Jag satt i mitt sommartorp i Östergötland med fru, dotter och barnbarn. En gammal fotbollsfantast som mäter fotbollskvalitet med manlig måttstock, en nästan lika gammal hustru som kan vara ännu mera fördömande mot torftig fotbollsunderhållning i feminin tappning samt två tydliga feminister som är mera förlåtande och i varje fall starkare i sina förhoppningar om ännu en framryckning i jämställdhetskampen.

Ni skulle hört oss. Vi åt gott, drack några glas och lät oss alla förvånas och förundras.

Ett taktiskt storverk

Jag hade tippat 3-0 till tyskorna, Maja, mitt starkt feministiska barnbarn hade varit en hård recensent av det hon tidigare sett av det svenska landslaget. ”Det ser så ängsligt och torftigt ut”, tyckte hon.

Och jag höll med. Ända fram till den andra halvleken mot Kanada i åttondelen hade de svenska spelarna avslöjat sig som allra mest otillräckliga när tempot höjdes, trängseln ökade och tiden krympte, inne i hetluften där matcher avgörs. Usla passningar, trögt och slarvigt.

Nu skrek vi unisont, bankade i bordet, tjoade rätt ut till vildsvinen genom öppna fönster i den ljumma junikvällen. Det här var en riktigt stor svensk fotbollskväll och 2-1 mot Tyskland är förstås alltid någonting extra. Men den här segern, så som den grundlades, måste plockas in bland de allra bästa matcher den kvinnliga upplagan av blågult presterat. Det är VM, det var Tyskland, en av favoriterna, och det hade, som sagt, sett allt annat än bra ut.

Detta var praktfull, svensk fotboll med idogt arbete, ett evigt löpande, ett taktiskt storverk och - vilket var det bästa av allt - ett fenomenalt exempel på hur ett lag kan ge sig chansen mot en stor favorit genom att förvandla destruktivt slitjobb till konstruktiv, skapande fotboll. Med snabba beslut, okomplicerade kontringsattacker med öppnande bollar mot löpvilliga forwards.

Flest målchanser

Det kanske helt enkelt är så att Sverige, i kraft av sin historia som en av damfotbollens pionjärer, har försökt spela en högklassig, teknisk fotboll som laget helt enkelt inte behärskar. Här är det lätt att dra likhetstecken mellan de manliga och kvinnliga landslagen och om nu Peter Gerhardsson har löst den knuten och beslutat sig för att angripa fotbollsvärlden med samma ödmjuka stil - det som herrlandslaget (utom möjligen under en period med den lite yvige Hamrén) i årtionden firat triumfer med - så öppnar sig stora möjligheter för framtiden.

Jag har ju alltid tyckt att landslaget med främstVictoria Svensson, Hanna Ljungberg, Malin Moström, Lena Videkull, Terese Sjögran var bättre. Det var ett lag som kunde dominera matcher; därför att den internationella standarden då inte var lika hög, motståndarna inte så tekniskt utvecklade som idag. 2-1-segern över Tyskland kan vara den taktiskt bästa match ett svenskt damlandslag genomfört. Enkelheten, det raka spåret, det fantastiska arbete som toppspelarna Sofie Jakobsson, 29, Stina Blackstenius, 23, och Fridolina Rolfö, 25, utförde med outtröttliga löpningar och, aggressivt försvarsjobb. Sverige skapade betydligt flera målchanser än tyskorna och bara det är anmärkningsvärt. 

Rätt modell för VadStina

Den unga Vadstenatjejen Blackstenius, som nu återvänt till Linköping, har varit lika ifrågasatt som alla forwards blir som lämnar match efter match utan att göra mål. Men förklaringen är lika enkel som förvandlingen är självklar; Blackstenius är inte de små tekniska finessernas uttydare, inte den som löser upp knutar i trångmål och tidshets; hon är en effektiv, löpstark, uthållig och beslutsam forward av absoluta toppklass så länge Sverige väljer att spela ödmjukt, smart och enkelt istället för högmodigt och med övertro på den individuella nivån.

Jag vet inte hur många gånger jag sett det svenska herrlandslaget vinna matcher just på det här sättet och jag vet också att jag många gånger hävdat damfotbollens sämre underhållsvärde (och därmed försökt förklara den låga publika attraktionskraften) men med den här matchen tog svensk damfotboll ett stort steg mot det vi kallar enkelt, högklassigt, funktionellt svenskt fotbollshantverk.

Hedvig Lindahl har fått briljera i målet, Hanna Glas är för mig den stora överraskningen som högerback. Nilla Fischer har visat sin auktoritet i försvaret och det är verkligen illa för Sverige att varken hon (?) eller turneringens genomsnittligt främsta svenska, Fridolina Rolfö, finns med i semifinalen mot Nederländerna.

Sverige är OS-klart som ett av tre europeiska lag - bara det en oerhörd framgång - och nu blir det spännande att se om svenskorna än en gång kan genomföra ett taktiskt underverk. Men redan nu; tack för en underbar junikväll. Som vi skrek och gladdes, feministerna och jag, därute i gröngräset.