Det är svårt att förstå att när en svensk liga skriver ett avtal som är proportionellt sett det bästa i världen i sin sport, att mottagandet blir så negativt, i vissa fall direkt aggressivt. För har de gjort något fel?

Om man beaktar hur mycket av klubbarnas förväntade operativa kostnader som kommer att kunna betalas med pengar ur TV-avtalet, så är SHL:s deal med C-More bäst i hela hockeyvärlden. 

Hjula i korridorerna

Hade NHL lyckats med att skriva ett avtal som ger deras klubbar proportionellt lika mycket som SHL-klubbarna erhåller, hade NHL-bossarna och klubbägarna hjulat i korridorerna och korkat upp bästa champagnen.

Och de hade stolt kommunicerat till media och fansen ”titta så bra vi är”. Det var precis det som hände för tre år sedan då NHL slöt ett 12-årigt monsteravtal med Rogers Sportsnet som gav hockeyligan sammanlagt 5,2 miljarder dollar. Avtalet väckte beundran i kretsarna kring ligan.

I Sverige får de ansvariga istället stå vid skampålen.

Marknaden bestämde

Låt mig göra två andra jämförelser:

1. Den engelska fotbollsligan förlänger sina kommersiella avtal vart tredje år och varje gång man skriver nytt blir det en hejdundrande jackpot. Det avtal man slöt häromåret slog naturligtvis alla rekord med summor så stora att de blir svåra att förstå. Avtalet gav Premier League-klubbarna sammanlagt – håll i dig – 5,5 miljarder pund, över bara tre år.

Detta blev resultatet en upphandling där marknaden bestämde att den högsta engelska ligan var värd just detta. Naturligtvis fick Premier League och dess förhandlare beröm av bedömarna därför att man gjorde ett bra jobb och jobbet bestod i kraft av ligans attraktionsvärde maximera dess värde och casha in. Ingenstans såg i alla fall jag artiklar eller röster som anklagade ligan för att vara girig på den engelska andra divisionens bekostnad.

2. En något närmare jämförelse är den schweiziska hockeyligan som i höstas offentliggjorde ett nytt, för dem historiskt TV-avtal, som i stort sett tredubblades om man jämför med det utgående. Inte alls lika bra som SHL:s, men åtminstone lite åt det hållet. Reaktionerna i media och bland publiken var som man kunde förvänta sig, utan förbehåll positiva. Man uttryckte stolthet över att den schweiziska klubbhockeyn ansågs vara så attraktiv att dess avtal nu faktiskt nådde samma nivåer som den schweiziska fotbollens.

Viss del spelarlöner

I fallet Premier League satte sig ligan och klubbarna tämligen omgående – efter att avtalet var ett faktum – ner för att enas om ett regelverk som skulle förhindra att hela tillväxten gick till spelarlöner. Först pengar in, sedan får vi se hur vi klokast använder dessa. Och man kom fram till ett system där bara en viss del av tillväxten fick gå till spelarlöner.

I fallet schweizisk hockey tog det flera månader efter undertecknandet innan man bestämde hur pengarna skulle fördelas så att det gynnade alplandets hockey i stort. Samma sak här; först så maxar vi förhandlingsläget, tar in så mycket det nånsin går och sedan sätter vi oss ner hur detta ska bäst fördelas.

Fördela klokast 

I fallet SHL är det ungefär 1,5 år innan avtalet träder i kraft. Under den tiden har de inblandade parterna tid att bestämma hur man klokast fördelar pengarna för SHL:s och svensk hockeys bästa.

Detta måste man dock komma ihåg; Det var SHL som förhandlade avtalet och de aktörerna som deltog i budgivningen gjorde en bedömning av SHL:s värde som hockeyliga och som TV-produkt. Det som slutligen blev slutsumman återspeglar det som den mest intresserade aktören på TV-marknaden var villig att betala.

När man läser många indignerade artiklar om SHL:s avtal får den icke så insatte känslan att någon central part förhandlade å både SHL:s och Hockeyallsvenskans vägnar och att resultatet blev att varje SHL-klubb får – enligt uppgift – runt 45 miljoner per år, medan det ur samma förhandling blev 2,3 miljoner ”över” till Hockeyallsvenskans klubbar.

TV-marknaden bestämde

Så var det ju inte. Hockeyallsvenskan gör sin egen s.k. tenderprocess och påföljande förhandling och där man faktiskt häromåret fick C-More att betala mer än vad Viasat var beredda att investera, med den nämnda summan som resultat. Med andra ord, TV-marknaden bedömde att detta är vad Hockeyallsvenskan är värd.

Exakt var finns orättvisan? Visst, om man inte tycker att marknadskrafterna ska styra så tycker man att det mesta i vårt samhälle är orättvist, men så länge majoriteten av svenska folket inte vill ha socialism så får vi leva med att tillgång och efterfrågan styr prissättningen.

