NHL såg en ny affärsmarknad

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Vi har hört det förut – bara de Olympiska spelen kommer till land där hockeyn (eller en annan sport) har stor tillväxtpotential, så kommer OS-turneringen innebära ett massivt uppsving. Det finns bara en hake. Det stämmer inte.
Nej, ishockey i Kina var inget som befolkningen tyckte var så intressant. Sporten har svårt att få fäste i Asien trots ambitiösa försök, inte minst av NHL. Foto: TT

 

Det blir ett stort intresse från ny publik, media, sponsorer och naturligtvis från massa nya killar och tjejer som kommer att vilja börja spela, men, nej, det gör det inte alls.

"The China factor"

I samband med förhandlingarna mellan det Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) och NHL/NHLPA om NHL-spelarnas vara eller inte vara i OS 2018 kom det upp något som kallas för ”the China factor”, d.v.s. att NHL inte skulle haft något emot att hoppa över turneringen i Sydkorea om två år men att med hull och hår åka till Kina 2022 för att erövra den kinesiska marknaden, som både är stor och ekonomiskt intressant.

Det är vad man drömmer om är att kineserna skulle börja älska sporten som praktiskt taget inte är existerande i landet, att medborgarna i det folkrika landet skulle börja köpa tröjor och souvenirer från NHL.com och att kinesiska TV-bolag skulle köpa rättigheter till NHL-matcher.

IIHF har ungefär samma förhoppningar, mindre vad gäller det kommersiella, men mer med betoning på att sporten ska utvecklas och att fler kineser än de 1,101 (IIHF:s egna siffror) – av en befolkning på över 1,3 miljarder – börjar lira hockey.

Och allt detta skulle ske bara så där för att världens bästa spelare kommer till Kina, spelar en turnering och åker hem efter två veckor.

Inte heller fäste i Japan

Senast det rådde en sådan uppsluppenhet inom hockeyvärlden inför en OS-turnering var 1998. Inte bara att det skulle bli spel i Nagano, i det kommersiellt starka Japan, utan det var ju här som NHL för första gången skulle stiga in. Optimismen var enorm. Inte bara Japan skulle erövras, utan hela Asien. NHL:s satsning på Nagano var minst sagt ambitiös.

Efteråt skulle det skördas. Japan skulle bli en stormakt i hockey, arenor skulle byggas, unga spelare skulle stå i kö till rinkarna, japanska investerare skulle gå in tungt in i hockeyklubbarna, sponsorer skulle få upp ögonen för denna världens snabbaste sport och pengarna skulle pumpas in.

IIHF bestämde i samma veva att Japan skulle få en sorts friplats i VM:s A-grupp (man kunde i praktiken inte åka ur även om man kom sist), allt för att sporten och det japanska landslaget skulle etableras på högsta nivå efter OS-succén.

Saknat konkret plan

Vi som beskådade detta på nära håll minns hur det gick. Det hände absolut ingenting. Så fort den siste hockeyspelaren hade lämnat Nagano, var entusiasmen som bortblåst och det enda som var kvar var den olympiska baksmällan. Japansk hockey gjorde inga framsteg, varken på det kommersiella eller sportsliga området.

Landslaget, med sin friplats i A-VM, blev bara sämre och sämre och 2005 fann IIHF det för gott att avsluta specialbehandlingen av Japan, varpå man naturligtvis åkte ur och japanerna har sedan dess inte varit i närheten av att ta sig upp igen. Under de sju friåren i A-gruppen vann Japan inte en enda match.

Felet de ansvariga begår är att de inte har någon konkret plan på hur man ska göra för att fånga upp den hajpen som ett OS för med sig. Problemet är oftast att alla de starka krafter i ett land som ansvarar för hockeyns utveckling är på något sätt involverade i OS-förberedelserna och har inte tid för annat. Det är här och nu som gäller. Ingen hinner planera för framtiden.

Lillehammer ett undantag

Man hoppas istället på mirakel, att sporten på något sätt skulle växa av sig själv efter att alla åkt hem. Man måste också komma ihåg att de enda som ge den nationella hockeyn en skjuts är de som till vardags jobbar med hockeyn i det landet, administratörer, ledare och tränare. Det kan varken IIHF eller NHL klara av.

Låt oss titta tillbaka på OS-turneringar som har hållits i modern tid i länder där hockeyn, vid tiden då OS hölls, hade utvecklingspotential.

Pucksporten fick ingen uppsving i gamla Jugoslavien i samband med Sarajevo 1984, Albertville 1992 innebar ingen kvalitetshöjning för fransk hockey och den italienska hockeyn blev om möjligt bara sämre efter 2006 Turin, och 1998 Nagano är redan nämnt.

Ett visst undantag var Lillehammer 1994 där det norska ishockeyförbundet på ett skickligt sätt lobbade för hållbara arenor som efter OS förblev ”levande” och hallen i Lillehammer blev hemvist för Norges Toppidrettsgymnasium (NTG) som sedan dess har fostrat flera stjärnor. 

Små förhoppningar

Men det är viktigt att påpeka att de positiva effekterna berodde på att norsk hockey utarbetade en plan i samband med OS och att de drev igenom den. De hoppades inte på att sporten skulle växa enbart tack vare OS-hajpen.

