Svensk senior-elitidrott är på paus i avvaktan på Folkhälsomyndighetens (FHM) beslut att upphäva eller revidera de förordningar som förbjuder träningsmatcher och tävling i senioridrotten, resande inom landet och folksamlingar överstigande femtio personer.

Under tiden drabbar sotdöden idrottsföreningar som har som en andel av verksamheten att tävla på elitnivå.  

Förhoppningar grusas

Media och alla svenska idrottsintresserade följer med stort intresse den process fotbollens intresseorganisationer (SEF, EFD och Ettanfotboll) tillsammans med SvFF initierat; att ta fram ett ”protokoll” för att på ett säkert sätt inleda med träningsmatcher och senare tävlingsmatcher i seniorelitfotbollen, och att förankra detta hos FHM. 

Förhoppningar – som tyvärr med stor sannolikhet riskerar att grusas – sätts till det möte som FHM, RF, SEF och EFD ska ha på fredagen.

Processen förefaller att utvecklas till en diskussion om principer och juridik. Gemene man – särskilt den som vill kunna se elitfotboll, i alla fall på TV – har nog svårt att förstå hur en myndighet fungerar i detta sammanhang. 

Man måste inse att FHM inte är idrottsexperter och inte förstår hur t ex logiken kring tävling i seriespel fungerar. Man måste också inse att FHM inte vill utfärda särskilda föreskrifter för alla möjliga olika typer av verksamheter utan vill finna en generell linje som fungerar lika för allt.

FHM ser RF som sin motpart

Men just här har RF en central roll, eftersom FHM ser RF som sin motpart i allt som har med idrott att göra. Här måste RF ta ansvar att tala för alla delar av idrotten och inte – som hittills – snarare uppträda som om man vore en del av FHM. Jag hoppas att jag har fel, men som RF uppträder nu får jag intrycket att man är livrädd för att stöta sig med regering, stat och FHM. 

De senaste åren har jag fått intrycket att RF i jakten på mer resurser är allt mer beredd att göra våld på det som är kärnverksamheten – dvs att organisera träning och tävling och att utveckla själva idrotten – och mer och mer erbjuder sig att svara för folkhälsa och integration, allt i syfte att få mer pengar från staten. 

Något som riskerar att förflytta landets idrottsföreningar bort från kärnverksamheten och i förlängningen förvandla den traditionella idrottsföreningen till en samhällsfunktion som är någon form av blandning av förebyggande sjukvård och socialtjänst.

Idrotten drivs bort från kärnidén

Är RF:s tafatta agerande vis a vis FHM och regeringen i detta läge ett ytterligare utslag av detta? Jag hoppas jag har fel, men frågan måste ställas.

RF:s roll i den unikt besvärliga situation som svensk idrott nu befinner sig i måste som sagt rimligen vara att representera hela svensk idrotts intressen. I det ansvaret ingår att uppträda så att FHM, regering och kommuner förstår de specifika förutsättningarna för alla olika delar av svensk idrott. Inte bara breddidrott och barns- och ungdomars idrott utan också elitidrotten, med dess förutsättningar.

En unik skillnad mellan elitidrotten och andra yrkesverksamheter där vuxna verkar - som t ex verkstadsindustri, kontorsmiljöer, tjänstesektorn, m fl - är att ett seriespel som t ex i elitfotbollen i Allsvenskan, Superettan, EFD serierna och Ettanfotbollen inte kan smygas igång och sedan gradvis trappas upp. När t ex Scania så smått kan dra igång produktionen på 10 procent och sedan gradvis trappa upp, så är elitidrottens seriespel binärt: antingen startar man fullt ut, eller så startar man inte alls. 

Man kan ju heller inte i elitidrottens seriespel gå från att en dag ha noll tävlingsverksamhet för att dagen efter säga att ”nu kör vi”. 

Har RF förklarat det för FHM? Har FHM förstått detta? Har man satt en gemensam process för att komma fram till en tidslinje? Har man insikt i att man står inför en konkret risk att en hel bransch riskerar att slås i spillror?

Låter FHM bestämma

Politiken har i coronakrisen valt linjen att respektera myndighetens integritet och i praktiken låta FHM bestämma. Detta är en stor skillnad mellan ”den svenska linjen” och andra länders agerande: Det enda beslut som regeringen fattat självt – utöver alla stödpaket – är det om begränsningar i utlandsresandet. I andra länder runt omkring oss är det landets regering som beslutar om elitfotbollen ska få starta. 

