Men det roliga först. Den anrika klubben Malmö FF må svikta i Allsvenskan, underskatta sina motståndare, spela håglöst och tappa onödiga poäng; men när det gäller internationell fotboll är det alldeles synbart och klart att Malmö - inte bara geografiskt - ligger närmast kontinenten av de svenska storklubbarna.

FC Köpenhamn i klassiska Parken är en svår uppgift. Många storlag har gått bet på att få med sig hela bytet hem därifrån, FCK klarade sig vidare från gruppspelet i Europa League med ett oavgjort resultat, MFF var tvingat att försvara bäst och peta in en boll.

Och det var precis vad som skedde.

Hörnstatistiken, skotten på mål, aktiviteten i straffområdet visar fördel MFF. Den intensiva men spelmässigt rätt mediokra matchen vanns fullt rättvist efter en som vanligt stark andra halvlek av Malmö.

Vinnarkultur och sturskhet

Klubben fortsätter Europaäventyret. Sedan 2014 har MFF i stort sett kontinuerligt tagit plats bland stora och respekterade lag ute i Europa medan övriga allsvenskar som försökt varit blyga och tafatta. Det har etablerats en vinnarkultur som bygger på den malmöitiska sturskheten och tilltron till sin egen förträfflighet, en känsla av naturlig tillhörighet till områden söder om landet, en uppövad förmåga att taktiskt hantera matcher mot ”bättre” motståndare. 1-0-segern kom efter ett fint och aggressivt anfall, en framstörtande kamikaze-attack av Arnor Traustason, en envalls-karambol med huvudet som kö via en hemmaspelare och i mål.

21 miljoner kronor ramlade in som ett swish på MFF-kontot den här kvällen med chanser till mera i februari när åttondelarna lottas. Tack vare gruppsegern - den första någonsin för Malmö FF i Europaspelet - gynnas klubben genom seedning vid lottningen på måndag. Fast några lätta lag finns förstås inte kvar. Det kan bli en ny match mot Köpenhamn som tursamt också gick vidare, det kan bli tyska Wolfsburg, Roma, Wolverhampton eller Bayer Leverkusen.

Vinnaren får gå

Nu tänker MFF fortsätta skriva sin händelserika historia med en ny tränare. Han förlorade en maktkamp mot sportchefen Daniel Andersson. Uwe Rössler kom in på sommaren 2018 efter en katastrofal start med tränaren Magnus Pehrson vid rodret och rätade upp ett skakigt bygge med hållfasthetsprincipen. Det blev ordning och reda och raka, enkla linjer istället för naivt, ljusblå naivism och alltför mycket tekniska detaljer och ”dataspels-fotboll”. Inget allsvenskt guld men framgångsrikt Europaspel. Och nu får han gå.  Och han avtackades förstås i ett MFF-brev med hyllningar till en vinnare. Det känns lite märkligt. Själv säger Rössler att han efter samtal med Daniel och styrelsen själv insåg att de inte kunde fortsätta tillsammans. De var oense om hur framtiden skulle hanteras, hur MFF:s fortsatte väg i Europa skulle se ut.

Rössler - en vinnare

Jag har sett de allra flesta av MFF:s matcher, ibland förvånats över spelarval och taktiska dispositioner men någonstans kokas ända en tränares betyg ner till vad han åstadkommer i skarpa lägen, om han kan ta sitt lag längre än förväntat, vinna matcher mot lag som rankas högre. Kort sagt; en vinnare. 

Statistik visar att Rössler under ett och ett halvt år haft 2,25 i poängsnitt, 71 plusmål på 48 matcher, flest avslut i 45 av 48 matcher, 61 procents vinstmatcher.

Uwe Rössel är inget undantag, han är ett symptom på något som Malmö FF:s ledning borde rannsaka. Klubben har haft tio tränare på tjugo år. Rikard Norling tog guld men slutade ändå (frivilligt påstås det), Allan Kuhn och Magnus Pehrson var både guldtränare men sparkades. 

I och med att Rössler försvinner är det tredje gången på tre år som klubben byter tränare. Allan Kuhn 2016, Magnus Pehrson 2018, Uwe Rössler 2019. Utan att klubben egentligen motiverat exakt varför. Det är alltid samma vänliga, officiella avskedshälsningar att ”han gjort ett fint arbete för klubben”.

Var finns problemet?

Men vari består Malmö FF:s samarbetssvårigheter med sina tränare. Vad är det utöver allsvenska segrar och internationella framgångar som förväntas av den, som med kort varsel, skall ta vid och sätta sin prägel på laget inför fortsättningen ute i Europa? Många vill säkert ta hand om Malmö, andra tvekar med tanke på kravbilden och de många ”sparkarna”. Strid om pengar kan det inte vara i Rösslers fall med ett år kvar på kontraktet? Fick han inte de spelare han vill; han borde ju vara den mest tillgodosedde av allsvenska lag med tanke på de överlägsna ekonomiska resurserna. En del menar att sportchefen Daniel Andersson är för stark och begränsar tränarnas frihet. Men Herregud, han är ju chef, han får väl bestämma. Kanske är tysken ”för tysk” som Cavalli sa en gång. Det går kanske inte med både en stark sportchef och en lika stark tränare. Nu är maktkampen avgjord och det slutar ju nästan alltid med att det är tränaren som får gå. Ligger felet kanske högre upp; hos vd:n Niclas Carlnén eller rent av ordföranden Anders Pålsson? Men, som sagt; företeelsen är inte ny. Tränarkarusellen bevisar väl egentligen bara en sak; klubbens oförmåga att hitta rätt man som lever upp till alla de krav som finns, passar in i formen, kan skapa kontinuitet - och vet sin plats.

Hur som helst; Rössler lämnar som en vinnare, med ett förbättrat cv - och Malmö går vidare mot nya äventyr med en ny tränare som lever farligt.