NHL såg en ny affärsmarknad

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Vi har hört det förut – bara de Olympiska spelen kommer till land där hockeyn (eller en annan sport) har stor tillväxtpotential, så kommer OS-turneringen innebära ett massivt uppsving. Det finns bara en hake. Det stämmer inte.
Nej, ishockey i Kina var inget som befolkningen tyckte var så intressant. Sporten har svårt att få fäste i Asien trots ambitiösa försök, inte minst av NHL. Foto: TT

 

Det blir ett stort intresse från ny publik, media, sponsorer och naturligtvis från massa nya killar och tjejer som kommer att vilja börja spela, men, nej, det gör det inte alls.

"The China factor"

I samband med förhandlingarna mellan det Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) och NHL/NHLPA om NHL-spelarnas vara eller inte vara i OS 2018 kom det upp något som kallas för ”the China factor”, d.v.s. att NHL inte skulle haft något emot att hoppa över turneringen i Sydkorea om två år men att med hull och hår åka till Kina 2022 för att erövra den kinesiska marknaden, som både är stor och ekonomiskt intressant.

Det är vad man drömmer om är att kineserna skulle börja älska sporten som praktiskt taget inte är existerande i landet, att medborgarna i det folkrika landet skulle börja köpa tröjor och souvenirer från NHL.com och att kinesiska TV-bolag skulle köpa rättigheter till NHL-matcher.

IIHF har ungefär samma förhoppningar, mindre vad gäller det kommersiella, men mer med betoning på att sporten ska utvecklas och att fler kineser än de 1,101 (IIHF:s egna siffror) – av en befolkning på över 1,3 miljarder – börjar lira hockey.

Och allt detta skulle ske bara så där för att världens bästa spelare kommer till Kina, spelar en turnering och åker hem efter två veckor.

Inte heller fäste i Japan

Senast det rådde en sådan uppsluppenhet inom hockeyvärlden inför en OS-turnering var 1998. Inte bara att det skulle bli spel i Nagano, i det kommersiellt starka Japan, utan det var ju här som NHL för första gången skulle stiga in. Optimismen var enorm. Inte bara Japan skulle erövras, utan hela Asien. NHL:s satsning på Nagano var minst sagt ambitiös.

Efteråt skulle det skördas. Japan skulle bli en stormakt i hockey, arenor skulle byggas, unga spelare skulle stå i kö till rinkarna, japanska investerare skulle gå in tungt in i hockeyklubbarna, sponsorer skulle få upp ögonen för denna världens snabbaste sport och pengarna skulle pumpas in.

IIHF bestämde i samma veva att Japan skulle få en sorts friplats i VM:s A-grupp (man kunde i praktiken inte åka ur även om man kom sist), allt för att sporten och det japanska landslaget skulle etableras på högsta nivå efter OS-succén.

Saknat konkret plan

Vi som beskådade detta på nära håll minns hur det gick. Det hände absolut ingenting. Så fort den siste hockeyspelaren hade lämnat Nagano, var entusiasmen som bortblåst och det enda som var kvar var den olympiska baksmällan. Japansk hockey gjorde inga framsteg, varken på det kommersiella eller sportsliga området.

Landslaget, med sin friplats i A-VM, blev bara sämre och sämre och 2005 fann IIHF det för gott att avsluta specialbehandlingen av Japan, varpå man naturligtvis åkte ur och japanerna har sedan dess inte varit i närheten av att ta sig upp igen. Under de sju friåren i A-gruppen vann Japan inte en enda match.

Felet de ansvariga begår är att de inte har någon konkret plan på hur man ska göra för att fånga upp den hajpen som ett OS för med sig. Problemet är oftast att alla de starka krafter i ett land som ansvarar för hockeyns utveckling är på något sätt involverade i OS-förberedelserna och har inte tid för annat. Det är här och nu som gäller. Ingen hinner planera för framtiden.

Lillehammer ett undantag

Man hoppas istället på mirakel, att sporten på något sätt skulle växa av sig själv efter att alla åkt hem. Man måste också komma ihåg att de enda som ge den nationella hockeyn en skjuts är de som till vardags jobbar med hockeyn i det landet, administratörer, ledare och tränare. Det kan varken IIHF eller NHL klara av.

Låt oss titta tillbaka på OS-turneringar som har hållits i modern tid i länder där hockeyn, vid tiden då OS hölls, hade utvecklingspotential.

Pucksporten fick ingen uppsving i gamla Jugoslavien i samband med Sarajevo 1984, Albertville 1992 innebar ingen kvalitetshöjning för fransk hockey och den italienska hockeyn blev om möjligt bara sämre efter 2006 Turin, och 1998 Nagano är redan nämnt.

Ett visst undantag var Lillehammer 1994 där det norska ishockeyförbundet på ett skickligt sätt lobbade för hållbara arenor som efter OS förblev ”levande” och hallen i Lillehammer blev hemvist för Norges Toppidrettsgymnasium (NTG) som sedan dess har fostrat flera stjärnor. 

