1. Malmös idrott

Du är överlägsen.

2. sportkrönikör..

Tack för den! huvudet på spiken som vanligt :)om jag ska läsa en enda sportkrönikör så är det du, enkel, okomplicerad, opretentiös, rakt på sak, tydlig.. behövs det mer?

3. Desperation

Mif:s agerande (och Örebros) är väl också tecken på den desperation som sprider sig bland de klubbar som så gärna vill, och behöver, ta sig igenom nålsögat till Elitserien. Men inte kan.

4. kaos

Åke, vi saknar dig i Sydis. Kanske hade din penna kunnat undvika spektaklet. Din analys är som vanligt kristallklar.

5. Stava rätt

Om hockeyhataren Stolt ska svinga sin stora sabel ännu en gång är det väl ändå ett minimikrav att den som ska slaktas anges vid sitt rätta namn. StenBECK heter han, vilket Sveriges enligt egen utsago gåva till skrivkonsten borde känna till. På det stora hela dessutom en helt meningslös krönika som missar öppet mål. Det är KNAPPAST StenBECKS fel att det gick som det gick i Malmö utan den kronisk läckande och inkompetenta organisationen.

6. När pengarna kommer in - går

När pengarna kommer in - går vettet ut.

7. Den skadeskjutna rödhöken

Åke, du har som vanligt gjort en riktig analys. Det finns knappast mycket att tillägga. Man längtar tillbaka till perioden på tidigt 90-tal, när man var den pigga uppstickaren. Sen har det långsiktigt bara gått utför. Anders Östnäs idrottssociolog

8. Rälit, sa Bill dörälit sa Bull

Varför får vissa "klubbar" (AB) hybris i perioder? Sverige har över tiden haft ett hockeylandslag i yppersta internationell klass. På klubbsidan har vi aldrig varit i närheten. Inom fotboll gäller ingetdera. Om samtliga ishockeyspelare skulle samlas i samma klubb för att nå internationell styrka, skulle samtidigt svensk klubbishockey utarmas och gå under. Mitt i allt detta fortsätter vissa "doktorer" att propagera för bolagiseringar där där mindre än 50% ägs av den ideella föreningen. Inom fotboll vet man tydligen inte ens vem som äger namnet på Allsvenskan... Förbundet eller Elitserieföreningen. Jag tror att svensk idrott skall ligga på den nivå som vi från klubbarna kan producera talanger till. Fotbollen har Sveriges högsta sponsorintäkter, följt av Skidförbundet. Kan det ge en vink om var de stora företagen vill synas med sitt varumärke? Inte med sina VD:ar. Inom hockey, basket m.fl. går man direkt på klubbarna. Det är också där man sett de största härdsmältorna (frånsett Örgryte). Gymnastikförbundet skulle aldrig komma på tanken att tävla mot Cirkus Scott i trapetskonst. Inom hockey är det vad som pågår (Rögle vs AIK t.ex)

9. Äpplen och päron

"Hinc Robur et securitas" blandar friskt bland äpplen och päron. Han säger att fotbollen har störst sponsorintäkter följt av längdskidor. Han har läst en artikel som f-n läser bibeln, där det redovisas att fotbollsFÖRBUNDET är det idrottsförbund som har största sponsorintäkterna följt av skidförbundet och hockeyförbundet. Men det ingenting om sportens storlek på intäkterna. Ishockeyn har en väldigt stark och professionell liga som äger sina rättigheter och evenemang utan förbundets inblandning. Fotbollen och allsvenskan har fortfarande mycket att lära i professionalitet av ishockeyn. Det finns klubbar som levt över sina tillgångar i ishockeyn. Men det finns också klubbar med oerhört stark ekonomi, egna arenor, och som drivs som starka och lönsamam företag. Man har en annan grund att stå på med 30-35 hemmamatcher under en säsong jämfört med fotbollen som bara har 15. Man är betydligare professionellare i samarbetet med sponsorer vad gäller evenemang, loger, affärsupplägg mm. En sponsor kan använda evenemanget betydligt bättre i sin affärsverksamhet och mot kunder än vad fotbollen kan erbjuda

