Först bör vi då beskriva hur idrottsstödet ser ut i Sverige. De flesta tror att idrottsstödet till största delen är statligt och det är bara på nationell nivå vi hittar idrottspolitiska ansvariga i partierna.

Fokusera på SKL

Staten ger knappa två miljarder per år av ett totalt stöd på ca 6,7, dvs kommuner och Landsting ger mer än dubbelt så mycket. Kommunerna bidrar dessutom med enligt Vesna Jovic 3,6 miljarder i nybyggnation och renovering per år samt 5,5 miljarder i drift och underhåll. Jag har inte validerat de här siffrorna, men det finns ingen som helst anledning att ifrågasätta dem.

Idrotten har många skäl att fokusera sina politiska kontakter på SKL och på kommunerna. Det är där kunnandet och förståelsen om Idrottens samhällsnytta finns, Där finns kunskapen om hur mycket kostnadseffektivare idrotten är relativt kulturen och andra delar av civilsamhället som religiösa och politiska organisationer.

Under de snart åtta år jag skrivit på den här sidan har vi också fått en höjd kvalitetsnivå på synen på kommunens roll för idrotten, dvs vad man ger och vad man får. Vi är inte där på statlig nivå och jag tror inte vi kommer dit heller.

Kulturen får fem gånger så mycket

Senast i Almedalen var ett av partiernas idrottspolitiska taleshen ute och påpekade hur viktigt det var att hen och hens kollegor granskade hur idrottsrörelsen använde sitt statsstöd.

Med den åsikten har man aldrig hört talas om Einstein och relativitetsteorin. Partierna får lika mycket stöd som idrotten och har tappat 90% av sina medlemmar på dryga 20 år (samtidigt som man ökat stödet). Kulturen får fem gånger så mycket stöd som idrotten för en verksamhet som i omfattning är mindre än hälften och här kan subventionen av en direktörs operabesök vara större än det totala stödet till en sexårings fotboll, innebandy och hockeyträning för ett helt år.

Det finns en myndighet som heter kulturanalys, men de har enligt egen utsago aldrig någonsin granskat effektiviteten i kulturstödet.

De får utan att leverera

Religiösa organisationer, ungdomsorganisationer inom i stort sett allt som finns med flera som nykterhetsorganisationer får sammantaget också större stöd än idrotten trots mindre leverans. Antalet miljoner till organisation som stödjer hedersförtryck, något direkt motstridigt Idrottens värdegrund orkar jag inte prata om, jag blir förtvivlat ledsen.

Men kommunerna och SKL skall ha cred för att de både satsar och att de kan och förstår.

Däremot har RF och Björn Eriksson rätt i att PBL bör omfatta tvingande yta för idrott, träning och rekreation vid nybyggnation trots att kommunen självfallet alltid kan ta med sådana när man planlägger.

Det primära skälet är att Kulturen alltid kommer att få kommunerna att satsa på nya kulturbyggnader. Man är en stark lobbyaktör att man oftast får som man vill medan idrotten är så svag på det området att det inte ens går att jämföra.

Kostnadspressen på Kommunerna

Nästa goda skäl är att trots att kommunerna varit duktiga (några undantag som Stockholm som släpar på sådan nivå att utslagningen från skolor blir högre) fram tills nu är att det finns mycket goda skäl att misstänka att kommunal ekonomi kommer att vara satt under mycket hård press de kommande 20 åren.

Utan tvingande paragrafer kan Biskop Brasks berömda förklaringsmodell bli något som genomgående används i kommuner för att förklara varför det inte ”bidde” någon fotbollsplan, trots att det ”bidde” ett kulturhus.

Vidare är orsaken till kostnadspressen på kommunerna i första hand en icke fungerande integration vars totala kostnader riskerar välfärdssystem om vi inte blir minst 4 gånger så duktiga på att få utrikesfödda i jobb och utrikesfödda barn och ungdomar att klara skolan.

Här kan idrotten göra mer

Då idrotten är bäst på integration i Sverige, notera att jag skriver bäst och att det inte behöver betyda bra. Idrotten kan göra väsentligt mer, men bara om de får resurser från samhällets. Medelklassens barn har föräldrar som kan betala för barnens idrottande och gör det i en så snabbt växande omfattning att de idag skall ses som kunder. Utlandsfödda har inte den möjligheten.

Utan anläggningar så tappar vi den bäst fungerande integrationen och det vore synnerligen allvarligt.

Att SKL vill bevara rätten för sig själva och för kommunerna att bestämma på egen hand är grundprincip 1A för varje organisation. Den är lätt att förstå men därmed behöver den definitionsmässigt inte vara bra.

RF:s förslag banar också väg för fler avtal där kommunen har byggrätter som del i en deal där privata aktörer bekostar idrottsanläggningen. Här finns flera projekt på väg och flera aktörer som vill engagera sig. Modeller där privat aktör bygger (genomgående billigare än kommuner), föreningar driver anläggning (också billigare än kommuner) och kommuner betalar utifrån mängden barntimmar är att föredra då många kommuner börjar vara för belånade för att finansiera anläggningar. Jag tror mer på den här utvecklingen än på någon annan väg framåt för att säkra anläggningsvolymen utifrån det ekonomiska läget i kommunerna.

Men sammantaget, skall vi klara integrationen, skall de ungdomar som flyttar in i ofta förtätad nyproduktion ges samma möjligheter att idrotta och träna så skall RFs krav in i lagstiftningen.

Med förväntade ökade krav på idrottens samhällsnytta så krävs det platser att idrotta på.