Vi skulle kunna protestera mera

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Vi som tittar på evenemangen tycker inte det är bra att OS förlades till Sotji eller fotbolls-VM till Qatar, men vi agerar inte. Vi ställer inga krav och vi hotar inte med att sluta titta på tillställningarna. Varför inte det?
Då, byggarbetare och kranar kring Olympiastadion Fisjt där OS-invigningen och avslutningen hölls vid OS i Sotji 2014. Foto: Tobias Röstlund, TT

 

Konferensen Sport och Environment för en tynande tillvaro. Internationella olympiska kommittén och olika FN-organisationer är medarrangörer men förutom deltagarna är det nog få som ens vet om att konferensen är årligt återkommande. Nu är det ingen stor sak i sig. Konferenser finns i överflöd och likaså besökarna som inget hellre gör än åker runt i konferenssvängen.

Ett uppvaknande

Något mera allvarligt är det hur idrotten faktiskt förhåller sig till miljö och hållbarhet. Eller inte förhåller sig. Miljöfrågorna är lika frånvarande som medlemmarna på ett politiskt möte. Troligtvis är de inte heller saknade.

De etiska frågorna har dock, till skillnad från hållbarhetsfrågorna, börjat diskuteras inom idrotten. De är väl i och för sig snarare påskyndade av yttre omständigheter än av idrottens vilja att resonera kring dem. Hockey-VM i Vitryssland, Vinter-OS i Sotji och nu senaste mästerskap i Qatar har tvingat idrotten att förhålla sig till arbetares rättigheter, skäliga löner och arbetsförhållande och demokratiska värderingar.

Staffan Olsson uttalade sig politiskt korrekt nu senast: ”Om man tittar på det i ett större perspektiv med arbetarnas rättigheter, så är det klart att jag personligen inte tycker det är bra.”

Vi hotar inte

Alla idrottsorganisationer och spelare och ledare (i Sverige) fördömer och tar avstånd från rådande förhållande och kränkande av människors rättigheter men det stannar där. Ansvaret flyttas högre och högre upp i hierarkin där det tunnas ut och försvinner. När det når Internationella Olympiska Kommittén finns det tydligen inte längre något ansvar att diskutera.

Vem ska ta ansvar?

Konsumenterna, det vill säga vi som tittar på evenemangen, efterfrågar inte heller fakta om hur arbetarna behandlas eller om kvinnor får rösta eller inte. Vi tycker inte det är bra att OS förlades till Sotji eller att kommande fotbolls-VM hamnar i Qatar, men vi agerar inte.

Vi ställer inga krav på RF och vi hotar inte med att sluta titta på tillställningarna.

Då minsann...

Däremot ställer vi krav på H&M, IKEA och Volvo. De här företagen tvingas, av sina kunder, ha en ”code of ethics”. Deras program för hur de hanterar miljöfrågorna och arbetsmiljöförhållandena sträcker sig över hundratals sidor. 

Så fort något stort företag trampar i klaveret och ertappas med att betala ut för låga löner eller att bomullen plockas på ohållbart sätt skriker vi konsumenter. Upprop på Facebook och namninsamlingar lockar tusentals människor och vi andra hotar med att vägra handla billiga varor tillverkade under dåliga omständigheter.

Företagen pudlar och kryper till korset. De lovar att händelserna inte ska upprepas. De har inte råd med att deras varumärken fläckas eller att konsumenterna tappar förtroende för dem. De vet att konsumenterna har makt. Egentlig makt. En makt som företagen, hur stora de än är, inte kan bortse ifrån. Varför utnyttjas inte den makten då ett internationellt idrottsförbund trampar i samma klaver?

När vi klandrar varandra

Hur länge kommer idrotten att slippa ta ett socialt och miljömässigt ansvar?

Den brännande frågan är alltså: När vill vi förändra vår idrottskonsumtion med hänsyn till miljö och sociala faktorer? Är det hållbart att vattna golfbanor i Dubai, spela VM i fotboll i Qatar med air-con eller forsla snö över halva landet för att skidtävlingar ska kunna anordnas? Kan man lägga ett OS i två länder därför att det ena bara vill ha manliga idrottare? 

