Om vi här fokuserar på den vuxna befolkningen så vet vi att många rör sig för lite och är i dålig form. Det kan man ju förvisso se som en anledning till att börja träna, men denna tröskel är tuff att ta sig över.

Stress och tidsbrist

I en undersökning i Danmark (som dock gällde tonåringar) angavs just att "jag är i dålig form" som en anledning till att man inte idrottar. Då blir det lite av Moment 22.

"Men nu i början av januari, då ska det ske!"

Det finns emellertid ytterligare hinder. Ett sådant är att många upplever stress och tidsbrist och känner inte att de hinner träna. I synnerhet kvinnor mitt i livet och karriären har svårt att få tiden att räcka till.

Enkla och individanpassade träningar

I en undersökning som jag genomförde för några år sedan angav såväl kvinnor som män att de föredrog enkla, individanpassade, flexibla och tidseffektiva träningsformer – sådana som går att pressa in i ett hektiskt vardagsprogram (se t ex https://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2014/04/Kapplopning-mot-tiden.pdf). Detta bekräftades också i intervjuer som jag gjorde med företrädare för gym och fitnesscentra. De pekade dessutom på en ökad efterfrågan på barnpassning eller pass där barn kan vara med.

Därförär det lätt att förstå att de träningsformer och -alternativ som idrottsrörelsen, undantaget Friskis & Svettis, erbjuder inte ligger i linje med vad många (främst vuxna) önskar.

Istället är det antingen aktiviteter på privata gym och fitnesscentra eller så kallade spontana

aktiviteter som ligger närmare dagens villkor. Ett gymkort är dock kostsamt, vilket kan vara både ett ekonomiskt och ett mentalt hinder. Spontanidrott är både gratis och tillgängligt i de flesta geografiska kontexter. Hindret är då snarare den egna moralen och att det kan upplevas som ensamt och utsatt att träna på egen hand.

Lyckad modell i Malmö

Gatukontoret i Malmö har under det senaste decenniet i enlighet med spontanidrottstrenden byggt många nya aktivitetsytor för att locka Malmöborna till aktivitet i det offentliga rummet. Problemet är dock att ganska begränsade grupper använder ytorna.

Därför har kommunen börjat samarbeta med såväl idrottsföreningar som nya former av motionsnätverk som vid olika tidpunkter ordnar öppna träningsaktiviteter på spontanidrottsplatserna. På så vis skapar de en viss organisering av det spontana.

Det här lockar många som vill ha flexibilitet och enkelhet i kombination med viss struktur. Strukturen ger trygghet utan att vara tvingande.

Ett exempel på ett träningsnätverk som kommunicerar sin verksamhet via Facebook är Träna i Parken, som erbjuder gratis utomhusträning på olika platser i Malmö genom att samordna instruktörer, föreningar och utövare utan att medlemskap krävs (http://tranaiparken.se). Jag benämner denna aktivitetsform semiorganiserad fysisk aktivitet/träning – någonstans mellan spontan eller självorganiserad och organiserad aktivitet.

Lagom flexibel

Flexibilitet är något som uppskattas i dagens samhälle, men för att träningen ska bli av krävs det ofta vissa rutiner. Då kan den semiorganiserade aktivitetsformen vara utmärkt. Lagom flexibel, lagom spontan.

Numera finns det många exempel på semiorganiserade träningsformer och aktiviteter, varav många använder sociala medier för att kommunicera. Somliga tar betalt och andra gör inte det. Ett mycket bra exempel på gratis semiorganiserad motionsverksamhet är Västergympa i min hemstad Lund. Verksamheten startade i liten skala 2012 för att grundaren Lina Lundgren saknade denna träningsform då hon var föräldraledig. Därefter har verksamheten utvecklats och vänder sig till alla, inte bara föräldralediga. Västergympa har fyra pass i veckan och följer en given slinga. Dock varieras passen utifrån vem som leder passet, väder, deltagare, medföljande barn etc. Passen är samtidigt både krävande och roliga, opretentiösa och seriösa. Jag har själv deltagit ett antal gånger och det känns roligt att kunna göra olika övningar intill gångvägen utan att känna sig dum! Antalet på ett pass kan variera från fem till 25. Få män deltar. Lina Lundgren berättade att "många män tror nog att det är kärringgympa, en man kallade gruppen för tanterna i buskarna". Jag tycker att det är synd om männen går miste om denna träningsform!

Jag bad de som tränar på Västergympa ange varför de väljer denna träningsform. De svar som återkom många gånger var för att det är lättillgängligt, socialt, gratis, lätt att ha barn med och utomhus.

Här finns utvecklingen

Tröskeln att köpa ett dyrt gymkort och binda upp sig att träna på en viss anläggning kan vara ganska hög. Tröskeln att börja träna badminton i en idrottsförening kan också vara hög. Då måste du vara på en viss plats vid en viss tid en eller flera gånger i veckan och dessutom förväntas du prestera och utvecklas inom den valda idrotten.

Tröskeln att ge sig ut och springa på egen hand kanske inte är så hög, det är ju bara att sticka ut. Fast jag väntar en timme…men nu har det ju börjat mörkna och det känns lite otryggt. Jag gör det imorgon istället. Det är här de semiorganiserade motionsformerna kommer in. Tröskeln är ganska låg, men sammanhanget verkar ändå lite pushande. Det är en bra förutsättning för att aktivitet ska bli av. Dock ska vi vara medvetna om att det sannolikt inte handlar om att helt nya grupper av motionärer lockas att röra på sig, utan snarare att de som är åtminstone lite benägna, inte sällan med idrottsvana sedan tidigare, faktiskt får till träning med större regelbundenhet. Inte minst gäller detta kvinnor.

Därför vill jag slå ett slag för dessa nya semiorganiserade aktiviteter och menar att det finns utvecklingspotential. En fråga som det finns skäl at återkomma till är: Hur kan de semiorganiserade aktivitetsformerna utvecklas så att nya grupper attraheras?