De stödde Black Power-rörelsen då för femtiotvå år sedan, Carlos sympatiserar nu med den aktuella Black Lives Matter-rörelsen som agerat starkt och ibland för brutalt för sitt eget bästa mot polisvåldet mot svarta.

Det gäller samma sak. Så lite har hänt. Men den gången var de så starkt, så modigt men så förbjudet, det de båda amerikanska 200-meterslöparna, guld (Smith) och bronsmedaljörer i de olympiska spelen i Mexiko City gjorde.

Det var ingen spontan händelse när de under prisutdelningen och när nationalsången spelades och stjärnbaneret steg mot flaggans topp böjde sina huvuden och sträckte sina armar rakt upp med knutna nävar beklädda med svarta handskar. Scenariot var uppgjort tillsammans med medborgarrättsrörelsen redan innan spelen. Det var bara ett krux; de var båda tvingade att ta sig upp på prispallen. Och det lyckades.

Prisceremonin blev en fredlig, vacker protest och symbol för de svartas kamp, kan tyckas, men det kostade dem allt. Pengar, jobb, karriärer, studieplatser. De stängdes av, kördes ut ur den olympiska byn. De var paria i både USA och i den olympiska rörelsen.

”Får aldrig förekomma”

Jag har ett särskilt minne av den där starka bilden från prispallen i Mexico 1968. Gunnar Ericsson, Facit-chefen och mannen bakom uppbyggnaden av guldlaget Åtvidabergs FF, var IOK-medlem sedan några år och när han återvänt hem fick jag en intervju. Han anslog en timma, vi satt i två. Det var till lika delar intervju, samtal och politisk debatt.

Jag hävdade att bilden på John Carlos och Tommie Smith var den vackraste jag sett från ett olympiskt spel. Så värdig och vacker.

Ericsson blev stram i ansiktet och han behövde egentligen inte använda några ord för att jag skulle förstå att han inte alls delade min åsikt.

”Idrotten och politiken hör inte samman. Det som skedde i Mexico City får aldrig mera förekomma. Vi får aldrig tillåta att den olympiska prispallen används som politisk tribun.”

Han var sannerligen en trogen och lojal medlem av den olympiska rörelsen. Men till någon nämnvärd förnyelse eller modernisering av den olympiska kommittén har varken han eller någon annan svensk medlem av IOK bidragit.

Det är klart att politiska partier inte skall bjudas in till olympiska spel för att presentera sina program. Det är bra att de statschefer som får i uppdrag att öppna spelen har ett klart och tydligt manus som inte tillåter några utsvävningar. Sovjets Leonid Bresjnev begärde 24 minuter för sitt tal 1980 i Moskva men tillrättavisades av IOK och fick bara läsa den statuerade frasen ”Härmed förklarar jag….för öppnade.”

Vad är politik?

Men kampen för jämlikhet och rättvisa är inte vänster eller höger eller partipolitik överhuvudtaget. Det är bara självklart - och vanligt mänskligt sunt förnuft.

John Carlos och Tommie Smith hade nog förhoppningar på att det sammanhang de uppträdde i, den plattform de sprungit till sig, det medialjus de hade på sig skulle ge en bättre politisk effekt. De bara föstes undan, John Carlos fick till och med ta emot mordhot och nu, femtiotvå år senare, träder Carlos in på arenan igen för att ge sitt stöd.

Internationella idrottsligor, organisationer och arrangörer välkomnar de nya protesterna mot hur svarta behandlas i USA. Men den internationella olympiska kommittén står fast vid sitt beslut om förbud mot politiska protester.

Här gäller det att definiera vad som är politik.

När vinnarna springer runt med sitt lands flagga - det gäller ju demokratiers som diktaturers - så är ju det på sätt och vis också politisk propaganda.

Vinnarna kan självklart inte stå på prispallen och hylla sina kungar och presidenter eller vifta med symboler och porträtt.

Inte förhandlingsbart

Men kampen för rättvisa, att alla skall behandlas lika, ligger ju helt i linje med de svulstiga paroller som IOK säger sig stå för.

Att behandla alla människor lika, sträva mot jämställdhet, öka förståelsen för att var och en får vara som den är är ju inte förhandlingsbart i en politisk diskussion.

Det skall bara vara så. Det borde varken bruna, blå eller röda ha någonting emot.

Rättvisa är opolitiskt. Icke förhandlingsbart.

”Idrottare kan inte längre tystas. IOK kan inte längre stänga av idrottare som står för det de tror på”, står det i skrivelsen till potentaterna nere i Laussanne som bl a John Carlos skrivit under. ”Speciellt inte när värderingarna är förenade med den olympiska andan.”

75-årige John Carlos, född i Harlem i New York, vet vad han pratar om.

Han har varit med förr. Och han är en del av en av de vackraste bilderna i det väldiga olympiska arkivet.