”Killen kan aldrig lyckas om han fortsätter med det där märkliga och ineffektiva slaget”, sa belackarna.

Björn Borg lyssnade, funderade, pratade med sin tränare Percy Rosberg och bestämde sig: han tänkte inte ändra det slag som så många dömde ut.

Om det känns rätt

Resten vet vi. Den dubbelfattade backhanden var svenskens paradslag, han blev en av tidernas främsta spelare och fick all världens tränare att tänka i nya banor.

Vad är då sensmoralen av detta – att vi inte ska lyssna på andra utan göra det vi själva anser är rätt?

Ja och nej.

Naturligtvis ska vi inte slå dövörat till de som kommer med råd och tips men i slutänden är det ändå alltid bäst att följa den egna inre rösten.

Det är självklart fullt möjligt att resultatet inte alla gånger blir bättre än det skulle ha blivit om du följt de råd du sorterade bort. I mina ögon är det av underordnad betydelse. Att fatta ett eget beslut utifrån vad som känns rätt där och då kan med facit i hand aldrig beskrivas som fel och det även om resultatet inte blir vad man hoppats.

Många fördömde

Jag har en vad andra brukar kalla framgångsrik yrkeskarriär under vilken jag som idrottsagent bland annat representerat ett antal manliga och kvinnliga världsstjärnor, startat Wesport och blivit Sveriges första kvinnliga hockeyagent.

Själv brukar jag säga att jag lever min dröm.

Det hade jag definitivt inte gjort om jag lyssnat till dem som sa:

”Agentyrket är brutalt hårt och konkurrensutsatt och som gjort för killar”.

”Satsa på att representera kvinnliga idrottare men aldrig manliga”.

”Starta inte eget företag inom sportagent-branschen ensam utan se till att du har en manlig buffel vid din sida så att du inte blir bortdribblad”.

Jo, precis så har det låtit.

Tur att jag inte lyssnade

Jag har även fått höra ”Akta dig för att starta eget när du har småbarn”.

Och tänk vilken tur att jag inte lyssnat på detta. 

Att starta eget när man har småbarn var det bästa jag gjort karriärmässigt då jag direkt var tvungen att bygga en organisation och struktur för att kunna skapa ett hållbart företag där man samtidigt kan ha balans i livet. Har man småbarn har man inte tid och möjlighet att driva ett företag som är fullt beroende av en själv och man lär sig att direkt delegera då man inte kan jobba dygnet runt. Något som är sunt för alla företag.

Och nej, alla kommentarerna och ”råden” ovan är ingen könsfråga. Att jag fått höra ovanstående beror ju på att jag är kvinna men det finns naturligtvis mängder av exempel på killar och män som med den eller den förklaringen blivit avrådda från att ens försöka förverkliga sin livsdröm.

Varför?

Omtanke? Avundsjuka? Jante? Egna misslyckade försök?

Att våga, det gäller

Oavsett orsak är det att dämpa entusiasmen hos den som vill försöka och i värsta fall slutar det med att han eller hon inte vågar eller helt enkelt tappar lusten.

Ingen vill en dag i livet säga ”tänk om jag ändå bara hade vågat satsa på det jag ville då jag var ung. Nu är det för sent”.

Ändå känner alla säkert någon som säger precis så.

Tänk om vi kunde förändra den bilden, tänk om vi istället för att avråda och flagga för de ”faror” som finns istället stöttade och lyfte fram alla möjligheter som står till buds.

Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att inspirera andra att ta klivet in i sportbranschen. Gick själv på Handelshögskolan en gång i tiden och höll nyligen en föreläsning där. Syftet var bland annat att ge studenter med passion för idrott den vägledning in i sportbranschen som jag själv inte fick.

Fortfarande är klivet dit naturligare för killar än för tjejer och min ambition är att få fler tjejer att våga.

För det är precis vad det handlar om. Att våga.

Det, oavsett kön, och oavsett om det handlar om att kasta sig in i en bransch där man anses chanslös eller att hålla fast vid en backhand som experterna skrattar åt.