De sociala medierna översvämmades snabbt av en flodvåg av spefulla kommentarer som mer eller mindre tog heder och ära från männen bakom projektet, de före detta elitspelarna Leif R. Carlsson och Anders Svenson. 

Oundviklig kraschlandning

När uppgifterna om The Crowns KHL-planer sipprade ut möttes de visserligen av en del inhemsk goodwill, men alla positiva stödsignaler verkar ha gått upp i rök i samma stund som klubben höll sin första – tillika totalt utskrattade – presskonferens. 

Samtidigt förvandlades också nyhetsrapporteringen i stort från nyfikna spekulationer över sådant som vilka som kunde tänkas skriva på för klubben till försmädliga uppdateringar om projektets till synes oundvikliga kraschlandning. 

När krutröken har lagt sig kan det vara på sin plats att försöka bredda perspektivet genom att sätta in frågan i ett större historiskt sammanhang. En sak som ännu inte lyfts fram i debatten är nämligen att drömmen om att få still stånd kontinental proffsishockey tycks vara nästan lika gammal som sporten i sig i Europa. 

Tidiga förhoppningar

Redan den svenske ishockeypionjären Raoul Le Mat – mannen bakom SM-pokalen för herrar – verkar rent av ha umgåtts med planer i denna riktning som en del av utbudet i det lyxiga vintersportpalats, Hippodrome, som han hoppades kunna uppföra i Stockholm i början av 1920-talet. Men det blev inget av med projektet, precis som amerikanen Jeff Dicksons ansatser (1932) till att dra igång en professionell ishockeyserie på kontinenten med Paris som bas. 

Den första helprofessionella ishockeyliga som formades i Europa var i stället English National League (1935), vilken ett tag även omfattade två franska lag. ENL:s verksamhet sköts emellertid i sank av andra världskriget. Storbritannien föll från en position som en europeisk stormakt inom hockeyn till ett sportens u-land. 

Mer välkänt är Detroit Red Wings-ägaren Bruce Norris försök att lansera en europeisk proffsliga, European Hockey League, i början av 1970-talet. När Norris avtäckte sina planer tog han europeisk ishockey fullständigt på sängen. 

Efter en del inledande nyfikenhet från de europeiska ishockeyföreträdarna kom de stora ishockeyländerna i Europa snart att ta avstånd från projektet och Norris högtflygande planer mynnade bara ut i det turnerande uppvisningslaget London Lions med bl a Leif ”Honken” Holmqvist, Tord Lundström och Ulf Sterner i truppen.  

Stoppa Tre Kronor från OS

Inom europeisk ishockey befarade man att Norris EHL-satsning skulle få IOK att proffsförklara ishockeyn med utebliven OS-medverkan som följd.

Dessutom ville man freda sig från nordamerikanska intressen. Den snabbt ökade ”proffsflykten” till NHL och WHA oroade. Europa var på väg att förvandla Europa till ”ett slags broilerfarm”, som den svenske förbundsbasen Helge Berglunds uttryckte saken. 

För att kunna locka de inhemska stjärnspelarna att stanna hemma började förbunden att laborera med olika lösningar, allt från införandet av mer liberala amatörbestämmelser och nationella serieomläggningar till skapandet av olika europeiska turneringar och ligor. 

Sedan dess har det gjorts åtskilliga försök att få till stånd en bärkraftig kontinental ligaverksamhet för elitklubbar runt om i Europa. Upplägget och huvudmännen har visserligen varierat, men hittills har alla lanseringsförsök det gemensamt att de i bästa fall rönt blygsamma framgångar, om de nu inte mynnat ut i direkta magplask. 

Även om Internationella ishockeyförbundet (IIHF) och andra tunga aktörer inom den europeiska ishockeyn stått bakom satsningarna har det helt enkelt visat sig vara svårt att få publik, media och andra ishockeyföreträdare att sluta upp kring saken. 

Dömt att misslyckas

Kritiska röster har gång efter annan påpekat att en europeisk liga är en utopi eftersom fansen inte är intresserade av att gå och se utländska klubbar med en massa okända spelare och/eller att det redan är för många matcher i det inhemska seriespelet och därför blir produkten urvattnad. 

Sådana aspekter kan säkert spela in, i alla fall på kort sikt. Samtidigt måste man då ha klart för sig att det tar tid, krävs djupa fickor, stor politisk fingertoppskänsla samt en hel del tur för att lyckas med föresatsen att bygga upp framgångsrika internationella idrottsorganisationer och affärsverksamheter. Om den saken vittnar inte minst NHL:s historia. 

Till skillnad från vad den gängse uppfattningen om NHL verkar vara i Sverige är NHL nämligen ingen ”stängd” liga, utan en monopolkapitalistisk kartell som genom en kombination av gynnsamma historiska tillfälligheter, stora ekonomiska muskler, väldig medial exponering och allmänt förbättrade levnadsförhållanden i Nordamerika lyckats konkurrera ut sina rivaler, och bli Kanadas och USA:s dominerande ishockeyorganisation – och därmed i förläggningen ishockeyvärldens mäktigaste aktör. 

På sikt kan således projekt såsom IIHF:s Champions Hockey League utveckla sig till en veritabel framgångssaga, men för det krävs i princip att en helt ny marknad byggs upp från grunden – och det är inget som låter sig göras i en handvändning. 

Sett i detta ljus borde man kanske akta sig för att göra sig lustig över Leif R. Carlssons och Anders Svenssons The Crowns-planer. 

Deras försök kan betraktas som ytterligare en manifestation av en närmast sekelgammal dröm om ett förenat proffsishockey-Europa. 

Genant fiasko

Med tanke på hur många tappra försök som har gjorts för att få till stånd kontinental proffsishockey i olika former– och då i regel av långt mer inflytelserika och ekonomiskt välbeställda aktörer än dem själva – ter sig Carlssons och Svenssons skrinlagda satsning mindre som ett genant fiasko än ett direkt uttryck för hur svårt det verkligen är att gå i land med det hela. 

Fram till helt nyligen hade nog de flesta garvade bedömarna sagt att överstatligt kultur- och affärsutbyte är framtidens melodi – så även för den europeiska elitishockeyn. I och med Brexit ter sig situationen emellertid i ett annat ljus, eftersom det vittnar om en växande nationell slutenhet runt om i Europa. 

Det är kanske troligt att motståndet mot allehanda satsningar på kontinental proffsishockey kommer att öka framöver i spåren av detta. Alla alarmerande rapporter om KHL:s stora ekonomiska bekymmer bör dessutom göra sitt till för att understryka osäkerheten kring bärkraften för internationell klubbishockey, i alla fall i reguljärt serieformat. Om historien lärt oss något torde det ändå vara att det sista kapitlet ännu inte är skrivet.