv i dystra stjälar och räddade sannolikt sommaren för tränaren Henrik Rydström. Men tanken på att MFF:s skall gå helt lottlös i fördelningen av internationella representationsplatser nästa år tillåts inte ens tänkas. MFF sitter - utan att sportsligt kunna fylla ut den just nu - ekiperad i allsvenskans dyraste kostym. Snarare Armani än Dressman. 

Sveriges största och mest välavlönade spelartrupp, en egen arena som är dyr i drift, stor funktionärsstab, en vidlyftig administrativ personal; ett år utan ”medalj”, Europaspel och spelarförsäljning i 100-miljonersklassen tär lika hårt på rekordkapitalet som Sahara-sol på en snödriva. 

MFF är vårens stora besvikelse och ingen tränare har så hård press på sig som Henrik Rydström. För om det nu inte finns en dålig spelartrupp att skylla på så faller ju allt på tränaren. Den sportchef och ledning som anser sig försett tränaren med det bästa som står till buds och inte får utdelning måste då - både av sportsliga och ekonomiska skäl - allvarligt fundera på att skifta kapten vid rodret. 

Ytterligheterna Mjällby och MFF - som möts i den allsvenska återstarten i årets viktigaste match för båda - svarar för årets mest uppseendeväckande sportsliga utfall. De okända mot de kända, de billiga mot de dyra, den mest professionella och kostsamma organisationen mot billighetsuppagan i minkpäls.

Inga Gyllene Tider

Hammarby och Elfsborg har till och från spelat den finaste fotbollen i Allsvenskan och någon av dem kan mycket väl stå där i guldvästar i höst. AIK kan förstås inte skrivas ut ur handliongen. AIK är det populäraste laget i Allsvenskan med ett vårsnitt publikt på 28.589 åskådare - en ökning med 11 procent. Det är också i ett internationell perspektiv imponerande, precis som Hammarbys 23.578 (ökning 5 procent) och Malmös 20.273 (1 procents ökning). 

Men vad har hänt med Djurgården som gått så illa att till och med en populär konstant som Bosse Andersson (sportchefen) ifrågasatts. De dubbla uppdragen - allsvenskan och den lite konstruerade europeiska tredjeklass-cupen Conference League - drog tydligen musten ur laget. Förlust till och med i ett Halmstad som nog trots det knappast går mot några Gyllene Tider. Ingen Joyride där precis.

Djurgårds-Bosse kan vid sidan av glädja sig åt att sonen David emellanåt gör stormatcher i Norrköping men östgötarna har också svikit. Publiken också. Knappat 4 000 senast. 

Har Värnamo tömt allt ur Therns skafferi? Och vad orkar Öster i höst? Småland kan tappa hela sin allsvenska representation men får hoppas på att Kalmar FF kvickt kommer tillbaka. Men det blir ett tufft race mot Örgryte, Varberg och Västerås i Superettan.

IFK Göteborg har haft några tuffa år - både på och utanför planen - omgivna av en hängiven publik och ett antal dårar men ser stabilare ut än på länge och kanske redan har avstyrt en hotande kris. Jag tror det glädjer många och känns som plåster på såren för den hårt ansatte gamle VM-hjälten Håkan Mild. Han förtjänar sannerligen bättre.