Miljonsatsning på ungdomar

Det finns många i sammanhanget viktiga saker som borde ha framkommit i media när man gjorde denna granskning. Till exempel att:

• Varje SHL-klubb satsar i snitt runt 12-13 miljoner på sin ungdomsverksamhet. Även ur den bästa av juniorkullar får man en eller högst två spelare som går in i SHL-laget. Många andra, av de som fortsätter med hockeyn, hamnar i Hockeyallsvenskan eller Division I, med en grundlig och kostsam utbildning.

• I stort alla SHL-klubbar har någon sorts kranssamverkan (typ Färjestads Värmlandsalliansen) där man hjälper till att utbilda ledare och delar med sig av sitt kunnande på andra områden. Detta kommer klubbar som Karlskoga, Grums, Munkfors och Forshaga tillgodo.

Pott till ungdomar

• I ett samarbete med Svenska Ishockeyförbundet betalar alla SHL-klubbar dessutom en s.k. utbildningsersättning som fördelas bland verksamheten under SHL, bland annat till Hockeyallsvenskans klubbar. Där lägger varje SHL-klubb årligen över 600,000 kronor till den potten.

Huvuddelen av medias granskning berörde varken den marknadsekonomiska aspekten av hur ett TV-avtal uppkommer, och man berörde inte heller det vad klubbarna redan gör för att hela rörelsen ska må bra.

Följande borde också föras in i debatten. Svensk elithockey befinner sig i en utsatt situation. Främst SHL-klubbarna tappar spelare till NHL för ett pris som ligger långt under marknadsvärdet, alltså den ersättning som hade kommit dem tillgodo om det hade funnits en fri marknad som i t.ex. fotboll.

Gigantiskt glapp 

När en Alexander Isak går till Dortmund får AIK Fotboll runt 90 miljoner kronor. När Skellefteå AIK släpper en talang till NHL blir ersättningen runt 2,5 miljoner kronor, trots att den spelaren kanske redan är en världsstjärna och kan gå rätt in i ett NHL-lag, medan Isak fortfarande är ett oskrivet kort.

SHL-klubbarna konkurrerar på samma spelarmarknad som KHL vars klubbar subventioneras av statliga energipengar. SHL-klubbarna försöker att hugga på samma spelare som uppvaktas av schweiziska klubbar i NLA, där i många fall väldigt rika privatpersoner står för huvuddelen av klubbarnas ekonomi, där dessutom lönerna har helt andra skattesatser än i Sverige.

Går inte ihop

Så det klingar lite falskt när samma observatörer som påtalar det orättmätiga i SHL-klubbarnas andel av TV-avtalet ondgör sig över att Frölunda eller Luleå inte hugger på den eller den potentielle NHL-hemvändaren, eller varför Djurgården inte ”öppnar plånboken” för att ta hem Dick Axelsson eller att man tycker upploppet mot transferfönstrets stängning var tråkigt därför ingen klubb vågade sig på en spektakulär värvning som kunde ge en bra grej och en rubrik i tidningen. Nånstans går inte detta ihop. För sådana satsningar kostar pengar.

Detta ska inte ses som ett inlägg mot Hockeyallsvenskan och att landets näst högsta serie inte ska ha en del av SHL:s TV-pengar. Jag är en ivrig förespråkare av den svenska idrottsmodellen, landets högsta serie ska aldrig stängas, det ska alltid finnas ett kval och jag lider med klubbar som var stora när jag var liten och som har så svårt idag, Södertälje, Timrå, Björklöven, Västerås och kanske nån mer.

Hitta fördelningsmodell

Och jag tycker det är underbart att svensk ishockey har klubbar med elitambitioner på orter som Mora, Karlskoga, Västervik och Tingsryd. Detta är en styrka och livskraft som knappt ens den kanadensiska klubbhockeyn har. Och det är fullt möjligt att SHL, när tonläget skruvats ner, hittar en fördelningsmodell som alla inblandade kommer känna sig nöjda med.

Och fastän många yrar om ”stängd liga” och ”nålsögat” så funkar enligt mig systemet med ned- och uppflyttning. Se på Malmö för två år sedan och på Leksand ifjol. Betydligt mer rättvist och enligt mig mer spännande än Kvalserien, där resultatet i en match där ett lag inte längre hade något att spela för kunde fälla avgörandet.

Sans och balans

Det är svårt att begripa besattheten hos vissa vad gäller den gamla kvalserien, som hade ett direkt olämpligt format ur ned- och uppflyttningsperspektivet. 

Det måste alltså finnas lite sans och balans när en sådan sak som ett kommersiellt sportavtal år 2017 granskas. Man kan inte anklaga någon part för att vara girig när denne har gjort ett bra jobb och maximerat värdet på den rättigheten man sitter på.

De flesta bedömare är överens om att svensk klubbhockey är numer nummer fyra i den internationella näringskedjan; ljusår från NHL, hästlängder efter KHL och vad gäller absoluta topplöner även efter schweiziska NLA. I det perspektivet borde de inblandade få mer credit för att ha jobbat fram vad som är världens bästa kommersiella hockeyavtal för en nationell liga.