Forskning är ett sätt att komma till svar, om inte annat för att vi då försöker förstå oss på vad det är vi har med att göra. Det är ju inte alltid självklart att en idrottsförening är en idrottsförening om ni förstår hur jag menar. 

Fokus på föreningarna

Då och då besöker jag den årliga europeiska konferensen i sport management, EASM. Konferensen samlar forskare från hela världen, även om flest givetvis är från Europa. Några enstaka representanter för företag, förbund och föreningar finns också. Det är intressant att försöka summera en dylik konferens. Vad är det som det pratas om på den internationella scenen när det gäller sport management? Vilka lösningar nämns här?

Årets konferens hölls i Coventry. Runt 400 deltagare och många presentationer av forskningsprojekt. Det är omöjligt att få en helhetsbild, då det varje dag pågick åtta seminarier samtidigt. Man får således välja vad man är med på. En värdemätare är ”hur svårt är det att välja”?

Går jag tillbaka åtta år är det en stor skillnad på fokus. Då handlade det mest om sådant som förbund gör eller om stora event som OS.

Det var då populärt att prata om ”the legacy of event”. Det var nästan omöjligt att hitta forskning som handlade om att leda en idrottsförening. Nu är det annorlunda, med mer fokus på föreningsnivå. Glädjande nog är det inte heller bara elitföreningar som studeras. 

Det vi kan sen länge

En anledning till nämnda trend är att olika aktörer nu börjat stimulera forskning. Exempelvis har UEFA lanserat FREE, Football Research in an Enlarged Europe, vilket resulterat i flera projekt, artiklar och mini-konferenser på teman såsom financial fair play, CSR, football in the community och Governance. 

Lärdomen av detta är att forskare inte ”av sig själva” plötsligt börjar intressera sig för ett fenomen. Det krävs att det finns de som pytsar in medel och som har ett intresse av resultat. 

Länkat till detta är ett generellt större intresse för community sport, dvs den typ av idrottsverksamhet som Sverige sedan länge ”egentligen” excellerat i. I och med detta sätts fokus på den lokala idrottsföreningen och inte nationella idrottsförbund. Här är det offentliga medel som ligger bakom satsningarna.

De vill veta mer om oss

Det är spännande men också lite upp-och-ner-vänt att höra forskare från andra länder hänfört prata om medlemsägda klubbar som samverkar med lokala bostadsområdet. Som svensk kan det kännas lite coolt när man kan säga ”ja alltså, i Sverige har vi ju sedan länge...”. Det märks att de känner till systemet i Sverige och är intresserade av att veta mer.

Samtidigt, det är meningen att det ska stå ”egentligen” i meningen ovan. För frågan är om vi i Sverige är så mycket bättre på detta än i andra länder – numera. 

Hur mycket vet vi egentligen om vårt egen idrottsföreningsvärld?

RF:s årliga rapporter är bra på många sätt och vis, men skrapar på en yta som döljer många fler frågor. Utomlands har man i flera diskuterat förändringen från traditionell ”medlem” till ”pay-and-play-kund”. Flera forskare hävdar att det enda rätta är att acceptera denna förändring och anpassa hela systemet efter det. 

Sisus monopol

En annan fråga är om det är rimligt att det existerar en monopolsituation när det gäller att stödja idrottsföreningars utveckling? Jag tänker här på SISU, en fantastisk möjlighet för många föreningar. Men är verksamheten effektiv? 

De utländska forskare som frågar får till svar att jag inte vet, då jag inte känner till någon djupgående studie om detta. Utvärderingarna av handslaget/idrottslyftet riktar sig ju främst mot dessa satsningar och inte den grundläggande verksamheten.

De tittar då lite skeptiskt på mig: hur kan ni lägga så mycket pengar utan att veta resultatet? 

På EASM-konferensen var vi sex personer från Sverige, varav två var företagsekonomer, jag och Sten Söderman från Stockholms universitet. Vi borde vara fler. 

Krävs mer forskning

Ett bekymmer är dock bristen på finansiering från intresserade aktörer. Det är fortsatt så att av de ringa medel som satsas på samhällsvetenskaplig forskning, går det mesta till andra frågor än sådana som kan benämnas företagsekonomiska – eller idrottsekonomiska om ni hellre vill uttrycka det så. 

Det kan givetvis ses som att utslag av att det är för få forskare som söker. Det kan också ses som ett bevis för att det krävs särskilda satsningar, med öronmärkta pengar till projekt som handlar om just ledning av idrottsföreningar.

Om så inte sker,  lär vi fortsätta vara rätt få svenska deltagare på EASM-konferensen. Antal deltagare är ju såklart i sig självt inte poängen, men jag tror ni förstår vad jag menar.