Det lär inte finnas några föryngringspiller för Zlatan heller. Tidens skoningslösa tand gnager till slut gadden av honom också och han har, klokt nog, inte heller lovat underverk. Det hördes när han höll sin första presskonferens efter återkomsten, det märktes på planen, man kunde läsa det mellan raderna i intervjuerna efter 0-0-matchen mot Sampdoria, att han inser att han står inför sitt fotbollslivs tuffaste utmaning.

Milans svåra år

Det krävs underverk för att rädda detta Milan undan skampålen. Zlatan har gjort underverk förr. Men det var bara att notera de bildsätta, nostalgiska tillbakablickarna som CMore visade från hans tidigare år i Italien och jämföra med det som sedan skedde när han hoppat in i den 55:e minuten mot Genualaget i hemmadebuten på San Siro, för att det skulle stå helt klart; en magiker som med sitt trollspö får det omöjliga att till synes ske, ja, verkligen ske är han inte längre. 

Det är nio år sedan Zlatan vann det italienska ligaguldet med Milan. Klubben har inte tagit något sedan dess. Åren fram till nu har kantats av motgångar, bestraffningar av idrottens skiljedomstol, CAS (för att man spenderat mera pengar än man tjänat), ständiga kontroverser och tränarbyten. Gattuso (nu i Napoli), Filippo Inzaghi och Seedorf är tre f d storspelare i klubben som försökt men misslyckats att föra tillbaka klubben till den italienska fotbollens adelskammare. Idag är den gamla arbetarklubben AC Milan totalt överskuggad av akademikernas och höginkomsttagarnas Inter i den interna maktkampen om milanesarna gunst.

Krävs en magiker

Så virrigt, så tempofattigt, så erbarmligt oartistiskt och tekniskt undermåligt har jag aldrig sett Milan förr. Den första halvleken höll knappt allsvensk klass, den andra fick lite intensitet tack vare Zlatans inhopp. Han sprider ändå alltjämt skräck med sin storhet och styrka. Men klasskillnaden fram till ligatoppen stod tydlig när senare på kvällen Napoli och Inter (1-3) visade att det fortfarande finns liv i den italienska fotbollen.

Milan brukar kallas Il Diavolo (Djävlarna) eller Casciavit (skruvmejslarna) men man såg inte skymten av vare sig djävulskap eller hantverksskicklighet. 

Zlatan stack upp hornen några gånger som för att visa, att han ännu kan nå högst men han måste förvandla sig till både domptör och magiker och dessutom leta rätt på den där skruvmejseln i verktygslådan om det alls skall bli någon förändring tack vare honom.

Som pärlor fler svin

I smärre pulseringar väckte han lite liv i den storklubb som den omstridde Silvio Berlusconi ägde mellan 1986 till 2016 då han sålde 99 procent av sitt aktieinnehav till det statliga, kinesiska företaget Development & Investment Corp. 

Han dolde skickligt de ålderstecken som snart tjugo år i toppfotbollen åsamkat honom och var till och med onödigt osjälvisk. Det kan han nog inte vara i den här omgivningen, för vem skall kunna göra det inte han kan? Han hade inte spelat en match på två månader före Trettondagsdebuten. Han var sparsam med stegen, försiktig i närkamperna, rädd om orken. Några nickdueller vann han, ett par fina framspelningar lyste som pärlor för svin.

Frågan är hur mycket av den förre Zlatan som finns kvar när han tonar ner sin individualism, början känna sina begränsningar och inser att han inte längre kan bana väg för andra som förr?

”Jag är redo. Jag har inte kommit hit som mascot”, sa han efter ankomsten till Milano.

Det borde vara slutkapitlet som nu är på väg att skrivas. Han håller själv i pennan. Och i den här typen av berättelser går sanningen aldrig att undvika.

Han kunde blivit en ängel i Malmö men blev en djävul i Milano. Helt enkelt bara för att det är så mycket svårare. Och lönsammare.