Och plötsligt löper alla bananas. Hela Afrika står bakom, låter det ur vissa basuner, hela arabvärlden jublar skriker trumpeterna. Man kan skriva in mycket i Marockos stora fotbollsgenombrott, man kan till och med säga att stora delar av världens fotbollsälskare har tagit laget till sina hjärtan. För att Marocko bjudit på en avancerad fotboll i världsklass.

Men i södra Afrika betraktar man nog Marocko (Tunisien och Algeriet för den delen) som nästan europeiskt och arabvärlden är inte en homogen enhet.

Fotboll i världsklass

Det sägs att det kom 40 000 marockaner (av en befolkning på mer än 30 miljoner) för att se sitt lag spela semifinal mot Frankrike. Många storgrät när det inte blev någon final, förmodligen för att de visste mer än vi, att de hade ett lag som var precis så här bra. För oss är Marockos framfart i VM en fullkomlig sensation. Visst, vi har sett en del av deras spelare förut eftersom de representerar klubbar som Sevilla, Chelsea, Sampdoria, Olympique Marseille, PSG, Fiorentina, Bayern München, Besiktas, Standard Liège, men vi har inte tänkt på att de var marockaner, vi hade inte ens kunnat föreställa oss att Marocko, som inte vann en enda match, som åkte ur som jumbo i gruppspelet i VM för fyra år sedan, skulle chocka en hel fotbollsvärld. Inte bara genom att slå ut världstvåan Belgien och stora fotbollsnationer som Spanien och Portugal utan för deras sätt att spela fotboll. 

Välorganiserat, försvarsstarkt och med tekniska, passningssäkra, idérika spelare som i semifinalen mot Frankrike skapade tillräckligt många målchanser för att kunna vinna matchen, som stred och kämpade, blandade energi och finess; snyggt och fint och aldrig med tjuvtrick eller förfulning. 

Du hade fel, Strömberg!

Jag hörde Glenn Strömberg, gå upp i falsett och skrika till oss att det skulle en stentuff match, hård och aggressiv, det fanns så mycket känslor och gammal historia från kolonialmaktstiden inblandad, men hur fel hade inte han? Båda semifinalerna i VM har varit fina, ärliga, justa fotbollsmatcher med spelare som respekterat varandra. VM har varit full av tröjdragningar och den nya fotbollsplågan och försvarsmetoden, hårda tramp på fötter; inte dessa matcher. Det brukar ju vara underdogens chans mot de etablerade storlagen att gillra fällor, gå lite över gränsen fysiskt, packa ner sig i försvaret och hoppas på kontringschanser. Inte Marocko. Mera bollinnehav än fransmännen, en offensiv lika väloljad som gammelfar, chanserna lika många. Marocko visade sig ha ett landslag fullt värdig en semifinal i VM och det är detta som kommer att vara det bestående intrycket.

Marocko har en idealisk medelålder i sitt lag, 26, 9 år, spelarna finns i bra lag men utan att vara lika överutnyttjade och slitna som många av de stjärnspäckade nationer som funnits med som favoriter hos tipparna. Marocko har visserligen också en kung som bestämmer det mesta likt andra länder i arabvärlden men där har skapats lättnader och friheter som gör att experter på arabisk politik betraktar landet ett av de mest liberala och demokratiska länderna i arabvärlden. Det är ju också något att tycka om. 

En fransk triumf

Och till sina tillgångar som fosfater, järnmalm, mangan, bly, zink, fisk, salt och - cannabis (en av de största exportörerna) kan nu också fogas ett fotbollskunnande värt respekt.

Sedan satt förstås jag också och hoppades på en final mellan Frankrike och Argentina. Fransmännen trodde jag på hela tiden men jag hade fått för mig att Brasilien var lite bättre än Argentina men nu får vi Messi mot M´Bappé i en final som har förutsättningar att bli en klassiker.

Ja, fransmännen har många anledningar att jubla. President Macron satt på läktaren bredvid den allestädes närvarande Infantino, precis så nära som franska regeringen och Qatar varit i hela den här processen. Vi vet ju att hela det här fotbollsspektaklet i Qatar har tillkommit just tack vare fransmännen. Det var en av Macrons företrädare, Nicolas Sarkozy som tillsammans med en annan fal herre, förre storspelaren Michel Platini,  lovade att skramla ihop så många röster i Fifa-exekutiven 2010 att Qatar fick VM mot att de köpte flygplan och annan utrustning av Frankrike för ett antal miljarder. Och på köpet fick de ta makten över Sarkozys klubb PSG som nu har sitt huvudkontor i Doha. Och på planen när finalen spelas möts PSG-stjärnorna Messi och M´Bappé och bara det gör den här VM-avslutningen till en triumf för både Frankrike och Qatar, en triumf för fulspelet under täcket.

Bara det borde ju betyda att fotbollsvärldens tummar kramas för Argentina på söndag. Och det finns ju som bekant ett litet fenomenalt skäl till.