I en kommun med 3 000 personer är inte villkoren riktigt de samma som på andra platser.

Det blir annorlunda och lösningarna likaså.

Därför, ta del av en vardag och en tillvaro som är självklar för dessa människor. Från träffen och från tävlingen.

Inte någon annanstans

Först mötet.

Stor del av tiden inledningsvis tycks gå åt till att de närvarande försöker funderar ut hur de som är på plats ska locka andra att medverka på kommande möten.  

Då uppstår följande samtal:

- Vilka saknar vi, vilka vill vi samarbeta med?

- Skulle vara snyggt om friluftsfrämjandet kunde komma eftersom de har backen. Vem är ordförande? Och de som sänder inlandsTV, tänk att ha med dem och visa reportage från oss.

Det blir alldeles tyst, människorna funderar tills en av dem ler och säger att han vet vem det är.

- Vem är det då?

- Jo, det är ju jag kommer jag just på, jag är ju ordförande i föreningen.

- Men i inlandsTV då?

- Det är ju också jag...”.

Det finns inte så många att välja på och inte heller så många som vill engagera sig i en förening. De som ändå drivs av ett slags engagemang eller inte kan säga nej till uppdrag ställer till och med upp i flera föreningar och i flera olika sammanhang.

Då är det inte heller lätt att hinna med eller komma ihåg allt.

Men att samarbeta med sig själv och sin styrelse blir lättare.

Då, tvärtyst

Och så tävlingen:

Ljudet var öronbedövande men när skottet smällde av blir det helt tyst!

Jag befinner mig på Vindelälvsdraget, en unik draghundstävling i form av en 40 mil och fyra dagar lång stafett längs den outbyggda Vindelälven. Totalt 30 sträckor, allt från sex till 22 kilometer. Tävlingen startar i fjällbyn Ammarnäs, och slutar i kustbyn, Vännäsby, där Vindelälven flyter samman med Umeälven. 

Vindelälvsdraget passar alla – ja, alla med hund då.

Vädrets makter kan ställa till det hela, även för draghundstävlingarna. Det innebär att sista dagen får strykas. Där på isen händer det magi när det är en levande krafter inblandade. Flera par tassar och kraftpaket med egen vilja där människan bakom ska styra riktning och fart.

Ett rejält hundliv

Farten är lättare att reglera för de med slädar som ankrar fast i den snöblandade isen. Men de som står bakom hunden/hundarna på skidor, i vissa fall även en pulka, ska hålla styr på ekipaget. Det är ett rejält ”hundliv”. 

Vissa ylar, andra skäller och linor trasslas ihop. Alla vill iväg – framåt. Någon passar på att göra sitt behov på startsträckan och en annan tycker hunden i laget bredvid är urläcker och försöker slicka den i örat. Det är full kaos men när startskotten går blir det tyst, tvärtyst. 

Även om någon förare korsar skidorna, en hund vägrar gå framåt och vill ned i diket och ställer till med panik för de inblandade så tar det några minuter och isen är tom. Och ”springet i bena” ska ut ur dessa ulliga gulliga varelser med varma nosar. Mäktigt säger jag bara, mäktigt och märkligt.