Idrottens särart och ställning som ideell rörelse i allt högre grad ifrågasatts. Plötsligt har klubbar och förbund jämställs med företag. 

Om det gällt enbart den kommersiella idrotten kanske det hade funnits skäl, men tyvärr slår detta hårt mot all vår verksamhet. Jag är förhoppningsvis inte ensam om att oroas över denna utveckling, och inte heller ensam om att fundera över vad det var som hände. 

Ett nej som fick konsekvenser

Vid Riksidrottsmötet i Luleå 2013 rörde debatten främst förslaget om att överlämna beslutanderätten över den så kallade 49/51-regeln till specialidrottsförbunden själva, och ta bort begränsningarna i RF:s övergripande regelverk. 

Beslutet blev ett klart nej till förändring. Idrotten valde att behålla sin status som (i huvudsak) ideell rörelse och att säkra kravet att den ideella föreningen skall ha majoriteten i så kallade Idrotts-AB. 

Ett beslut som tyvärr verkar ha gått statsapparaten förbi. I allt högre grad betraktas istället idrottsrörelsen som en kommersiell verksamhet och likställs därmed med företagande. 

Hänförda av pengarna

Ett antal händelser – inom och utom idrotten – har bidragit till denna utveckling. Under sent 70-tal nådde den moderna sponsringen Sverige. De flesta företag skulle snart hitta sin väg in i idrotten för att ta tillvara den exponering, den målgrupp och den värdegrund som idrotten erbjöd. 

Idrottsrörelsen var hänförd av pengarna men också oförberedd och ovillig att lämna sitt traditionella sätt att arbeta. 

Nästa viktiga steg skedde under 80-talet när TV-monopolet i Sverige föll. Helt plötsligt fanns det ett värde på TV-rättigheter, och ett indirekt värde i att synas via exponeringen. Den digitala revolutionen på 2000-talet krympte sedan världen. Internationell konkurrens skapade en ny situation.

Idrott började allt mer att betraktas som en kommersiell bransch, och framför allt på elitnivå som konkurrensutsatt.

Valfriheten slog mot idrotten

Parallellt under 2000-talet skedde dessutom en stor förändring inom det svenska samhället. Vi kan, som forskarna, kalla det ”marknadisering”. Valfrihet inom vård, skola och omsorg slog igenom och konkurrens inom den offentliga sfären blev lag. 

Staten blev mer marknadsinriktad och liberal. Myndigheterna började följaktligen i allt högre grad att betrakta i stort sett all verksamhet utifrån de lagar och regler som egentligen är skrivna för företag. 

Eftersom den ideella sektorn dessutom är oreglerad i lag som organisationsform så håller hela det så kallade civilsamhället på att inordnas i det kommersiella samhället. 

Allt större flathet

I fråga om idrotten har jag noterat en allt större flathet och okunskap bland våra folkvalda. Jag saknar starka personligheter inom den politiska sfären som kan ta striden för det unika med Sveriges idrottsrörelse, sett ur ett globalt perspektiv. 

Våra politiker har makten att skapa ett regelverk för att definiera och särskilja den ideella världen från den kommersiella. Tyvärr upplever jag att de flesta verkar sakna en vision för idrott som samhällsbärare, och dessutom verkar de sakna den förankring i folkrörelsen idrott som förr var regel snarare än undantag. 

I min värld är politikers okunskap om idrotten som folkrörelse och dess ovilja att särställa idrotten och andra ideella rörelser i förhållande till vårt näringsliv ett större hot än det svikna vallöftet om mer pengar till idrotten. 

All idrott betraktas som kommersiell

Det finns i Sverige mer än 240 olika myndigheter. Idrottsrörelsen har begränsade möjligheter att påverka dess beslut och dess syn på folkrörelser. 

Bilsportförbundets strid med Konkurrensverket och Friskis & Svettis strid med Konsumentverket är två exempel där tvisterna nått rättsväsendet. I bägge fallen har dessutom utslagen grundats på att organisationernas verksamhet likställts med företagande. 

Skatteverket, Fortifikationsverket, Naturvårdsverket och Trafikverket är myndigheter som vi i Svemo har ständig kontakt med och där vi märker en allt större benägenhet att betrakta vår verksamhet som kommersiell. 

Ideellt desto större

I brist på ett regelverk och/eller en definition av ideell verksamhet från politiskt håll använder myndigheterna referenser de har tillgång till – de från den kommersiella världen. Vår verksamhet betraktas följaktligen som företagande.

Media och allmänhet verkar på många sätt ovetande om denna utveckling och de effekter den medför. Rapporteringen handlar framför allt om elitidrottens resultat och ekonomiska situation. 

Den ideella sidan som är ojämförligt störst saknar en effektiv röst. Allmänheten får därför information om miljonlöner, om marknadsfrågor hos elitklubbarna och det senaste stora sponsorskapet och kan inte heller se skillnaden mellan ideell och kommersiell verksamhet. 

Vi måste protestera

Det är dags för idrottsrörelsen att bli lite mer obekväm. 

Jag vill att vi tydligare visar vilka värden vi står för, och vilka värden vi levererar till samhället – med ideellt arbete som vår största insats. I mina ögon finns det ett antal långsiktiga åtgärder som den svenska idrottsrörelsen bör vidta:

• Öka påverkan mot politiker och andra företrädare för samhället genom att tydliggöra skillnaderna mellan kommersiell och ideell verksamhet. Detta är definitivt inte bara en central fråga för RF och våra specialidrottsförbund. Vi måste finna sätt att engagera de enskilda föreningarna och idrottarna i arbetet för att nå lokal påverkan och lokal kraft. Vi måste ta tillvara det faktum att nästan 3 miljoner svenskar är direkt involverade, och än fler indirekt berörda.

• Tydliggör RF:s roll. Som central serviceorganisation för idrotten ligger ett stort ansvar i att driva frågor av politisk vikt mot myndigheter och mot den politiska sfären. I mina ögon den viktigaste uppgiften RF har i dagsläget. RF har dessutom kvalificerad kunskap och erfarenhet, men också en uppsjö andra uppgifter att ansvara för. Som i all verksamhet behöver idrottsrörelsen och med det RF fokusera och prioritera. 

• Tydliggör skillnaden mellan bredd och elit inom RF och inom de olika förbunden. Klyftan mellan dessa verksamheter växer sakta men säkert. Lösningen ligger dock enligt mitt sätt att se det inom den befintliga organisationen hos RF och dess SF, och inte i att skapa två olika organisationsstrukturer.

Karin Mattsson Weijber, RFs ordförande, skrev för några veckor sedan en krönika om det otänkbara – ett Sverige utan en idrottsrörelse och hur fattigt detta Sverige i så fall skulle vara. Jag kan bara instämma, och hoppas att det snart finns fler som delar denna farhåga.