Konferensen Sport och Environment för en tynande tillvaro. Internationella olympiska kommittén och olika FN-organisationer är medarrangörer men förutom deltagarna är det nog få som ens vet om att konferensen är årligt återkommande. Nu är det ingen stor sak i sig. Konferenser finns i överflöd och likaså besökarna som inget hellre gör än åker runt i konferenssvängen.

Ett uppvaknande

Något mera allvarligt är det hur idrotten faktiskt förhåller sig till miljö och hållbarhet. Eller inte förhåller sig. Miljöfrågorna är lika frånvarande som medlemmarna på ett politiskt möte. Troligtvis är de inte heller saknade.

De etiska frågorna har dock, till skillnad från hållbarhetsfrågorna, börjat diskuteras inom idrotten. De är väl i och för sig snarare påskyndade av yttre omständigheter än av idrottens vilja att resonera kring dem. Hockey-VM i Vitryssland, Vinter-OS i Sotji och nu senaste mästerskap i Qatar har tvingat idrotten att förhålla sig till arbetares rättigheter, skäliga löner och arbetsförhållande och demokratiska värderingar.

Staffan Olsson uttalade sig politiskt korrekt nu senast: ”Om man tittar på det i ett större perspektiv med arbetarnas rättigheter, så är det klart att jag personligen inte tycker det är bra.”

Vi hotar inte

Alla idrottsorganisationer och spelare och ledare (i Sverige) fördömer och tar avstånd från rådande förhållande och kränkande av människors rättigheter men det stannar där. Ansvaret flyttas högre och högre upp i hierarkin där det tunnas ut och försvinner. När det når Internationella Olympiska Kommittén finns det tydligen inte längre något ansvar att diskutera.

Vem ska ta ansvar?

Konsumenterna, det vill säga vi som tittar på evenemangen, efterfrågar inte heller fakta om hur arbetarna behandlas eller om kvinnor får rösta eller inte. Vi tycker inte det är bra att OS förlades till Sotji eller att kommande fotbolls-VM hamnar i Qatar, men vi agerar inte.

Vi ställer inga krav på RF och vi hotar inte med att sluta titta på tillställningarna.

Då minsann...

Däremot ställer vi krav på H&M, IKEA och Volvo. De här företagen tvingas, av sina kunder, ha en ”code of ethics”. Deras program för hur de hanterar miljöfrågorna och arbetsmiljöförhållandena sträcker sig över hundratals sidor. 

Så fort något stort företag trampar i klaveret och ertappas med att betala ut för låga löner eller att bomullen plockas på ohållbart sätt skriker vi konsumenter. Upprop på Facebook och namninsamlingar lockar tusentals människor och vi andra hotar med att vägra handla billiga varor tillverkade under dåliga omständigheter.

Företagen pudlar och kryper till korset. De lovar att händelserna inte ska upprepas. De har inte råd med att deras varumärken fläckas eller att konsumenterna tappar förtroende för dem. De vet att konsumenterna har makt. Egentlig makt. En makt som företagen, hur stora de än är, inte kan bortse ifrån. Varför utnyttjas inte den makten då ett internationellt idrottsförbund trampar i samma klaver?

När vi klandrar varandra

Hur länge kommer idrotten att slippa ta ett socialt och miljömässigt ansvar?

Den brännande frågan är alltså: När vill vi förändra vår idrottskonsumtion med hänsyn till miljö och sociala faktorer? Är det hållbart att vattna golfbanor i Dubai, spela VM i fotboll i Qatar med air-con eller forsla snö över halva landet för att skidtävlingar ska kunna anordnas? Kan man lägga ett OS i två länder därför att det ena bara vill ha manliga idrottare? 

Det är helt och hållet upp till oss. Men precis som i fallet med klädföretaget eller bananimportören så kommer det förmodligen att bero mer på vilket tryck vi konsumenter lägger på varandra än på hur vi, en och en, agerar mot idrottsförbund och TV-bolag. 

Först när den ene TV-tittaren klandrar den andre för sitt val av underhållning kommer trycket att bli tillräckligt stort för att nå in i världsidrottens styrelserum.