Debatten om ungdomsidrott eller varför inte skolidrott ska pågå ständigt. Jag lovar, det finns alla skäl. Alla.

Själv har jag varit på föredrag och lyssnat till Dr Dean Kriellar som pratar om  physical literacy. Tänker inte uppehålla mig med vetenskap eller forskning som ligger bakom utom mer om budskapet.

Idiotiskt, jo, men...

Först så finns det ingen bra översättning på ”physical literacy”. Vad det handlar om är att vi måste lära barn och ungdomar att röra på sig. Kan låta både nedvärderande och idiotiskt för barn/ungdomar rör sig hela tiden, tycker vi. Men vad vi tycker har inte så mycket med verkligheten att göra.

Verkligheten är att deras möjlighet att röra på sig har minskat drastiskt.

Hur långt från huset/boendet släpper vi kidsen idag? Vi skjutsar dem till skolan om vi kan eftersom det finns både farliga vägar, farliga människor och ”farlig väderlek” som regn och snö. 

Och inte minst, det kräver mindre planering och sparar tid på morgonen för oss vuxna.

Skillnad det

Jag kan höra pappas röst eka genom min benstruktur som resonans när han mässar om fyra km skidåkning till skolan på vintern samt samma cykelväg på sommaren. 

Som barn cyklade vi iväg till kompisarna för att se om de var hemma, inte ringde jag före och bestämde en tid, och sedan hem igen. Friheten var så mycket större – ”kom inte hem förrän pappa är hemma från jobbet, då blir det middag, ut med er”. 

Det där med ”ut med er” innebar att vi tillsammans med grannpojkarna (det var tio hus i byn och vi var fem ungar kids. De bodde 5 km in, vi klättrade och balanserade på höskullen, kastade sten på gäddorna som lurade vid bäckkanten, sparkade boll och cyklade mellan varandra på grusväg väldigt många gånger per dag. Vi hade en plåsterrulle som var gigantisk  och det klipptes plåsterformer varje dag. 

De vet inte hur man gör!

Dean Kriellar menar att sådant här sker inte idag. Barn och ungdomar har inte lärt sig termologin eller rörelserna. Ber du dem att hoppa jämfota, sida till sida, på ett ben, göra kullerbytta, sparka, överarmskast till att springa i fyrkant, balansera på en bräda så måste de först veta vad du menar med orden och sedan träna på det. 

För dem låter det underligt att träna på sånt som de egentligen inte behöver. Och vi äldre tycker att de egentligen bara ska kunna, eller hur.

Vinsten blir ännu större när barnen stärks, får självförtroende av att prova och känna sig stolta när de klarar det. Då kan de sporras och lägga till ett moment.  Barnen/ungdomarna växer med uppgiften och observera nu att detta sker utanför/innan föreningen kommer in och börjar träna någon idrott.

Då blir det inget roligt

Kan du fånga, hoppa, simma, kasta och springa, kommer du att kunna välja på fotboll, basket, volleyboll, squash, badminton, rugby och tennis.

Kan du fånga, hoppa, springa, simma och kasta, kommer du att kunna välja på baseball, bowling, fotboll, rugby.

Kan du fånga, hoppa, springa, kasta och simma, kommer du att kunna välja på att simma, dyka, vattenpolo, kajak, segla och surfa.

Att främja barns lek, att röra sig i olika riktningar(sidled, bakåt och framåt), balansera och koordinera, kasta/fånga på olika sätt, hoppa på olika sätt är ett bra sätt att skapa en känsla av frihet, lycka, gemenskap och självförtroende.

Men slutar man känna denna kombination så slutar man att motionera eller idrotta. Är det därför så många flickor/kvinnor slutar när de kommer upp i puberteten? Dr Dean Kriellar påstår det! 

Har man brist på att kunna röra sig i olika riktningar, hoppa på olika sätt, balansera och kasta så blir det inget roligt att motionera och idrotta senare. För i hans forskning visar det sig att flickorna är sämre på dessa rörelser än vad pojkarna är i samma ålder. 

Det borde inte vara någon skillnad. Det borde överhuvud taget inte finns någon skillnad i någon bemärkelse.

Och så ska vi givetvis ha skolgymnastik. Där, om någonstans, skapas vanor och beteenden för hela livet.