RF är specialförbundens organisation för gemensam idrottsgemensam utveckling som specialförbunden bestämmer över genom beslut på Riksidrottsmötet. Anställda på RF skall strunta i att ha synpunkter på demokratiska beslut i SF-distrikten. Svårare än så är det inte. 

Sen är det ingen kritik av vare sig Sisu eller RF. De är totalt oskyldiga i sammanhanget och har agerat föredömligt när händelsen blev känd. Jag utgår ifrån att personen ifråga inte ens förstod att hen agerade felaktigt och jag vet att hen inte har stöd för sitt agerande.

Fundera på rollerna

Om vi då lämnar den enskilda händelsen och funderar på idrottens principer så är det bara de senaste 30 åren som anställda funnits i rörelsen i någon större utsträckning. Samhällsutvecklingen har lett till en professionalisering av idrotten som på det hela stora är positiv. Men med fler och fler heltidsanställda tjänstemän så får dessa ett ökat kompetens- och kunskapsförsprång gentemot de ideella förtroendevalda. 

Den här trista händelsen kan då ses som en god anledning för svensk idrott att fundera på rollerna.

En del av problembilden som i grunden är positiv är självfallet att anställda som arbetar med idrott i stor utsträckning är engagerade inom idrott, deras jobb gör dem utifrån kompetens intressanta som ledamöter i föreningars styrelse. Vore fruktansvärt om de anställda i idrottsrörelsen inte var engagerade inom idrotten.

Grunderna för hur roller skall fördelas är enkla. Den enskilda föreningen i ett SF är helt suverän. Borträknat match/tävlingsregler där andra föreningar är inblandade kan de göra i stort sett som de vill om medlemmarna så bestämt och man följer svensk lag. Den enda aktörer med makt i svensk idrott är de knappa 20 000 föreningarna. 

Distrikt, förbund och RF med dess förtroendevalda och tjänstemän skall i praktiken bara göra det som föreningarna bestämt och i övrigt stödja föreningarna. Att sedan ett relativt mjukt formulerat uppdrag kan ge förbund eller RF den exekutiva makten förändrar inte det faktum att förbund agerar på föreningens uppdrag.

För tjänstemän i en organisation är det enklare. Vi som har jobbat i chefsposition i näringslivet lärde oss tidigt ryggmärgsreflexen. ”Det är en ägarfråga”.

För att skydda demokratin

Notera att det självfallet inte på något sätt handlar om att bestraffa anställda. Det handlar bara om att skydda demokratin. Något nog så svårt när snart ingen går på årsmöten. För den del av idrottsrörelsen som är ideell är ett fungerande regelverk lika viktigt som ett försvar för ett land.

Är man anställd någonstans inom idrottssverige bör därför följande regelverk gälla.

Ungdomsledare är den högsta positionen man kan ta på sig i en klubb i samma sport. Arbetar man på RF/Sisu eller deras distrikt är ungdomsledare högsta position oavsett. Vill man engagera sig i den ideella föreningen/distriktet/förbundet i den egna sporten får man byta jobb. Svårare än så är det inte och det är grunden för att inte situationer med jäv och vänskapskorruption skall uppstå.

Man skall aldrig någonsin ha en åsikt om det som är ”ägarfrågor”, dvs strategibeslut, val av ledamöter och liknande. Här skall man som tjänsteman vara lojal utförare. Gillar man inte strategin eller styrelsen skall man säga upp sig. Annars hamnar man i samma situation som den Pepsi-anställde som dricker Coca Cola hemma. Man kan inte se sig själv i spegeln. Det är oväsentligt att man har faktagrund som påvisar att man har rätt och styrelsen har fel. De är valda, man är tjänsteman som skall utföra deras beslut.

Skillnad mot näringslivet

Sedan krockar ovanstående med en verklighet. När vi har fler och fler anställda (jag gissar att vi har passerat 30000 inom svensk idrott nu, någon som vet?) så får styrelsen en annan roll och den exekutiva makten flyttas till tjänstemän.

Samtidigt finns en stor skillnad på en styrelse i en förening/distrikt och en styrelse i näringslivet. I en bolagsstyrelse är det regel att styrelseledamöter inte ska vara ”operativa”. I en förening är det annorlunda. Att engagera sig i och att driva utvecklingsfrågor och processer är viktigt i en föreningsstyrelse. För utvecklingen av svensk idrott är det en viktig särart i föreningslivet att styrelsen också skall vara operativ i vissa frågor. Anställda i idrottsorganisationer måste förstå och acceptera detta. 

Vi har också fler och fler arvoderade förtroendevalda att hantera. Det är logiskt och ingenting negativt. Kräver ett uppdrag 100 dagar per år och noll i arvode så blir det bara förmögna pensionärer som kan åta sig dem och den begränsningen vill vi inte ha.

Min poäng med denna krönika är inte kritik över de anställda i Stockholms fotbollsdistrikt som betett sig dumt eller den anställde på Sisu som inte förstått. Utan min poäng är enbart att samhällsförändringen gör att det finns anledning för alla att tydliggöra rollfördelning för styrelsen, anställda och medlemmar. 

Föreningen är chefen

Det viktigaste är dock att förstå att det är den suveräna föreningen som är högste chef över alla. Våra knappa 20.000 föreningar skall se allt som kommer från RF och förbund enbart som förslag med undantag av det som handlar om tävlande mellan föreningar och stadgar där förbund måste bestämma.

En förening kan välja bara bredd, bara elit, bara barn, bara vuxna, bara tävla eller bara ha kul. En förening kan bestämma precis allting självt för allt de gör för sina medlemmar. Bara när man interagerar med andra är det bra med gemensamma regelverk. Tävlar man i löpning bör alla springa 100 meter. En förening kan älska RF:s strategi 2025 och gå all in, en annan kan välja att inte delta i distrikt och förbund och helt strunta i RFs strategi.

Det är det som skapar en helt fantastisk idrottsrörelse. Den mångfald som ger så mycket samhällsnytta, så många medaljer, så mycket glädje och stolthet.

Men bara så länge tjänstemännen agerar som uppdragstagare åt de som äger makten. Medlemmar i 20.000 föreningar.