Jag är förtjust i Elisabeth OW, tycker hennes starka bilder har en förmåga att skapa en kvarvarande bild som provocerar våra traditionella åsikter. Hennes bilder som påvisar homofobier hos följarna till religioner har jag tyckt mycket om.

Behövliga bilder

Utifrån den alltför homogena strukturen i våra föreningsstyrelser så är den här typen av bilder som del av en kampanj något behövligt. Hegels principer om tes, antites och syntes förutsätter att vi synliggör antitesen för att vi skall ha en möjlighet att nå syntesen, det vill säga utvecklas.

För mig så är identitetspolitik, intersektionalitet och normkritik ord som leder från det jämställda antirasistiska samhälle jag har som vision. Identitetspolitiken leder bara till polarisering. Idrottsrörelsen står för det motsatta.

Att använda identitetspolitik om syftet är att bli mer inkluderande är lika framgångsrikt som att ha en hammare som enda verktyg när man skall reparera en dator. Identitetspolitiken är ur det perspektivet motstridigt den värdegrund om jämställdhet som idrotten förtjänar så mycket beröm för.

Min drömstyrelse

Min drömstyrelse för en idrottsförening omfattar en ekonom, en läkare/sjuksköterska/fysiolog, en socionom, en entreprenör inom IT och en jurist. Det vill säga är baserad på de kompetenser en halvstor förening idag behöver ha för att kunskapsnivån blir hög nog.

Är man jämställd och antirasist är hudfärg, kön, sexuell läggning, funktionshinder i sammanhanget inte viktigt. Har föreningen en förmåga att attrahera medlemmar utifrån en värdegrund så blir styrelsen representativ.

Jämställdheten och mångfalden handlar då i mindre utsträckning om fördomar och vardagsrasism och i större utsträckning om bristande attraktivitet.

I botten ligger ett fundamentalt demokratiproblem som utgör det egentliga problemet. Det är dessvärre ett problem som ingen vill kännas vid och det finns ingen som gör något åt det.

Våra ideella demokratiska föreningar inom idrotten saknar nämligen förutsättningen för att vara den ideella demokratiska organisationen: medlemmar som deltar på ett årsmöte.

Idén från 1904 var medlemmar som glatt och villigt var beredda att lägga massor av egen tid och även pengar för att utan egen vinning lämna efter sig en bättre förening till nästa generation. Min far var en sådan person, han är död sedan 18 år och de flesta med den inställningen är också döda.

Så länge medlemmarna bara till enstaka procent går på ett årsmöte är vi ingen demokratisk rörelse och mandatet för organisationens ledare lyser med sin frånvaro som en januarisol.

Duckar för problemet

När RF på Riksidrottsmötet fattar beslut om kvotering till förbundsstyrelser 2017 och när Sofia Karlsson slår in väggar av fördomar med sitt arbete tvingas vi i båda fallen konstatera att man med kosmetiken som huvudsak väljer att ducka för de egentliga problemen. Här har Sofias arbete väsentligt större värde för idrotten än Riksidrottsstyrelsens agerande men man duckar för problemet.

Veckans stora nyhet om hur Botox används vid den stora skönhetstävlingen för kameler i UAE slutar vara något att skratta åt när vi i överförd bemärkelse agerar likartat här. Idrotten är Sveriges största organisation. Kyrkan må ha fler medlemmar men de har liksom partierna inga aktiva längre. Att då i syfte att alla skall må bra, undvika tråkigheterna är i och förty att följa våra politiska partiers idéer om hur man löser samhällsproblem. Men det är ingen lösning.

Gör något åt föreningarnas bristande attraktionskraft så löser sig de övriga problemen sig med automatik.

Lärdom från GP

I min uppföljande krönika tänker jag påvisa hur RF, utan ond avsikt, missar århundradets möjlighet att göra något för demokratin inom idrotten. Till dess önskar jag att Elisabeth Ohlsson Wallin skapar fantastiska bilder som får oss att inse att allt måste förändras samtidigt som vi förstår att identitet inte sitter i hudfärg.

Om de frivilliga till fotograferingen inte omfattar en äldre vit ateistisk heterosexuell man så får ni ringa. Mina åsikter avviker dock för mycket från gruppen jag påstås tillhöra för att jag skall kunna ses som referensobjekt.

För att sedan som avslutning citera Thomas Gür på GPs ledarsida:

Rekrytera talang och du får mångfald.
Rekrytera mångfald och du får enfald.