Så här skrev jag på twitter strax efteråt: ”Rejält besviken på regeringen. Löftet från S på 272 MSEK sveks totalt – inga ytterligare resurser till idrotten. Men ökade förväntningar (!)”

Varit ganska försiktiga

Under min tid som ordförande, och även innan, har RF varit ganska försiktigt med att alltför högljutt kräva mer pengar. Vi har istället fokuserat på att de pengar vi får ska ha så få vidhängande adresslappar som möjligt. 

Med andra ord, att själva få avgöra var pengarna gör mest nytta. 

Där har vi också haft viss framgång, den tidigare regeringen gick oss till mötes på flera punkter och minskade antalet öronmärkningar.  Vidare har vi de senaste åren också velat visa respekt för det samhällsekonomiska läget, och av det skälet avstått från att hårt driva ökade anslag.

Har tappat 200 miljoner

Då ska ni veta att vi sedan år 2009 tappat närmare 200 miljoner kronor i form av en sänkning i kombination med ett fullständigt stillastående stöd utan någon form av indexuppräkning. 

Vi har också börjat hos oss själva först genom ganska stora personalnedskärningar, lagt ned tidningen Svensk Idrott men även skurit i elitstödet till förbunden. 

Vi tycker alltså att våra äskade 300 miljoner kronor var fullt rimliga, inte minst eftersom två tredjedelar i praktiken handlar om en återställare för att komma tillbaka till 2009 års nivå. Det tyckte tydligen S också för redan i förra årets skuggbudget var partiets förslag 272 miljoner i ökat stöd till idrotten, vilket vidhölls under valrörelsen. 

Tills idag, alltså.

En märklig signal

I budgetens skriftliga del står ganska mycket att läsa om idrottsrörelsen. Avsnittet avslutas med synpunkter på några områden som idrotten borde jobba mera med att utveckla. Ingenting kontroversiellt – tvärtom saker som ligger i vårt eget intresse att arbeta vidare med. 

Det blir dock en märklig signal att poängtera vad vi borde satsa på utan att vara beredda att ställa några ytterligare resurser till förfogande – när S tidigare lovat precis det.

Hade utgången blivit annorlunda om vi haft en renodlad idrottsminister? Det tror inte jag. Ganska direkt efter den första formulerade jag ytterligare en tweet: ”Jo, jag är mkt förvånad att det blev noll. S har lovat detta sedan ö 1,5 år. Ett löfte från hela partiet, ej enbart kopplat till ministern.”

Lasta inte ministern

Det går inte att enbart lasta en helt nytillträdd minister för ett löfte som kommit till långt innan han ens var påtänkt för rollen, ja innan någon visste något om valutgången. Nej, detta löfte kan inte uppfattas på något annat sätt än som starkt förankrat i S-ledningen – och därför borde betydligt fler, och andra, i regeringen ta på sig ansvaret för det uteblivna resultatet.

För oss var finansieringsfrågan prioriterad och viktigare än på flera år. Konsekvensen av att inga pengar tillförs till idrottsrörelsen blir tyvärr att regeringen i praktiken tvingar RF att för första gången i modern tid att skära i det lokala aktivitetsstödet till barn och ungdomsidrotten. 

Det är inget vi vill men tyvärr har vi få andra möjligheter efter att ha skurit rejält både centralt och på elitidrottsstödet.

Nu kan regeringen rätta sitt misstag

Jag behöver inte påminna om vår besvikelse en gång till, utan ska nu titta framåt istället. Då blir två saker särskilt viktiga. Den första är arbetet inför nästa budget, då regeringen får ett ypperligt tillfälle att rätta till det misstag den nu begick. Vi börjar, eller fortsätter får man väl säga, det arbetet omgående.

Den andra rör alla saker en regering kan göra som inte handlar om resurser, och här finns inte heller någon tid att spilla. Idrottsrörelsen har definitivt ett antal problem som vi behöver jobba bättre med och som vi också kan, och ska, lösa själva. 

Naturligvis uppskattar vi stöd från statsråd i sådana frågor, men det är inte där tyngden på regeringens fokus ska ligga. Det ska koncentreras till de frågor där vi är helt beroende av hjälp från regering och riksdag.  Till problem och lösningar som vi helt enkelt inte ”äger” själva.

Ingen idealisk start

Framförallt tänker jag på vissa lagstiftningsfrågor, men också på behovet av tydligare och modigare instruktioner till de myndigheter som ibland inte riktigt verkar förstå på vems uppdrag de arbetar.

Den nye idrottsministern fick nog inte riktigt den start han önskat.

Nu gäller det att jobba på framåt, och det ansvaret ligger inte bara på honom utan på hela regeringen. Trots dagens besvikelse vill jag avsluta med några positiva omdömen, och det är att Gabriel Wikström flera gånger redan visat en vilja att kommunicera och ha direktkontakt, och också att på allvar sätta sig in i frågorna. Fortsätt på den vägen.