Vad behövs för att utveckla välmående och högpresterande unga idrottare? Dagens debatt kring breddidrott och elitidrott (prestationsidrott) för unga människor, ter sig väldigt svart och vit i bemärkelsen att inriktningarna ofta ses som skilda verksamheter. 

Elitidrott som definition

Elitidrott eller breddidrott. Oftast sker detta med inställningen att det ena är bättre eller sämre än det andra, samtidigt som det görs en tydlig kategorisering av vilken förening, aktiv eller ledare som kan sälla sig till respektive kategori.

Men exakt vad är elitidrott?  

Någon klar och gemensam definition av begreppet elitidrott är svår att finna, även om det finns en tydlig kategorisering av ordet. 

Vad innebär elitidrott för barn och unga? Existerar det ens, eller är det någonting vi vuxna sätter en stämpel på där det passar oss själva? Elitidrott som definition - att som aktiv eller förening, befinna sig på internationell eller nationell nivå, ter sig för mig oerhört relativt, och säger extremt lite om vad det innebär i realiteten.  

Att se helheten

För att utvecklas till elitidrottare på nationell och framförallt internationell nivå, krävs oerhört mycket träning, men framförallt, målmedveten träning. 

Elitidrott handlar för mig, om kunskap och ett ansvarstagande i att se helheten, identifikation av vilka pusselbitar som behövs för att prestera samt vilka resurser som krävs inom ramen för detta.  

För den aktive handlar det om träning, vilja till träning, struktur i träning och passion för träning och tävling. Men för att nå elitskiktet som vuxen så handlar det om möjligheten att stimuleras på vägen, att se och glädjas över delmålen, att hantera motgångarna. Att se helheten. 

Det finns få saker som kan lyfta en ung (och gammal) människa som känslan av utveckling och att lita till sin egen kapacitet. Att utvecklas och prestera ska inte innebära exkludering och selektering. Men - det hänger till stor del på tränarna. 

Elitidrott som sämst

Sämst i klassen är förmodligen de föreningar och ledare som klassar sig själva som just elitföreningar och elittränare – de som applicerar träningsmetoder för vuxna på barn och ungdomar, selekterar i unga år, inskränker möjligheten för barn och unga att utöva fler idrotter än just deras egen och anammar i princip mantrat att ”elitsatsning ska göra ont”. 

Allt som oftast tror den här typen av ledare att de besitter en massa kunskap (för de definierar sig själva som ”elittränare”). De har förmodligen gjort åtskilliga ideella timmar i träningsanläggningarna och har säkert läst, åtminstone ett par sidor träningslära, och känner sig rätt säkra på sin sak. Att de är elittränare. 

Det är också de här människorna som får ordet elit att smaka rätt illa i munnen. Och således bidragande till att skapa ovilja i stora delar av samhällsskiktet, inte minst på organisationsnivå när det gäller möjliggörandet och viljan till att satsa på prestationsbaserad elitidrott.

Som om det vore något fult

Å andra sidan så har vi de som tycker att lösningen för idrotts Sverige, är att barn – och unga helst inte ska tävla alls, de som inte vill lägga fokus på prestation. 

Det är också dessa vuxna, med synfel i hjärtat som hävdar att lösningen är att ta bort tävlingsmoment, att träning endast ska vara på lek och att vi ska undvika resultat i tävlingssituationer. 

Som att det vore något fult att prestera? Som att det vore något fult att tävla, vinna och förlora. Frågan är hur vi hjälper våra barn och ungdomar genom att bestämma att ingen varken ska vinna eller förlora? Tävling är glädje, men det kan också vara besvikelse. Att vinna och förlora frambringar känslor som är lika viktiga att hantera och omfamna. Precis som livet i övrigt.

Lycklig idrottare blir duktig idrottare

Träning ska givetvis organiseras under lekfulla former, när det gäller barn. Samtidigt kan leken stimulera såväl barn, som ungdomar och vuxna att prestera ännu bättre. Det som däremot måste finnas, är en plan. Planen måste bygga på kunskap. 

Kunskapen i att stimulera, aktivera så många barn som möjligt inom idrotten och ge dessa barn möjligheten att få utvecklas fysiskt, mentalt och socialt för att bli så bra som det bara är möjligt. Det är lustfullt och meningsfullt idrottande. 

Så handlar det om någon gyllene medelväg? Knappast. För en tränare handlar det om noggrannhet, långsiktighet, ihärdighet, reflektion. Och omtanke. Lyckliga idrottare blir duktiga idrottare. 

Precis som en av Sveriges mest framgångsrika ledare genom tiderna, uttryckte sig när jag bad om det bästa ”receptet”.

Lyft statusen!

Det går att hitta samband mellan teorin att ett högre antal utövare inom breddidrotten ger fler utövare på elitnivå.  Det finns också samband mellan att elitidrottare genererar fler utövare inom breddidrotten. 

Sambanden är inte isolerade i sig, utan påverkas av faktorer som exempelvis tillgång till faciliteter, den specifika idrottens popularitet, hur idrotten projiceras i media, status samt i viss mån tur, eller snarare tajming.  

Ingen (svensk) forskning bekräftar de förstnämnda teorierna. Däremot visar internationell forskning att det måste ske en satsning på båda delar – samtidigt. 

Därtill krävs systematisk kompetens och kunskap. Något som andra länder verkar ha lyckas implementera betydligt bättre i sina idrottsorganisationer och i dess ledarskap än vad Sverige gjort. 

Det är hög tid att lyfta statusen av utbildning inom idrotten, bryta traditionell utbildningsmetodik och kanske till och med lyfta blicken utanför landets gränser för att våga prova någonting nytt.