SVT:s Uppdrag Granskning sänder det första av två grävande reportage om matchfixning. Den första delen tar ett bredare anslag om problemområdet och därefter ska agendan smalnas ner till svenska exempel. Och tyvärr finns det ju några allt för aktuella händelser att fördjupa sig inom, även i ”snälla Sverige”.

Sent uppvaknande

Jag blev kontaktad av Uppdrag Granskning i våras gällande de här två reportagen. Av olika skäl meddelade jag direkt att jag inte ville vara med i programmen, men jag har gett den hjälp jag kunnat.

Den direkta feedbacken till reportern som ringde första gången minns jag som igår: ”Spelas det här samtalet in?”, frågade jag.

I våras skrev jag en krönika här hos Idrottens Affärer om att det i år måste börja hända konkreta saker i Sverige, annars är det för sent. Tyvärr kan jag – utan att vara allt för insatt i allt arbete som sker i bakgrunden – känna att förvånansvärt många verkar vara kvar i stadiet ”det här är ett stort problem för idrotten”. Det gör mig både ledsen och förbannad, så låt oss lämna det stadiet och gå vidare?

Matcher riggas av två skäl

Uppkomsten av fixade matcher – förutom den sportsliga aspekten i att byta poäng med varandra eller få bättre avancemangsmöjligheter – är tvådelat: 1) inte tillräcklig ekonomi på ett personligt plan eller 2) kriminell verksamhet. Allt för ofta är det tyvärr en kombination.

I tennisens fall har det varit för låga prispengar i de mindre turneringarna, vilket gjort att spelare tjänat mer på att förlora en match än att vinna den. Precis det här ser vi är en del av problemet inom alla sporter.

När ersättningen för sportsliga prestationer blir för låg i förhållande till andra inkomstalternativ börjar personer fundera – och blir mottagliga för övertalning och/eller utpressning.

Låg risk

Sportslig framgång (ex. vinna matcher, göra spelarkarriär) innebär låg risk, men mycket jobb

Fixa en match betyder hög risk, men förhållandevis lite jobb och direkt betalning

Den höga risken för att fixa en eller flera matcher argumenteras lätt bort av en duktig retoriker. För tro inte att det är duvungar som tar kontakt med spelare och övertalar dem till att vara med på sådant här. Det är heltidsproffs som är vana vid att förvandla ett initialt ”nej” till något betydligt mer konkret...

Läggmatcher = stor belöning till minimal risk

För de kriminella organisationerna (tänk motorcykelgäng) gäller liknande principer i resonemanget belöning kontra risk. Traditionella intäktsmetoder som indrivning och pengatvätt är förknippat med hög risk och mycket jobb. Det är en ineffektiv arbetsmetod där risken är för hög och straffen konkreta.

Matchfixning däremot innebär att man i princip helt anonymt kan tjäna mycket pengar på kort tid, med låg risk och lite jobb. Du kan dessutom gömma dig på andra sidan jordklotet om du så vill.

Och inte minst – det är snudd på omöjligt att (i Sverige) åka fast. Men låt oss hoppas att den kommande rättegången i Jönköpings tingsrätt kan ändra på saker och ting i den frågan.

Hur ska vi göra då?

Jag säger inte att vi per automatik måste höja alla fotbollsspelares löner, även om det faktiskt skulle lösa hela problemet (men skapa nya…). Den (lönefrågan) är dock viktig eftersom det är den del som faktiskt ligger på idrottens bord, vilket är relativt unikt i just matchfixningsdiskussionerna.

Andra aktörer behöver ta ett stort ansvar i matchfixningsfrågan – både i Sverige och Europa – för att skrämma bort den organiserade brottsligheten, som just nu ligger två-tre steg före. Idrotten är ju tyvärr bara scenen för ändamålen.

Det är med andra ord värt att poängtera att idrotten inte ska lösa problemet med läggmatcher. Det går inte. Däremot finns det förstås ett stort intresse av att göra sitt för att helheten ska bli så bra som möjligt. Här hoppas och tror jag att RF och SvFF:s arbete med Brottsförebyggande rådet (Brå) kommer bli en utmärkt startpunkt. Men det är bråttom.

Idrotten behöver hjälp

Från ideella som ställer upp som matchvärdar, från publik som fyller arenorna, från sponsorer som ger direkta intäkter, från politiker som tar fram lagförslag, från polis som tar fast bovar, från media som rapporterar och så vidare.

Arbetet måste prioriteras så att det inte är något tvivel om vad en enskild spelare/ledare ska göra när denne approcheras av fixare. Informationsflödet och utbildning/kunskap är helt centralt för att det här ska bli något verkningsfullt – både hos idrotten och polis/myndigheter.

Uppdrag Granskning gör mig rädd. Jag är säker på att Janne Josefsson och hans kollegor har gjort ett bra jobb med sina reportage, men det är också det som gör mig rädd. Jag är uppriktigt sagt rädd för att idrottsrörelsen och flera föreningar kommer få onödigt mycket skit för vad individer har gjort.

Så dags nu

Den nakna sanningen är ju dock att hade matchfixningsfrågan tagits upp och behandlats på allvar skulle vi inte behövt Uppdrag Gransknings reportage. Deras agenda hade aldrig funnits. Deras frågor hade aldrig behövt ställas.

Men är två reportage av Sveriges mest grävande reportrar vad som behövs för att komma vidare från ”det här är ett stort problem för idrotten” så får vi väl köpa att idrottens varumärke kommer skadas rejält. Därför är det bra med en granskning, även om jag är rädd. Ge oss bara inte en uppföljande reportageserie om fem år...

Bänka dig gärna framför Uppdrag Granskning, men påminn dig och folk i din närhet om att sporten bara är verktyget för helt andra agendor. Idrotten ska inte bekämpas, den ska hjälpas.