Vi har inget statligt organ som fördelar pengar rättvist i idrottsrörelsen.

Vi vill inte ha det heller.

Det är marknaden som styr, du och jag, som väljer vilka sporter vi går på, vilka vi vill sponsra och vad vi vill se på TV.

Det är SvT- sporten som bröstar upp sig över att kunna visa på orättvisor i en "undersökande journalistik" som omväxling till redovisningen av tredje passningsläggare i någon NHL-match.

Och framställer det som att det är manlig makt, ojämställdhet, kvinnoförakt eller vad de nu vill bevisa.

Det finns ingen rättvisa på Marknaden.

Tjänar en livslön

Det finns några tusen tennisspelare i världen som kan leva gott på sin idrott. Några dussin som blir riktigt, riktigt rika.

I fotboll kan väldigt många (män), till och med i Sverige leva gott. Inte alls lika många kvinnor klara sig som på vilket vanligt jobb som helst.

Genomsnittslönen för en spelare i SHL är 110 000 kronor i månaden. För kvinnor 4 000 kronor. Det går inte att leva på. Det blir bara ett litet extraknäck vid sidan av ett ordinarie jobb, precis som det var för elitspelare i fotboll och hockey också bland herrar för fyrtio- femtio år sedan.

Men när man nu påpekar skillnaderna, så är det ju bara ensidigt och tendentiöst att jämföra löner mellan män och kvinnor. Idrottens värld innehåller både högadel och trasproletariat i båda könen. Där finns de som tjänar sin livslön under karriären, som kan unna sig lyxhus, sportbilar och kapitalkonton som räcker till både barn och barnbarn medan andra, som tränar och offrar lika mycket, knappt får tillvaron att gå runt. Och det finns en prissättning på till exempel manliga fotbollsspelare som är helt vansinnig

Ingen statlig idrott

Det finns ingen rättvisa mellan kön – och framförallt inte mellan sporter.

Ingen manlig utförsåkare tjänade på långa vägar lika mycket som Anja Pärson. Ingen manlig simmare kommer i närheten av Sarah Sjöströms inkomster. Stefan Holm lyckades aldrig skriva lika generösa sponsorskontrakt som Kajsa Bergqvist. Så i grunden är olikheterna ingen könsfråga. Det handlar om kvalitet, attraktionskraft, underhållningsvärde och människors fria val av sysselsättning eller reklamobjekt.

Vi har, som sagt, ingen statlig idrott i Sverige. Jag har på nära håll – och inte minst i samband med researchen för två böcker om de olympiska spelen genom tiderna – på nära håll studerat hur det såg ut i länderna (särskilt DDR) med statligt organiserad, finansierad och därmed styrd idrott.

Drömmen kom på skam

Kommunistdiktaturerna ville framstå som jämställda – och det kan man säga om Östtyskland att där satsades hårt på kvinnor – men var det absolut inte. Drömmen om ett liv lika för alla kom på skam så fort du inte anslöt dig till partiet. Förmåner fördelades ojämlikt. De duktigaste och lojalaste belönades.

Jo, alla som nådde landslagsnivå i en sport fick det bättre än genomsnittet av befolkningen, men storstjärnor som till exempel Katarina Witt eller Katrin Krabbe hade förmåner, både ekonomiska, materiella och vad gäller frihet, som andra bara kunde drömma om. För att de var världsnamn, för att de var kvinnor, för att de var snygga.

Vi vill inte ha en idrott som någon övermyndighet styr över.

Vi vill att marknaden skall reglera sig själv. Att klubbarna (företagen) får bestämma själva efter sina resurser.

Däremot; pengar som staten och kommunerna skjuter till i bidrag skall naturligtvis fördelas – ja, ibland till och med öronmärkas – så att tjejer och killar får samma möjligheter att utvecklas och bli bra. Där är rättvisan ett ovillkorligt krav.

Men därefter öppnar Marknaden käften – den är skoningslös.

Inte bara mellan könen utan fastmer mellan sporter.

Man kan inte spendera om man inte tjänar några pengar.

Då hamnar man i Lyxfällan.