Vi hoppade över Calgary 1988, Salt Lake City 2002, Vancouver 2010 och Sochi 2014 eftersom hockeyn i Nordamerika och Ryssland är på den nivån att ett OS gör varken från eller till.

Så, vilka förhoppningar kan vi ha på att ett OS med NHL-spelare 2022 kommer att göra att hockeyn får fotfäste på denna världens mest expansiva marknad?

Svaret är nog: väldigt små.

Kinas herrlag ligger på en 37:e plats på IIHF världsranking, bakom Israel och Island, mellan Australien och Nya Zeeland. Ifjol åkte man ur det som motsvarar VM:s division IV efter att ha fått stryk mot Spanien, Serbien, Belgien, Nederländerna och Island, med sammanlagd målskillnad 6:24.

Jämför med basket

Kina åkte ner till division V, där man denna säsong kommer att matchas mot Israel, Mexiko, Nya Zeeland, Nordkorea och Turkiet. Ett Tre Kronor, utan en enda NHL-spelare, hade lätt gjort 25-0 på Kina idag.

Av de knappt dryga 1000 licensierade spelare man har i landet, är runt 220 seniorer. Hur man ur denna smala bas ska producera ett respektabelt landslag om sex år ter sig omöjligt. Om man då jämför med Lillehammer 1994, hade norsk hockey ett helt annat utgångsläge för dryga 20 år sedan än vad Kina har idag.

Mycket har gjorts av att KHL har expanderat med ett kinesiskt lag, Kunlun Red Star, men där återfinns enbart två spelare som med mycken god vilja kan kallas kineser och flera av deras hemmamatcher beskådas av färre än 1000 personer.

NHL tittar väldigt ofta på vad basketligan NBA gör och de har lyckats få en publik i Kina, men det finns enorma skillnader mellan kinesisk hockey och basket. Fastän det kinesiska basketlandslaget är medelmåttigt, är sporten stor i landet, man har en välorganiserad och populär liga och Kina har producerat NBA-spelare, med Yao Ming som den mest kände.

Med andra ord behövs närmast ett mirakel för att hockeyn ska bli en populär sport i Kina något som är en förutsättning för att OS-turneringen ska ge de effekterna som IIHF och NHL hoppas på. Mirakel i samband med OS-hockeyn har visserligen inträffat, 1980 i Lake Placid. Men detta är story för en annan dag.

Szymon Szemberg

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Samtliga 31 deltagande klubbar i Svensk Elitfotboll (SEF) har fått sin verksamhet certifierad. Tio klubbar har fått maximala fem stjärnor. Flest poäng av alla har Malmö FF. Syftet med certifieringen är att kvalitetssäkra klubbarnas arbete med spelarutbildning och att då identifiera utvecklingsområden samt att framhålla vikten av ledarutbildning. 

Svedala kommun tog beslutet att investera miljövänligt för sin ny konstgräsplan. Alternativet då var att fylla mattan med kokos ock kork, men det blev ett misslyckande. Vid minusgrader blir planen omöjlig att använda då den är glashal.

Nu är avslöjas de storslagna planerna. Stockholm har länge haft en bakomvarande position till Göteborg som räknas som Landets ledande evenemangsstad. Här är det tänkt att bli ändring. Stockholm Business Region har fått i uppdrag av staden att projektleda en satsning på stora internationella idrottsevenemang,. 42,5 miljoner är anslaget för ansträngningarna redan finns konkreta planer och beslut.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Inom orienteringen talas redan om att tronföljden är säkrad efter Tove Alexandersson. 20-åria Hanna Lundberg är en utmärkt kopia  - lika strålande av självförtroende och förväntan, därtill lika segerrik! Nu börjar också sponsorerna att visa intresse.  

Överskottet som ideella Folkspel har delat ut till svenskt föreningsliv det senaste verksamhetsåret uppgår till inte mindre än 352 miljoner kronor. Det slår alla rekord!.Det kan jämföras med året innan, då utdelningen blev 232 miljoner. Störst del av överskottet – 978 000 kronor – har Södertälje Sportklubb tjänat ihop genom sin lottförsäljning. 

¬¬– Ett oerhört viktigt och väsentligt bidrag till vår verksamhet, säger SSK:s klubbdirektör Robert Andersson. 

Det kostar, det kostar rejält, utan  att Discovery släpper uppgifterna på hur budgeten ser ut för den jättelika satsningen på vinter-OS i Kina.

Nu är det bara tre veckor kvar till invigningen. Därefter, 4-20 februari. då vet vi vad vi gör. OS binder många vid TV:n. Runt 125 svenskar atleter laddar, Discovery mobiliserar 91 medarbetare.

Djurgården inleder 2022 med att värva Victor Edvardsen, den hett eftertraktade målmaskinen från Degerfors som nu ansluter för att boosta den blårandiga offensiven under de fyra kommande åren. I fotbolls-Sverige talas det om en rekorddyr övergång, möjlige den dyraste någonsin. Djurgården tvingades lösa 

Notabelt är att han fostrades i IFK   Göteborg. 2015 gallrades han bort vid klivet från juniorlag till A-lag.