Det är helt och hållet upp till oss. Men precis som i fallet med klädföretaget eller bananimportören så kommer det förmodligen att bero mer på vilket tryck vi konsumenter lägger på varandra än på hur vi, en och en, agerar mot idrottsförbund och TV-bolag. 

Först när den ene TV-tittaren klandrar den andre för sitt val av underhållning kommer trycket att bli tillräckligt stort för att nå in i världsidrottens styrelserum.

Camilla Hending

Dennis Johansson (inte verifierad)

tis, 2015-02-10 12:38

1. Jag har slutat titta som en slags bojkott

Jag håller med om de mesta här. Efter Vintor-OS i Sotji hade jag bestämt mig att nu har jag fått nog. För jag hade dåligt samvete för att jag fortsatt titta trots att de gick i ett odemokratiskt Ryssland som blivit vidrigare och vidrigare sen mästerskapet. Jag har nu bestämt mig för att aldrig kolla ett mästerskap eller deltävling eller något slags sportevent i länder jag inte skulle vilja stödja på något sätt. Så inget Hockey-VM i Vitryssland, eller Handbolls-VM eller för den delen golf/tennis/friidrott tävlingar i mellanöstern och liknande. Kommer inte heller bli något Fotbolls-VM de kommande 8 åren för min del. Kommer kolla resultatlistorna och läsa om det för jag är fortfarande intresserad av resultaten, men kommer inte se eller lyssna på mästerskapen vare sig live eller i efterhand. Eller för den delen köpa VM-biblar eller liknande bara läsa artiklar om matcherna och kritiska artiklar om mästerskapet i stort. De är vad jag kan göra jag hoppas de är något.

Dagens hjältar i idrotten är ishockeylaget Björklöven! När fotbollens damallsvenska Umeå IK har jätteproblem och känner oro inför framtiden kommer hjälpen från hockeygänget, grannarna i Umeå! Hockeyn stöttar fotbollen med pengar.

"Det är viktigt för Umeås utveckling att vi har elitidrott", betonar Björklövens vd , Anders Blomberg.

Inom idrottsrörelsen växer oron för de dramatiska konsekvenser som högre elpriser riskerar få för idrottsföreningarna. Lugnande besked om elstöd för föreningar måste komma nu.

Svenska Fotbollförbundet tog ett annorlunda initiativ i samband med senaste landskampen.  Med orden ”Ett tack från herrlandslaget” fotades spelarna, inklusive landslagsledningen klädda i sina respektive moderklubbars matchdress.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Då blev det reaktion i  Qatar. Arrangören av fotbolls-VM i Qatar menar att det danska fotbollsförbundet måste agera sedan dess tröjsponsor Hummel skapat VM-tröjor med ett Qatar-kritiskt budskap.

Krönika: Sportjournalisten Thomas Malmquists avslöjande artiklar om matchfixning i svensk idrott var banbrytande. TV-serien, ”Spelskandalen”, första delen den 12 september, tar avstamp i det tidiga 1990-talets Sverige då idrottsrörelsen stod utan svar och åtgärder inför Malmquists artiklar.

 I dag, 32 år senare, är matchfixning ett allvarligt samhällsproblem. I sin årssammanfattning för 2021redovisar NOA, Nationella Operativa Avdelningen inom polisen, följande:

En dubbel olympisk mästare med nio VM-guld, en världscupsegrare och en mångårig Tv-profil förstärker Radiosportens vintersportexperter. Samtidigt förlänger flera av de tidigare experterna sina kontrakt inför den kommande vintersäsongen.

2013 noterade satte Crystal Palace ett rekord som många trodde skulle gälla i många år. 17 spelare värvades. Men nu ärt det överträffat. Nottingham Forest har köpt in 21 spelare för 1,7 miljarder kronor! Samtidigt lämnade 17 spelare klubben.

Nykomlingen i Premier Legue har för avsikt att prestera i Premier League, det är helt uppenbart.