Vi inväntar ett VM med 48 lag, en massa nationer som aldrig borde vara på ett VM, ett antal lag som Sverige inte är i närheten av, ett Norge som kan gå långt men jag tror inte Sverige går säkert mot vare sig Tunisien, eller Japan och framförallt inte mot Nederländerna. 

Saknar en tydlig spelidé

Det är närmast obegripligt att Graham Potter kan låta en hel halvlek gå med en fembackslinje där innerbackarna bara står och duttar till varandra utan att försöka att skära linjer med längre passningar och där mittfältet inte åstadkommer en tillstymmelse till högt försvarsspel utan kryper ner till alla de andra försvarsspelarna, grötar ihop sig och förhindrar ändå inte grekerna från att göra mål. Lite bättre fart i andra, spel på grekernas planhalva och med spelare med snabbare fötter och villigare löpningar. Det kommer att gå undan därborta, det krävs mod och fart och aggressivitet och det är fortfarande, precis som under Jon Dahl Thomassons tid, alltför stora brister i försvaret. Det finns mycket att göra under träningsdagarna USA fram till premiären mot Tunisien. 

Det finns offensiv talang men laget letar alltjämt efter ett tryggt system som kan bygga upp för de givna anfallsessen Alexander Isak och Viktor Gyökeres. Det krävs ett grisigare jobb på mittfältet, det krävs konstruktiv talang för att transponera över kraften till precist och snabbt understöd för de på förhand givna toppspelarna. 

Svårt att skönja en tydlig spelidé och jag är rädd för att Tunisien kommer att bli en svårare nöt än vad många tror, att Nederländerna är för bra och så är det Japan; borde vara överkomligt men de är kvicka, modiga och kan ställa till med vad som helst. 

Det var tryggare när vi åkte iväg med 1994 års män, det här laget kan inte jämföras med det. Det är en blandad lek med lite för många lankor, några äss men kanske för få stridsrustade knektar. 

Roligaste att se; att Taha Ali visade hur en joker ser ut som kan förändra pokerspelet med ett sista utspel.

Ingen guldgrävarsång

Det är oundvikligt att dra sig till minnes USA-resan 1994. Det fascinerande fotbollsäventyret att få följa ett svenskt landslag över en hel kontinent, se hur det växte, hur spelarna med ett alltmer uppumpat självförtroende agerade på toppen av sin förmåga både på och utanför planen. 

Laget gjorde succé både i sitt smidiga och generösa umgänget med oss i pressen, deras charmerande uppträdande mot sina fans - allt prisat som exemplariskt av Fifa - och ett spel som till slut räckte ända fram till finalhelgen. 

Vi hade anat att ett storlag var på väg att växa fram redan under den svenska EM-turneringen två år tidigare och hur populariteten grundlades, hur både tjejer och killar  följde träningen, hur en sorts fotbollsfeber, ungefär som den som historierna berättade om VM 1958. Det var då, 1992,  som fansen och laget växte ihop, kärlek uppstod, romansen blev vibrerande under VM-turneringen två år senare. VM sommaren härhemma är och förblir oförglömlig.

Och vilket lag! Mittfältsgiganter, både slitvargar och spelbegåvningar i ett, som Jonas Thern, Stefan Schwartz, Håkan Mild, Klas Ingesson. Just den typen av spelare som det svenska landslaget knappast haft en enda av sedan dess. Oblyga, tuffa, outtröttliga. 

Tomas Brolin i en helt egen sfär som fighter, pådrivare, spelgeni, målskytt och finurligt påhittig. Martin Dahlin och Kenneth Andersson målskyttar av internationellt hög klass, ett mittbackspar där den kraftfulle Patrik Andersson kombinerades med den kvickare och passningsspartnernare Jocke Björklund. Och så Ravelli i målet. Tänk efter och jämför. 

Men så har vi heller inte i år något lag som krossar Atlanten till tonerna av någon guldgrävarsång.

Ett strålande humör

När jag fått frågor om ledarskap i samband med mina föreläsningar har jag nästan alltid tagit fram den dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson som exempel. USA-VM, med allt vad det innebar av värme, långa resor, främmande fotbollsmiljöer, var kanske det tuffaste uppdrag ett svenskt landslag stått inför. 

Halvåret före VM hade Tommy Svensson och hans stab noggrann koll på truppen, spelarna hade uppgifter att göra, rapporter att ge om sitt liv, sin status. Vätskeförsörjning, tidsomställning, sömn, uppträdandet vid sidan av planen, mediasamarbetet - allt var minutiöst förberett och fullföljdes till punkt och pricka. Och det kanske viktigaste; efter den sista träningsmatchen berättade Svensson för spelarna att hemresebiljetterna från USA var beställda till dagen efter finalen. Det kan ses som en tuff kravspecifikation men också som ett bevis på det stora förtroendet för spelarna, en ledares tro på sin trupp, att den kunde gå hela vägen. 

Det var ett besked till deras anhöriga, att de fick klara sig utan mannen i huset under fem veckor framåt. En suverän uppvisning i mental förberedelse och för att undanröja kvirr och hemlängtan. Det här laget var på ett strålande humör från dag ett till dagen för belöningen; bronsmedaljerna efter segern mot Bulgarien. 

Jag vet inte hur skicklig Graham Potter är i det här avseendet. I hans fall gäller det väl mest att jaga bort onda tankar om misslyckande och fiaskon och kanske sätta lagom press och inte ens tänka på hemresedag.

Den här gången kan det bli Norge som får göra en triumfatorisk resa i ett land som som blivit så annorlunda sedan sist.