När det kommer till elitidrottens situation måste nu den svenska politiken sätta ner foten. En hel bransch riskerar att falla sönder och samman, och det kommer att snabbt få mycket dramatiska effekter om inte seriespelet för de idrotter som har säsong nu mycket snart kommer igång. När inte FHM och RF är kapabla att hitta lösningar vore det rimligt att politiken kliver in. 

Tyvärr är det tveksamt om vår ”idrottsminister” Amanda Lind förstår situationen tillräckligt väl för att förstå vad som krävs:

Vittar om genuin okunskap

När Amanda Lind häromdagen hänvisar idrotten till att söka omställningsstöd, vittnar det om genuin okunskap om idrottsföreningars verklighet och strukturen på en förenings ekonomi. Detta omställningsstöd täcker fasta kostnader, men inte personalkostnader. I praktiken är omställningsstödet ett stöd för hotell-, flyg- och restaurang, som har stora fasta kostnader som inte är personalkostnader. För t ex en fotbollsförening i Ettan, träffar det därmed bara lokalkostnader; hyra av kanslilokaler och några leasingavtal.

Lägg därtill att den absoluta majoriteten av hela föreningens största intäkter (undantaget de allra största Allsvenska klubbarna) är medlemsavgifter, avgifter för träning för aktiva och bidrag från kommun och RF, så innebär det att man inte kan kvalificera sig till bidrag eftersom man inte tappat mer än 30 procent av intäkterna mätt som totalt i föreningen, även om man i den del som är elitverksamhet har ett tapp på kanske 40, 50 eller 60 procent av intäkterna. I praktiken kommer detta stöd därför bara att vara till nytta för de föreningar som organiserat sin elitverksamhet juridiskt separerad från barn och ungdomsverksamheten; i en egen förening eller i ett Idrotts AB. Där befinner sig ytterst få elitföreningar.

Det är oroväckande att inte RF i sin dialog med regeringen lyckats bättre med att förklara läget. Det är också oroväckande att ingen tycks ha lyft frågan att de olika stödformerna förutsätter att man i föreningen har den kunskap och kapacitet som krävs för att hantera komplexa ansökningsförfaranden. Snart måste en idrottsförening för att kunna komma i åtnjutande av olika stödformer ha en civilekonom i organisationen för att överleva. Det är inte rimligt.

Lagidrotterna i kläm

Den sammanlagda konsekvensen är att elitidrotten, och särskilt de lagidrotter som har sin säsongsstart i april, och ännu inte kommit igång, hamnar rejält i kläm. Läs framförallt fotbollen. Pengarna i de stora allsvenska föreningarna är stora, men frågan är om det inte blir allra värst – negativt utfall procentuellt - för de mindre resursstarka fotbollselitföreningarna i Superettan, Ettan, Damallsvenskan och Elitettan.

Amanda Lind hänvisade också till att kommunerna måste hjälpa till. Jag redovisade i en tidigare artikel ett räkneexempel som illustrerar vilka pengar idrottsföreningarna i Sverige betalar i hyra till landets kommuner för idrottsanläggningar. En försiktig uppskattning baserat på stickprov, är att det handlar om minst 2 miljarder kronor. Detta ska sättas i relation till det stöd på 500 miljoner som hittills utlovats idrotten från regeringen. Det säger – menar jag – mycket om hur lite 500 miljoner är i sammanhanget. Det är ju också en paradox att en andel av dessa 500 miljoner i stödpengar kommer att gå till att – just det – betala kommuner för planhyror…

Jag har föreslagit att kommunerna ska avstå att ta betalt för hyror av planer, hallar, mm, under hela 2020. SvFF har skrivit till alla kommuner på samma tema. Inget tyder tyvärr på att detta fått något större genomslag. Lägg till detta att inget stödpaket adresserar uteblivna intäkter från sponsorer, vilket gör situationen ännu mer utmanande för elitidrottsverksamheterna.

Sammanfattningsvis: RF förefaller endast gå folkhälsans – breddidrottens - ärenden, FHM bakar ihop elitidrotten med all annan typ av verksamhet och regeringen har inte insikt i vad det innebär att driva en elitidrottsverksamhet, som t ex i en förening i Allsvenskan, Damallsvenskan eller Ettan. 

Det är tyvärr upplagt för en stor ekonomisk katastrof för den del av elitidrotten som har sin säsong vår, sommar och höst i år. Något som kommer att få allvarliga konsekvenser för mycket lång tid framåt, på flera olika plan. Det kan väl rimligen inte vara varken i RF:s, FHM:s eller regeringens intresse?