Små förhoppningar

Men det är viktigt att påpeka att de positiva effekterna berodde på att norsk hockey utarbetade en plan i samband med OS och att de drev igenom den. De hoppades inte på att sporten skulle växa enbart tack vare OS-hajpen.

Vi hoppade över Calgary 1988, Salt Lake City 2002, Vancouver 2010 och Sochi 2014 eftersom hockeyn i Nordamerika och Ryssland är på den nivån att ett OS gör varken från eller till.

Så, vilka förhoppningar kan vi ha på att ett OS med NHL-spelare 2022 kommer att göra att hockeyn får fotfäste på denna världens mest expansiva marknad?

Svaret är nog: väldigt små.

Kinas herrlag ligger på en 37:e plats på IIHF världsranking, bakom Israel och Island, mellan Australien och Nya Zeeland. Ifjol åkte man ur det som motsvarar VM:s division IV efter att ha fått stryk mot Spanien, Serbien, Belgien, Nederländerna och Island, med sammanlagd målskillnad 6:24.

Jämför med basket

Kina åkte ner till division V, där man denna säsong kommer att matchas mot Israel, Mexiko, Nya Zeeland, Nordkorea och Turkiet. Ett Tre Kronor, utan en enda NHL-spelare, hade lätt gjort 25-0 på Kina idag.

Av de knappt dryga 1000 licensierade spelare man har i landet, är runt 220 seniorer. Hur man ur denna smala bas ska producera ett respektabelt landslag om sex år ter sig omöjligt. Om man då jämför med Lillehammer 1994, hade norsk hockey ett helt annat utgångsläge för dryga 20 år sedan än vad Kina har idag.

Mycket har gjorts av att KHL har expanderat med ett kinesiskt lag, Kunlun Red Star, men där återfinns enbart två spelare som med mycken god vilja kan kallas kineser och flera av deras hemmamatcher beskådas av färre än 1000 personer.

NHL tittar väldigt ofta på vad basketligan NBA gör och de har lyckats få en publik i Kina, men det finns enorma skillnader mellan kinesisk hockey och basket. Fastän det kinesiska basketlandslaget är medelmåttigt, är sporten stor i landet, man har en välorganiserad och populär liga och Kina har producerat NBA-spelare, med Yao Ming som den mest kände.

Med andra ord behövs närmast ett mirakel för att hockeyn ska bli en populär sport i Kina något som är en förutsättning för att OS-turneringen ska ge de effekterna som IIHF och NHL hoppas på. Mirakel i samband med OS-hockeyn har visserligen inträffat, 1980 i Lake Placid. Men detta är story för en annan dag.

Szymon Szemberg

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Plötsligt kallade regeringskansliet till presskonferens. Och fram klev idrottsminister Amanda Lind och sa:

- Vi ska inte gå ur pandemin med en hälsoskuld.

Varpå hon meddelade att idrotten får 400 miljoner kronor i extra stöd för återstart under 2022.

Du får gå var du vill och sitta där du önskar. Så kom det efterlängtade beskedet. Grindarna öppnas till alla arenor och hallar där idrott utövas.

Deltagartak vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tas bort från 29 september och dessutom försvinner krav på avstånd mellan sittplatser och mellan sällskap. 

Här kommer ett glädjebesked till idrotten..Antalet elitidrottare som studerar på Mittuniversitetet har aldrig tidigare varit så högt. Sedan 2018 är ökningen närmare åttio procent och numera studerar inte mindre än 130 elitidrottare samtidigt som de satsar på sin idrottskarriär

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Nils van der Poel är annorlunda. Inte bara för att han blev en världsstjärna på skridsko.  Det kunde ske tack vare annan träning – och han fortsätter i de  spåren.

Just nu laddar han mot Peking hos jägarbataljon i Arvidsjaur. Detta som en konsekvens av ett samarbete mellan Sveriges Olympiska Kommitté och Försvarsmakten . De har enats om ett samarbeten för att lära av varandra.

För ett år sedan avslöjades Unibets rekordsponsring när bolaget gick in som huvudpartner till svensk elitfotboll. Ett avtal som löper över sex år, med option på ytterligare sex år, med ett initialt värde på 900 miljoner kronor eller om optionen utlöses ett totalt värde på 1,8 miljarder.  Nu väljer Unibet att utöka satsningen genom att också bli presentationspartner.

Sportbladet fortsätter satsningen på bandy och sänder i höst och vinter alla matcher i elitserien samt Svenska cupen på Sportbladet Play. Samtidigt värvas bandyprofilerna Christoffer Million, från Bandypuls och trefaldige VM- och SM-guldmedaljören Jonas Claesson som experter till redaktionen.

I veckan exporterade fotbolls-Sverige ytterligare tvåt jejer till utlandet Hanna Bennison (Everton)och Filippa Angeldahl (Manchester City) valde England och därmed har inte mindre än 48 tjejer  lämnat Sverige för tjänstgöring på annat håll.