Frågorna är egentligen många, men svararen fortfarande få.

• Hur ska vi vitalisera och stärka föreningslivet, istället för att bli dåliga kopior av företag?
• Och hur ska vi möta den växande hälsotrenden?
• Hur ska vi göra det enklare för fler att vara med?
• Hur ska vi se till att verksamhetsformerna inkluderar, och inte exkluderar?

Konsten att prioritera

Det är några av de frågor som diskuterades när 300 idrottsledare träffades i Gävle Konserthus för Riksidrottsforum, för övrigt samma plats där Riksidrottsmötet 2001 hölls. Riksidrottsforum är, till skillnad mot vårt årsmöte RF-stämman, en mötesplats där frågor kan ventileras och diskuteras utan någon press att komma till beslut.

Jag tror att vi alla känner igen oss i svårigheten att prioritera frågor som inte upplevs alltför brådskande, och som inte får någon omedelbar effekt i nuet. Problemet är bara att det ofta är de frågorna som i längden påverkar mest.

Ett sådant exempel är strategi. Det är så mycket som ska hinnas med i vardagen, och på ordinarie styrelsemöten, att vi gärna skjuter dem på framtiden. Risken är dock att framtiden brutalt tränger sig på innan vi tycker att vi hunnit prioritera den.

Att ta god tid på oss

Till RF-stämman i Luleå 2013 presenterade Riksidrottsstyrelsen ett förslag om ett strategiarbete för hela idrottsrörelsen, något som fick stämmans gehör med emfas. Vi var synnerligen eniga om behovet att diskutera framtidsfrågorna mer strukturerat och gemensamt. Vi var också överens om att ta god tid på oss.

Sedan dess har vi ägnat oss en hel del åt att definiera någon sorts gemensamt nuläge, vilket inte är helt självklart i en rörelse med 70 medlemsförbund som i sin tur omfattar runt 250 olika grenar. I det ingår förstås ett klassiskt SWOT-arbete: vilka är våra styrkor och svagheter, hot och möjligheter?

Naturligtvis har flera förbund redan påbörjat ett arbete med framtidsfrågor. Tusentals föreningar har också beställt materialet ”Framtidens Idrottsförening” från SISU Idrottsutbildarna, och bearbetat det i sina verksamheter. Tricket är snarare att få ihop ”idrottsnivån” med ”idrottsrörelsenivån” – alltså de strategier som enskilda SF arbetat fram och som fokuserar på vägen framåt i den idrotten, med de frågor som är gemensamma för hela idrottsrörelsen.

Din röst också viktig, förstås

Strategiska vägval låter ganska dramatiskt och lite ödesmättat, ungefär som om en revolution väntar runt hörnet. Jag tror dock knappast att det är revolution vi behöver, snarare evolution. Vi arbetade under Riksidrottsforum med fyra strategiområden: ”Idrottsrörelsen gör Sverige starkare”, ”Hälsotrenden ger oss möjligheter”, ”Vår värdegrund – att leva som vi lär” och ”Föreningsidén utarmas”.

Bakom detta finns förstås en mängd innehåll och arbete, och för er som är intresserade så delar vi gärna med oss av det arbetsunderlag vi jobbat fram att användas runt om i idrottsrörelsen (kontakta RF i så fall).

Den svenska idrottsrörelsen har drygt 100 år på nacken. 1903 bildades Riksidrottsförbundet. Från att från början främst ha varit en angelägenhet för en mindre del av den vuxna manliga befolkningen har idrotten utvecklas till att vara till för precis alla som vill vara med. Sett i backspegeln en helt fantastisk utveckling, där idag 2,8 miljoner personer är medlemmar!

Vad ska vi lämna efter oss?

Idag står vi, precis som de flesta andra organisationer och samhällsaktörer, inför stora utmaningar. Det låter lite som en klyscha, men förändringstakten i samhället är stor – inte minst vad gäller demografin och urbaniseringens effekter. Vi är långt ifrån den första generationen idrottsledare som möter utmaningar, det har hundratusentals gjort före oss.

Vad av framgångarna under idrottsrörelsens första sekel som är resultatet av medvetna beslut, och vad som ”bara blivit”, lär vi aldrig få exakta svar på. Det vi dock kan vara helt säkra på är att den framtid, och nutid, vi nu möter definitivt kommer att kräva medvetna val på ett helt annat sätt än tidigare.

Som sagt, några av de frågor vi behöver ställa oss är: Hur ska vi vitalisera och stärka föreningslivet, istället för att bli dåliga kopior av företag? Hur ska vi möta den växande hälsotrenden?  Hur ska vi göra det enklare för fler att vara med? Hur ska vi se till att verksamhetsformerna inkluderar, och inte exkluderar? Det räcker förstås inte med att ställa dem, vi behöver också besvara dem – och stärka vår genomförandekraft att gå från ord till handling när vi väl bestämt oss.

Det handlar om vad vi som är idrottsledare idag vill lämna efter oss till nästa generations idrottsledare.