Att vara sportchef (SC) inom svensk elithockey kräver sin person. Från den gångna säsongen har 11 sportchefer av 26 (12 klubbar i SHL, 14 i Allsvenskan) slutat sin anställning under eller direkt efter säsongen. 

Heter "på egen begäran"

De flesta går på egen begäran. Vissa har fått sparken och då heter det numera ”slutade min anställning på egen begäran”.

Jag tänkte att vi skulle borra in oss i villkoren för den centrala rollen som sportchef i en elitförening, deras ansvar, befogenheter, lön, press, utsatthet etc.

Benämningen sportchef, förresten, ibland heter det manager. Vad är skillnaden? Ja, säg det. Jag upplever att det är en lek med ord och lite beroende på vilket land och kultur du befinner dig i. I engelsk fotboll är tränaren alltid manager…

Visst, han har ett bredare uppdrag än att enbart träna laget. Men i England tycks inte ordet coach finnas i vokabulären.

Ansvar eller befogenheter

Men låt oss definiera uppdraget för en sportchef inom svensk elithockey. 

Jag vet vad jag talar om efter bl a sex år som sportchef i Vita Hästen, ett år i Troja-Ljungby och ett år i Malmö Redhawks. Plus nära 30 år i andra uppdrag som heltidsanställd inom hockeyn.

Uppdraget för en sportchef kan variera beroende på klubb och dess historik. I vissa klubbar har sportchefen fulla befogenheter utifrån den budget styrelsen fastlagt. Sportchefen bestämmer hur laget ska utformas, helt enkelt. 

Budbärare eller egenmäktig?

I andra klubbar är sportchefen en ”budbärare” för styrelsen. Han har stort ansvar men mindre befogenheter. Eftersom styrelsen älskar att vara ”nära” representationslaget och vill ”lägga sig i” det mesta.

En som hade fulla befogenheter var Malmö IF:s (numera Redhawks) legendariske sportchef/lagledare Lennart Lundberg på 70-80 talet. Kvällspostens hockeyjournalist, Lennart Jarlevik, skrev i en av sina krönikor: ”Lundberg har värvar sju nya spelare till MIF inför säsongen. Han fick dock  problem då han kom ner på järnvägsstation för att hämta dem. Det visade sig vara sex målvakter…”.

Jodå, uppdraget har utvecklats, inte minst scoutingen.

Söker Stålmannen

Egentligen är uppdraget gigantiskt. Det handlar om att bygga ett lag, anställa rätt tränare, förhandla fram kontrakt, bestämma lönesättning, vara social, ta känsliga beslut, kunna hantera media, tåla stress och framförallt - producera och vinna! 

Ja, det vore en annons det, under ”Lediga arbeten i DN. Klubbarna vill alltid ha ”Stålmannen”. En människa som inte finns. Åtminstone inte till den lön som erbjuds…

Jag är glad att jag jobbade som sportchef innan internets ankomst. Innan organiserade supporterklubbar. Innan firmor etc tog plats. Innan allt blev tillåtet. 

Pressen är så oändligt mycket större i dag. Säg att ditt lag förlorar ikväll med 1-4. Matchen hinner knappt sluta runt kl 21.15, förrän du på klubbens hemsidas forum kl 21.20 kan läsa ”avgå, idiot”, ”du är en skam för klubben” etc. Plus allt annat som hör till sociala medier.

Det är jobbets vardag år 2014. ”If you can´t stand the heat in the kitchen, find you another job”. Jag köper det. Men problemet vi har i lilla hockey-Sverige är att så småningom har vi ingen som vill ha jobbet. 

Skillnad bland tränarna

Villkoren har blivit för tuffa. Varför har annars 11 av 26 sportchefer slutat sin anställning de senaste åtta månaderna? Plus det faktum att fyra VD:ar inom SHL/Allsvenskan också har tackat för sig under samma tidsperiod.

Rollen som sportchef tillkom som heltidsanställning för 20-25 år sedan och har inte utvecklats sedan dess. Personen är fortfarande för ensam och får för lite assistans. Den ensamheten håller inte i dagens tuffa resultatorienterad tillvaro.

På tränarsidan har det däremot skett en utveckling. En tränare som var ensam för 20 år sedan har numera en stab av sju-åtta personer. 

Men knappt inget har hänt runt sportchefen. I NHL har de skett ett uppvaknande under de senaste åren. Idag är det knappt någon general manager som förhandlar om kontrakt. Jag vet det av egen erfarenhet. Klubbarna  skickar i stället fram en-två assistenter.

Underbetald

Inom svensk hockey är en sportchef underbetald med tanke på sitt breda och ansvarsfulla uppdrag. Lönesnittet i SHL ligger på ett snitt om 65-70 000 kr i månaden. I Allsvenskan kring 40 000 kr/mån. 

Det är goda löner jämfört med svensk yrkesliv i övrigt. Men inte utifrån spelarlönerna. En snittlön i SHL är närmare 100 000 kr i månaden. Toppspelarna ligger ännu högre och vissa når 350 000-400 000 kr i månaden. 

Betänk också att sportchefsrollen blivit betydligt mera betungande under de senaste sju-tio åren. Idag omsätter klubbarna åtta-tio spelare innan och under säsongen och det betyder åtskilligt mycket mera jobb att hela tiden följa spelarmarknaden.

Fansens intrång och makt

Det finns en annan skrämmande förändring i dagens elitidrott. Det är fansens intrång i maktens korridorer. Då hjälper inte löner, uppbackning eller annat för en sportchef. 

Han blir helt utlämnad och satt under svår press när fansen saknar gräns för sitt beteende. De anser sig ha rätt att agera och det tar sig uttryck på många sätt. Deras engagemang legitimerar allt, uppenbarligen, och avskräcker både nuvarande och tidigare anställda inom föreningarna. 

Klubbarna måste backa upp sin personal och bli tydligare mot fans och sponsorer. Arbetsvillkoren har förändrats och kräver en anpassning i många avseenden. Varken föreningarna eller klubbarna mår bra av ständiga skiften.