Fokuserar man på att få varje idrottare att njuta av varje träningstillfälle så mycket att de återvänder, förhindras utslagning och det skapas ett klimat där åtskilligt fler vill idrotta livet ut. Då blir din föreningen en vinnare. Och du själv också, för den delen.

Att själv vara viktig

För att inte tala om han eller hon som känner att de också betyder något.

Denna ledarfilosofi med motiverande klimat kommer från Empowering Coaching. 

University of Birmingham och SISU Idrottsutbildarna har tagit första steget inom Empowering Coaching. Systemet är utvecklat av Joan Duda i EU-projektet PAPA, och initierades hos SISU av Joan Duda själv under 2015. 

Det handlar om att skapa förståelse för hur kvalitativ motivation ska underhållas och dessutom maximera en människas upplevelse. Utbildningen ger inspiration och teknik så att ledarna kan underlätta för barn och ungdomar att utveckla en livslång kärlek till sin idrott.

Agerar de, bidrar de?

Många tycker, experter såsom ledare och föräldrar. Och det går att läsa överallt, även här på Idrottens Affärer, hur krönikörer visar på vetenskapliga skrifter med vetenskaplig bakgrund. 

Om framtidens förening som kräver en ny sorts ledare för att t ex förhindra utslagning och behovet av nya eller en annan sorts eldsjälar.  

Åtskilliga har åsikter, men agerar de, bidrar de? Att sitta och analysera och tycka gör inte idrotten starkare eller bättre. 

Alla kör liksom sitt eget race på olika idrottsliga nivåer. Att åsikter och funderingar främst berör elitidrott och alla kringelikrokar på gott och ont är förståeligt. 

Begriper ni?

Hur många av er som läser detta har en klar bild av hur barn- och ungdomsidrotten fungerar, hur mindre föreningar har det och behöver hjälp med?

Jag är en av de som jobbar dagligen med frågan, jag är där ute och ser verkligheten, möter styrelser, aktiva, ledare och föräldrar i en mängd olika idrotter. Lag som individuella. Vem ställer frågan till mig och mina kollegor ute i landet?

Idag tänker jag dröja mig kvar vid hur vi kan förhindra ”drop out” i åldern 12-16 år. Vi vet idag att det förekommer och har en bra bild på varför. Jag väljer att fokusera på ledarna, de oumbärliga.

Skapar atmosfär

Jag vill prata om själva ledaren som leder en grupp människor. Hur den personen bygger upp en stämning och atmosfär som optimerar prestationsförmågan och får varje idrottare att njuta av varje träningstillfälle så mycket att de återvänder. De vill inte gå hem utan längtar efter nästa träning.

Hur skapas ett sådant klimat och hur tar man tillvara på motivation för att maximera idrottsupplevelsen för varje barn?

Det finns två olika sorters motivation eller drivkrafter – den yttre och den inre. Den yttre handlar ofta om belöningar eller hot om straff. Som när vi var små, “Om du inte städar ditt rum, så får du inte gå ut och leka”. Belöningar är att vända på hotet “När jag har tränat idag så ska jag köpa mig själv en bukett gula tulpaner”, ja, något som piggar upp.

Den inre är den egentliga bensinen till vår motor. Den grundar sig i en tillfredsställelse över vem man är och förtroende för vad man presterar. Här är det viktigt att veta att det är du som vill uppnå ditt mål. Med det i ryggsäcken så lägger vi till en dimension för att uppnå ett motiverande klimat. 

Prata, för tusan

Samtalet med varje individ är viktigast.

Varje enskild individ får vara med att bestämma om sin egen utveckling, får lyfta vad som fungerar bra och vad man vill träna mer på. Varje individ ska känna tillhörighet till gruppen, idrottstillfället eller till sin idrott och mötas med respekt. Ledaren ska med olika frågeställningar göra sig en uppfattning om individens kompetens och leda utifrån den även om det är en lagidrott.

Styr ledaren träning mot utveckling av den egna prestationen så skapar man prestationsinriktade idrottare istället för resultat dvs att vinna är allt som betyder något. Vill tillägga där att vinna är inte fult utan en drivkraft när den bemöts ur ett prestationsperspektiv.

Inte annat än logiskt

Att skapa och jobba mot motiverande klimat skapar trygga individer med ett bra självförtroende.

Ett bra självförtroende innebär:

Att acceptera att man inte kan och inte heller behöver vara bra på allt. 

Att man har en övertygelse att man alltid kan bli bättre på de områden ger tid och energi. 

Att man är en kompetent person som klarar av nya situationer och vågar anta nya utmaningar.

Ditt sätt att agera

Ibland förväxlas självförtroende med andra saker:

Självsäkerhet - det är snarare dåligt självförtroende som skapar en försvarsmekanism. För att våga visa sin osäkerhet krävs ett gott självförtroende. 

Självgodhet - att bara se sina goda sidor och blunda för de dåliga. Man har alla sådant som är mindre bra. 

Självupptagenhet - att bara tänka på och prata om sig själv tyder på dåligt självförtroende. 

Stöddighet och arrogans - något som kan användas av människor med dåligt självförtroende, att trycka ned andra för att själv ta sig upp. 

Jag kan se i mitt inre att du som läser detta inte tycker att detta är något nytt. 

Det är rätt självklar men det kräver ledare som vill se utveckling hos individer. Som kan ställa sig utanför sig själv och ödmjukt bemöta barn- och ungdomar.