Norge är i kvartsfinal i fotbolls-VM, bland de åtta bästa av ursprungliga 42 lag och trots alla skidhjältar och skridskofenomen och våghalsiga backhoppare och utförsgiganter och olympiska medaljerskördar i övermått så står det tydligt, att Norges seger över Brasilien i en åttondelsfinal i fotboll slår ut allt vårt grannland tidigare gjort. 

Fotbollsjätten 

Och precis som Norge genom alla tider respektfullt vårdat minnet av sina stora hjältar i varierande genrer kommer nu den store, blonde 26-årige 195-metersmannen med den blonda hårsvallet bli en ikon för all framtid. 

Norge har fått sin egen Zlatan; en dum jämförelse i och för sig eftersom Zlatan var en mera mångfascetterad spelare med en större repertoar men å andra sidan fick han aldrig spela huvudrollen i ett världsmästerskap eller i en stor cupfinal. 

Det mest häpnadsväckande i åttondelsfinalen mot Brasilien var hur norrmännen fick äga den från början till slut med undantag några korta sekvenser, då brassarna tilläts ta för sig och då var det norska målet utsatt för stor fara. Men det som kunnat förstöra den här kvällen för Norge förhindrades av den utmärkte målvakten Örjan Nyland (Sevilla)

Jag satt länge, länge in i matchen och beundrade norrmännens lugn och samhandling mellan lagdelarna, deras mod att spela en kvick, modern fotboll, långt, långt ifrån den modell som förr var mera primitiv och kämpabetonad. Men, skrek jag, skicka för helvete fram inlägg till Haaland så att ni kan vinna den här matchen. Det blev ju oro i det brasilianska straffområdet så fort det skedde. Till slut följde de mitt råd. Har man ett av världens farligaste anfallsvapen så måste det ju nyttjas, inte ligga och rosta i förrådet. En perfekt nick, en vänster invid stolpen, närmast omarkerad, och sensationen var ett faktum.

Det stora och det lilla

Ja, om det nu var en sensation. Brasilien tar inte världen med storm längre, samban är död sedan länge och fotbollsvärlden har flera konkurrenskraftiga länder än någonsin; hårt arbete, mycket löpning, stark försvarsorganisation räcker numera rätt långt. 

Nej, det Norge gjort är för mig ingen sensation. Jag har, till tjatighetens gräns, försökt att i dessa spalter uppmärksamma svenska fotbollsarbetare på det som sker i Norge och efter att ha sett Bodö/Glimt i Champions League och det norska landslagets fullkomligt perfekta VM-kval skrev jag någon gång i våras att Norge kan göra det Sverige gjorde i VM 1994. Årets succé-VM - det går ju knappast att påstå något annat även om det bjuder emot att göda Trumpen ännu mera - har varit de mindre nationernas och de stora stjärnornas VM. 

När detta skrivs står Haaland, MBappe och Messi på sju mål, Harry Kane på sex och på Kap Verdes öar dansar man ännu. Det stora och det lilla. Norge representerar båda kategorierna. Landet räknades som en liten fotbollsnation till helt nyligen men har en av världens bästa målskyttar. Men - vilket världen nu fått se - det handlar inte bara om Haaland. Medan han lunkade runt som en trött och uppgiven hund som inte fick några ben att tugga på, dominerade Norge matchen med snabb, mera behärskad och finurlig passningsfotboll än brassarna. En ny bild för fotbollsvärlden att vänja sig vid.

’Det löjliga Norge-hatet

Nu när Norge ”rott” hem segern; det fanns en gång när också jag tyckte att den norska nationalismen gick till överdrift., Jag har med egna ögon sett gamla norska sportjournalister springa ut i målområdet i Holmenkollen och sätta norska flaggor i snön inför en stor skidhjältes ankomst.

Men det är gammal historia. Jag har aldrig kunnat sälla mig det där larviga och upphaussade ”kriget” mellan Norge och Sverige. Och jag tror inte för ett ögonblick att svenskar i gemen är det minsta missunsamma när det gäller norska framgångar. Det är bara fjantiga mediakonstruktioner. 

Det finns verkligen all anledning -. och har funnits länge - att se och lära av vad Norge gjort. På en massa områden. I år tog Norge till och med brons i hockey-VM när Tre Kronor blev utan. Norge är bättre på ekonomi, film, mat (fem kock-VM-guld), schack, vinter-OS, tennis och (läser jag i en artikel i Svenska Dagbladet),

Ligger före - i mycket!

Norge ligger före Sverige när man rankar pressfrihet, polisarbete, hbtq-frågor med mera. Oljan skall vi bara inte tala om.

Det förbundskaptenen  (sedan 2020), Ståle Solbacken, gjort tillsammans med en helt ny generation fotbollspelare är bara ännu ett bevis för att den grundläggande syn på träning, fysiologi, forskning, allt, när Norge gick från ord och teori till handling, fortsätter att generera resultat. Norges framfart på så många fronter inom idrott är ingen tillfällighet. Det är resultatet av kloka hjärnor och stenhårt arbete och Sverige har alltför länge tittat bort och varit sig själv nokk.

Nu, när Norge till och med är storebror i fotboll, är det dags att ödmjukt börja se, studera och lära. 

Lördag 11 juli klockan 23.00 (svensk tid) i Miami: kvartsfinal Norge-England. Då är vi alla norrmän.