Även om V.A.R. delade världen i positiva och negativa omdömen under senaste VM så kan väl näppeligen någon säga att det inte var ett steg in i modern teknik och rättvisa förutsättningar, trots dess barnsjukdomar. Kort sagt: Det handlar att ge domarna rätt förutsättningar.  

Alltid matchavgörande domslut

Vid nästan varje fotbollsmatch uppstår situationer som bedöms som ”matchavgörande domslut” – du kan se det om du köper en match från Allsvenskan eller ser en match på en sportbar som handlar om Premier League eller Champions League. Då är du, i det första fallet en bland tusentals tittare och i det senare en bland tio eller hundra miljoner, den som ser att det var HANDS! Eller STRAFFFF! Varför? Jo, av det enkla skälet att du ser en, två, tre repriser på den omdiskuterade situationen

Det går inte en allsvensk omgång utan att någon tränare eller spelare anser sig förfördelad och skriker i media: ”SKANDAL” eller ”VI BLEV RÅNADE PÅ EN STRAFF!” Jag tillhör en grupp som jag hoppas blir större och större – den som tröttnat på det eviga gnället från tränare som alltid tycks ha tillgång till en vinkel som domaren aldrig har. Nu menar jag inte från sidlinjen där det ofta är 50 meter till den diskuterade situationen – nej, jag menar att de har fördelen av att se repris efter repris på situationen. Den möjligheten får inte domaren som tvingas ta ett - ofta avgörande - beslut på en sekund.

Jag har svårt att se någon sport – med undantag av golfen (även den brittisk) – som är så präglad av motvilja mot nymodigheter som kan gagna en positiv utveckling. Hur många kritiska situationer i straffområdet sker i en allsvensk match – två, tre, på sin höjd fyra. Vem skulle förlora på att det bringas klarhet i om det verkligen var straff eller inte.

Stoppas av konservatism

Skulle domarna förlora på att ta hjälp av modern teknik? Jag behöver inte ens svara. Men varför görs inte detta som skulle klargöra kniviga situationer? K-o-n-s-e-r-v-a-t-i-s-m stavas svaret. 

Jag är tillräckligt gammal för att minnas den revolutionerande nyheten i svensk klubbfotboll i mitten av 60-talet (1964 för att vara exakt) om att få ersätta en spelare mitt i en match. Innan fick man faktiskt finna sig att vara i ett numerärt underläge om en spelare skadades. Korkat, tycker du. Visst, säger jag. Regeln om två ersättare infördes 1971 och tre ersättare 1995. 2001 fanns 16 spelare i en matchtrupp men bara tre ersättare fick användas. 2010 utökades matchtruppen till nuvarande numerär, 18 spelare. 

Visst är det enkelt att le åt historiska dumheter, men det som är intressant i sammanhanget är att förändringar nästan alltid sker på förekommen anledning. Fotbollens kanske mest anmärkningsvärda regelförändring gjordes 1992 då bakåtpassningsregeln infördes, dvs. målvakterna förbjuds att ta bollen med händerna vid passning från medspelare.

Förändring tack vare VM

Är jag övertydlig? I så fall är jag det för att förklara för de som inte upplevt det evinnerliga hemspelet där målvakten tog upp bollen, studsade den och tog upp den igen som förekom innan regeln, var ett gissel för alla åskådare (och lag i underläge). Den epokgörande förändringen kom som ett resultat av VM 1990 då nästan varje match präglades av detta och gjorde många tillställningar segdragna och fyllda av frustrerade suckar. 

Ishockey – som kanske å andra sidan präglas av alltför många förändringar – har under ett par decennier genomfört regelförändringar som gagnar sporten: nämnda målkameror, en ny icingtolkning, timeout och, framförallt, att man tog bort den spelförstörande blockeringen. (Minns du när fyra spelare kramades för att behålla pucken eller frigöra den vid sargen?).

Nu är det hög tid för fotbollen att framstå som progressiv – i varje fall inte teknikfientlig – och ge domarna möjlighet att framstå som just domare, med rätt att döma efter rådgörande med sina ”kameradomare”. Hur många domare ska vi ha, frågar kanske du? Fyra som nu och kanske lika många videoassisterande domare. Det är inte antalet domare som utgör problemet, det är det faktum att domarna inte får chansen att gör sig själv rättvisa.

De behöver hjälp

Det är dags att de får det - med hjälp av tiden och tekniken. Det skulle innebära ett paradigmskifte, ett begrepp man annars ska vara försiktig med eftersom det är få saker som i grunden förändrat världen på ett genomgripande sätt - Gutenbergs boktryckarkonst, Copernicus världsbild och IT är tre tydliga exempel på förändringar som i grunden påverkat människan och dess utveckling. Men i fotbollens introverta värld skulle en så självklar sak som att de som dömer en match också skulle kunna få rätt förutsättningar räknas som ett paradigmskifte.

När vi ändå är igång: 

Borde inte fotbollen införa effektiv speltid? På så sätt skulle vi slippa vaga schablontillägg där domarna är de enda som faktiskt vet vad som är kvar av speltiden. Se där – ännu en idé som går att låna från Sveriges näst mest populära sport, ishockey.

Borde inte svensk fotboll införa nolltolerans: ska inte spelare som rör bollen efter avblåsning eller som protesterar och gestikulerar vilt få gult kort? Får de inte det, undrar du. Svaret är nej, nästan aldrig.  

I Uppenbarelseboken heter det ”Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag”. Tänk vilken uppenbarelse det vore att se dessa önskningar kring älsklingssporten infrias.