När dessutom den amerikanske presidenten Donald Trump säger, att det vore en stor förlust för Fifa att göra sig av med sin ”fantastiske” president, så är väl det om något, det största beviset för att det är precis det som borde ske. 

Men för oss som varit med ett tag - jag har i alla fall upplevt fyra av världsfotbollens nio presidenter - är det som nu mullrar som en växande tsunami omvälvande.

Demokratin gick förlorad

Fifa har sin nästa kongress i Marocko i mars nästa år. Då skall en ny president väljas och frågan är om de som nu hårt kritiserar Infantinos diktatoriska ledarskap hinner skaka fram  en eller flera kandidater med tillräcklig auktoritet och demokratisk vilja för att få ett skifte på posten. 

Mitt första VM var det i Västtyskland 1974 när arrangörslandet tog guldet med Franz Beckenbauer i spetsen och målvakten Ronnie Hellström och nickspecialisten Ralf Edström var de mest spektakulära svenska spelarna i ett lag som hamnade på femte plats med snudd på bronset.

Det var också det året engelsmannen Sir Stanley Rous avgick som Fifa-president efter tretton år på posten och den brasilianske patriarken Joao Havelange besatte idrottens mäktigaste tron, där han skulle bli sittande i 24 år, längst av alla som hilttills innehaft ämbetet. 

Han var förvisso en diktator även han och han hade sin egna metoder att öppna de rymliga kassavalv som storsponsorer och TV-bolag öppnade för fotbollen att ösa hur; med ett icke obetydligt överspill in till sina egna, stora kavajfickor. 

När han avgick 1998 fanns två kandidater, generalsekreteraren Sepp Blatter och den svenske Uefa-presidenten Lennart Johansson. ”Vi har röster så det räcker för seger”, viskade Johanssons kampanjgeneral, Lars-Åke Lagrell, i mitt öra inne på Louvren i Paris minuterna före valet. Lennart Johansson använde ord som demokrati, insyn och transperans i sitt valtal, 

Blatter gav inga löften alls i den riktningen men visste redan före omröstningen, att de afrikanska röster han köpt skulle räcka för att knäcka Johansson. Så blev det. Demokratin gick förlorad där.

Ett unikt angrepp

Fotbollsvärlden var då under framväxt på kontinenter som Afrika och Asien, bland annat tack vare pengar och stöd från ett allt rikare Fifa, de ville försäkra sig om en president som gick i Havelanges fotspår. Ingen av de mera betydande Fifa-presidenterna (Jules Rimet som satt i 33 år, Stanley Rous 13, Havelange 24 eller Sepp Blatter 18) har kommit på tanken att, som Gianni Infantino, väcka förslag om att sälja ut delar av VM-arrangemanget till privata intressenter. 

Diktatorer har fått gå an i en i alla fall skendemokratisk värld, men när den allra heligaste graalen, VM-pokalen, skall styckas upp i någon sorts blandekonomisk bodelning, ja, då, äntligen händer något som aldrig tidigare inträffat; stora delar av fotbollsvärlden går till motangrepp. Asien, Europa, Nord- och Centralamerika samt Karibiens fotbollförbund går till angrepp mot Fifas ledning. Hårda ord i ett öppet brev till samtliga 211 medlemsländer. 

För första gången i världshistorien går starka parter i fotbollens höga sfärer ihop och anklagar Infantino för bedrägeri. De efterlyser ansvarstagande, distans och öppenhet i Fifas ledning. De nämner inte Infantino vid namn men eftersom det är han som väckt de sovande med sitt fräcka tilltag är det, förstås, ett personligt angrepp. De skriver bland annat: ”Det är inte ett agerande som anstår en förvaltare av sporten. 

Ledarskap inom fotbollen är inte en ägodel, det är en plikt att tjäna fotbollsfamiljen. När förtroendet bryts genom bedrägeri, när en individ sätter sig över det kollektiv som anförtrodde honom auktoritet, då har den plikten övergivits”. En så svidande och tydligt riktad salva har aldrig tidigare skickats rakt in till i Fifa-presidentens eget kontor.

Rött kort i Marocko

Infantino skapade ett eget fredspris för att smickra USA:s president Donald Trump, han ville sälja ut delar av framtida VM-arrangemang (bland annat till Joshua Kushner, bror till Trumps svärson), han höll efter de skarpa reaktionerna ett så kallat krismöte i Marocko för en dryg vecka sedan där bara delar av Fifas toppskift fick vara med (det slutade med en ursäkt undeer galgen),

Han har valt umgänge med presidenter, kungar, prinsar och diktatorer före folket. Det skulle vara hälsosamt om Afrika och Sydamerika gjorde gemensam sak med Uefa och de andra och valde någon annan, tog strid för demokratin.

Vår man vill behålla jobbet

Sverige har också ett litet finger med i spelet eftersom den 46-årige Mattias Grafström innehar befattningen som Fifas generalsekreterare. Han var först inte informerad om Infantinos utspel, uttryckte sig först försiktigt kritiskt för att sedan vända kappan och stötta sin president. Om nu Infantino trots allt blir kvar vill naturligtvis Grafström också vara det. Det är en fin post han har. 

Finanschefen Thomas Peyer sa emellertid nej liksom den operative chefen Kevin Lamour. Och det är stark kritik från ett av de tunga namnen i Fifas allra innersta krets. Lamour har sagt: ” Det här är ett enmansprojekt. Personalen på Fifa har vilseletts av Infantinos brist på öppenhet kring planerna på upplägget.”

Det är minsann en visselblåsning som borde räcka för att 211 nationsförbund på en och samma gång skall sträcka upp ett rött kort i luften i Marocko i mars 2027.