Styrelsen som gärna berättar, först lite försiktigt och sedan med mer yviga rörelser och med stolthet vad de gör. Jag kan bara säga att det sker en hel del ute i de föreningarna jag besöker. 

Då gör det ont

Jag lugnt säga att jag varit inblandad i många olika föreningar med olika inriktningar. Allt från klubben med 40 medlemmar till den med några hundra. Några av mina kollegor har en helt annan utmaning när de jobbar med riktigt stora föreningar som har många sektioner. Det är också en bedrift.

Vad jag tänker lyfta idag är just att många föreningar är stolta över vad de gör. Så stolta att det gör ont när händelser sker som inte är av positiv karaktär. 

Det blir skamligt, fult och lite traumatiskt när föreningen kommer i sämre dagar och måste ta tag i obekväma frågor. Frågor som är oerhört viktiga och indirekt påverkar verksamheten. 

För idrotten är rätt dålig på att granska sig själva, vara kritiska till sig själva och säga stopp. Utan hela maskineriet matar på med fokus på idrottandet och många har ingen krishanteringsplan om det skulle hända.

När kritiken tilltar

Ibland haglar kritiken. Påståendet att vi blundar för verkligheten och väljer att inte se klart finns det en viss sanning i men många föreningar ser inte den naturliga hjälpen. Jag har under förra året medlat, vilket blir min uppgift från mitt jobb. 

Det finns olika grader av negativa händelser med olika infallsvinklar att reda ut och ta på sig sund barn- och ungdomsidrottsglasögonen. Behövs då det tyngre artilleriet kallar jag in den stödjande organisationen, Idrottsförbundet som tar till riktlinjer och kan peka med hela handen.

I några fall har föreningar hört av sig och vill ha hjälp i hur de ska agera. Det kan gälla hur de bör handskas med en förälder som förstör både träning och match med dåligt uppförande. Eller som ifrågasätter tränarens intelligens med att sätta deras barn på bänken och kör sin egen agenda. 

I andra fall gäller det en tränare som blir för ivrig och skriker, domderar och är spydig bredvid plan. Adrenalinet slår till och uppförandet sviktar i samma nivå som motståndarlaget är starkt. Som kör sin egen agenda, vägrar utbilda sig och vet bäst eftersom han varit med längst.

Eller att publiken bär sig illa åt.

Inte döma och utesluta

Omgivningen är snabb att både bedöma och döma. Tycker att det är bara att utesluta personerna eller ge liknande bestraffning. För mig är det den sämsta utvägen, att utesluta och fördöma, straffa hårt och NU. 

Jag tror på kunskap och bildning. Jag tror på att människor (de flesta) söker sig till idrotten för den är välkomnande, rolig och skapar gemenskap. Jag ser att många som bara lever för idrotten, för sin förening och lag. Har sina rötter, familj och all fritid där. 

Deras liv skulle rivas upp och förlora mening om de inte får medverka i föreningen. Istället för att döma och utesluta kan jag ställa rimliga krav på föreningen och se till personernas utbildning och utveckling. Ställa krav och ge alla en till eller ny chans.

Nu finns det tillfällen och händelser som är grova och allvarliga, där föreningen måste agera med hårdhandskar. Men i mina föreningar är det enstaka fall.