10. Först håller jag med Göran

Först håller jag med Göran Lanz om att svensk elitishockey ligger klart före när det gäller affärsmässigheten i vad man erbjuder sina samarbetspartner och publik i jämförelse med fotbollen som förvisso omsätter mer pengar totalt sett men som fortfarande har ett ganska blekt utbud av mervärden för sin publik & samarbetspartners(med något/några undantag förstås typ MFF och ev Elfsborg). Men det som Åke Stolt faktiskt pekar på är ett större och grundläggande problem i den svenska idrottsrörelsen nämligen förhållandet mellan den ideella basrörelsen som bygger på egna obetalda insatser och den yttersta procenten av rörelsen som elitidrotten utgör som måste verka på affärsmässiga villkor för att överleva! I denna blandning av idealitet och professionell verksamhet så blir skiljelinjerna suddiga och otydliga. En ordförande har historiskt fått sitt mandat på sina personliga meriter d v s att man har jobbat sig fram under lång tid inom rörelsen, man har byggt nätverk långsiktigt, flyttat sig via utskott och olika förtroendeuppdrag och efter vägen visat att man är en "hyvens och dedikerad" person som har rätt uppfattningar och är gjord av det rätta virket! Sedan den kommersiella idrottens intåg på 1970-talet(jo det fanns pengar inom idrotten tidigare också men Karl Schrantz Österrikes alpina stjärna som diskvalificerades från OS i Sapporo 1972 för ett reklamarvode som bestod av kaffepengar, var startskottet för både kommersens utbredning och eldade igång debatten om amatör och professionell idrott)så har detta historiska hedersuppdragspromotionförfarande börjat luckras upp. Enskilda med stora plånböcker har kastat sig in i idrotten med höga ambitioner såväl idrottsliga som personliga och affärsmässiga! Gång på gång och i ett flertal fall har det visat sig att dessa personer som ofta driver egna företag, så fort som de tar plats i en idrottsförening får en typ av hybris och glömmer bort allt som gäller i den "vanliga" affärsvärlden. Man hittar på mängder av "smarta lösningar" för att attrahera spelare av högsta rang, sponsorer och drivna personer till organisationen i syfte att göra klubben framgångsrik och kanske att få sola sig lite i ljuset av strålkastarna! Till och med föreningar/klubbar som har en stabil grund att stå på i form av en gedigen organisation och verksamhet från barn/ungdomssektionerna ända upp till elitverksamheten har även dom bländats av de stora pengapåsar som erbjudits. Att det krävs pengar för att utveckla en elitidrottsverksamhet är en odiskutabel självklarhet. Men hur mycket pengar som behövs och på vilka villkor man anförskaffar dessa pengar, finns det olika alternativa vägar att välja. Jag skulle säga att först och främst gäller det att inte bara tacka och ta emot(när pengar erbjuds) då det oftast leder till ett osunt beroende och i slutändan kraschar det alltsom oftast när måluppfyllelsen inte infrias vilket i sin tur nästan alltid leder till meningsmotsättningar! Sen gäller det att ha en plan och en kontinuitet i verksamheten och det är avgörande viktigt att inse att den ideella barn & ungdomsverksamheten är en förutsättning för att på sikt kunna konkurrera på elitsidan likväl som att elitsidan är en av de viktigaste inspirationerna och magneterna för att fortsätta att ha ett stort intresse för sporten som i sin tur ska garantera en positiv nyrekrytering i framtiden. Cowboys som kommer ridande med guld i fickan med storvulna narcissistiska planer(som de flesta egentligen förstår oftast är blå drömmar)är ofta början på förfallet(Läs LHC, MIF, Edsbyn, AIK Hockey med Finska ägare etc...). Jag tror dock tyvärr att det kommer att upprepas med jämna mellanrum då det mänskliga minnet är kort och lusten till rikedom och kortsiktiga framgångar är alltför viktigt för alltför många. Det som skulle behövas är att fler inom idrotten inser behovet av att det ideella och professionella går hand i hand men på sina villkor och att man måste våga ställa krav på den som vill investera i verksamheten på samma sätt som vilket professionellt företag som helst gör.

11. Galna miljardärer som utnyttjar idrottsklubbar i fel syfte

Har skrivit om detta fenonem som nu har förekommit i många år i krönikan "Föreställningen fotboll måste gå vidare" på min blogg. Fler klubbar borde alltså göra bra research på satsande miljonärer och miljadärer istället för att bländas av sedelbuntarna. I längden kan det bli mycket smärtsamt såväl ekonomiskt, sportsligt som moraliskt.