Canada blev mästare. De vann finalen med 2-0 i matcher mot Team Europa.

Turneringen döptes på förhand till den största någonsin. Blev det så? 

Nej, de bästa var på plats, men de presterade inte det bästa spelet. 

Jag var på plats i Toronto under första veckan av World Cup, där alla matcher spelades. Så här får ni en inside-rapport från matcherna, Tre Kronors insats och atmosfären kring WCH. 

Mitt totala betyg blir ”sådär.” 

Hockeyn Mecka

Toronto med 2,5 miljoner invånare, kallas med all rätt för ”Hockeyns Mecka.” I stark konkurrens med Montreal ska sägas. Toronto andas hockey och har haft sin kära klubb Toronto Maple Leafs sedan 1917 då NHL startade. 

Elaka tungor under WHC menade att ”äntligen får Maple Leafs fansen se riktig hockey.” Toronto har nämligen inte vunnit Stanley Cup sedan 1967.

Vi kan också notera att Maple Leafs inte är publikmässigt störst i idrottstokiga Toronto. Det är Toronto Blue Jays. De spelar i amerikanska basebolligan och snittade förra säsongen dryg 41 000 åskådare i sitt Rogers Centre. 

Notera, de har hela 80 hemmamatcher. Maple Leafs 41.

Alla matcher för de åtta lagen spelades i Air Canada Centre, centralt beläget i downtown Toronto. Invigdes 1999 och blev då Maple Leafs nya hemmaborg efter anrika Maple Leafs Garden. Publikkapaciteten är 18 819 för hockey. Maple Leafs delar Arenan med bl a basketlaget Toronto Raptors. 

Så bara hockeyn och basketen bidrar årligen med drygt 80 hemmamatcher.

Experiment turnering 

WHC var lite av ett experiment som turnering. Till fullo styrd och arrangerad av NHL. 

Experimentet var två ihopplockade lag. Team Nordamerika och Team Europa, som många kallade ”hitte-på” lag. Team Europa bestod av spelare från åtta olika länder. 

Personligen hade jag inte några problem med det eftersom det betydde att de bästa spelarna var på plats. Europa gick ju också hela vägen till final. Det var ett bra lag. 

Men visst, de bidrog inte med särskilt mycket spänning. Det var två lag utan hemvist och nationalsång.  

Utifrån min förväntan tycker jag WHC var ett avslaget evenemang. Inget riktigt tryck, långt ifrån utsålt på många matcher och få riktigt intensiva fighter. Generellt var det inte den kamp som jag hade förväntat mig. Men Canada blev fullt värdiga mästare i en turnering med världens bästa spelare på plats.

Loj stämning

Atmosfären och stämningen på matcherna i Air Canada Centre var låg, men jag måste erkänna att jag inte hade förväntat mig något annat. 

Och om det inte hade varit för 3-400 tillresta svenska fans hade det varit ännu tystare.

Dessutom måste jag få det sagt - att det är en högljudd stämning på en NHL-match är en myt. 

Det går nämligen inte att jämföra med en Djurgårds hemmamatch inför ett fullsatt Hovet. Eller stämningen på många andra svenska arenor där det trummas och sjungs hela matchen

Nordamerika har inte den läktarkulturen. Där är det tyst stora delar av matchen. Det finns ingen ståplats och inga klackar. 

Publiken i NHL ser matchen som en annan form av happening med umgänge med mycket mat och dryck. Stämningen kommer på kommandon från jumbotronen eller vid mål och slagmål. Men visst låter det emellanåt när 20 000 vrålar samtidigt.

Och vad händer nu?

Man behöver inte vara Einstein för att förstå ett av NHL:s syften med WHC. 

De styrande är inte så intresserade att släppa sina spelare till OS utan de vill i stället spela WHC vart fjärde år. 

Och det ska var en turnering som NHL äger, styr och tjänar pengar på. 

Jag skulle bli förvånad om vi får se NHL-spelare 2018 när OS arrangeras i Pyeongchang i Sydkorea. NHL är nämligen strikt business.

Tre Kronor utan offensiv

Tre Kronor åkte alltså ut i semin mot Team Europa med minsta möjliga marginal, 2-3 i övertid. Anfallet innan Europas segermål var Tre Kronor ytterst nära att avgöra. 

Media brottas med frågan det var ett fiasko eller inte. Jag tycker inte det var ett fiasko. Totalt spelade Tre Kronor fyra matcher. Två vinster och två förluster och båda kom på övertid.

Här försöker jag mig emellertid på lite konstruktiv kritik. Jag vet att förbundskaptenen Rickard Grönborg och övriga ledarstaben hade förberett Tre Kronor oerhört seriöst. Inget hade lämnats åt slumpen. Det syntes i försvarsspelet som var godkänt. Men offensivt fick laget ut för lite. Av nio mål framåt sköts tre av backar. Alltså bara sex mål av forwards på fyra matcher. Ett annat minus var powerplay. Endast ett mål.

Men fiasko? Nej.