För så har det ju blivit; de stora supportergrupperna - mer eller mindre hotfulla - kan med sin makt och med sina stora skaror totalt förändra maktfördelningen i svensk idrott. Kjell Nilsson skrev förtjänstfullt om detta här på Idrottens Affärer nyligen.

Egoistisk debatt

 Jag tycker VAR-frågan har blivit så enfaldigt egoistisk, de som är mest högljudda låter som om de hela tiden skulle stå på de förfördelades sida. De som efter en VAR-granskning går miste om ett mål efter den tekniska granskningen.

Men kära nån, ni är väl lika ofta på den andra sidan. Tillhör dem som får dra en lättnadens suck när det visar sig att en offside eller en hands föregått målet - och det blir bortdömt.

Somliga anför - jag hörde senast Expressens annars kloke Noa Bachner i en TV-utfrågning - att det viktigaste (argumentet) mot VAR tydligen är, att känslan försvinner, att publiken först får jubla över ett mål och sedan kommer väntetiden och därefter ett motsatt besked: check over. No goal. Att det skulle vara just den där känslochocken - först jubel över målet, därefter kallduschen - som motiverade att vi inte bör ha VAR  i Sverige.

Så det är viktigare att jublet får komma omedelbart - om så över ett mål som kanske inte borde godkänts - än att vi alla får vänta några minuter och att rättvisan segrar. Jag förstår inte resonemanget. För den andra sidan vänds ju en besvikelse till glädje. Alla är med jämna mellanrum både vinnare och förlorare - både på planen och läktaren.

 VAR kyler ner

 Jag ser mycket fotboll. Champions League förstås, Premier League, lite spanskt och italienskt emellanåt. Min uppfattning är att VAR är mycket mindre störande än jag trodde från början. Och nog är det väl bättre att vänta lite extra och slippa spelarnas protester och utfall mot domaren för en felbedömning. VAR kyler av, skyddar domarna; det är ett viktigt argument för införandet av tekniken. Spelarna litar på tekniken, finner sig i utfallet, spelet går vidare utan tjafs. Utan VAR förföljs domaren av hoten hela matchen efter en misstänkt felbedömning,

De rivaliserande styrkorna på läktarna kan inte heller längre använda domarens felbedömning för att förklara att de löpt amok och ställt till bråk. Det finns ett våldshot i Sverige i snart sagt alla miljöer, huliganism och bengalbränning är också en sorts gängkriminalitet som måste stävjas. Alla medel som finns att tillgå för att lugna ner istället för att elda på (som feldomslut gör) läktarfighterna måste användas. VAR är helt rätt för fotbollen i den tid vi lever och med de hot som vårt samhälle ställs inför. Också på fotbollsarenorna. 

 Trummor och trumpeter

 Den allsvenska premiären närmar sig. Herregud så fort tiden gått sedan jag, stukad och ledsen, vandrade hem i halvtid av den allsvenska finalmatchen 2023 mellan Malmö och Elfsborg. Bengaler, sirener, brandbilar. Jisses. Det brann också på Friends under cupsemifinalen mellan AIK och Djurgården. 

Jag känner oro i magen inför säsongen som stundar. Ingenting har kunnat lugna mig med orden att det skall bli bättre. Motiveringen till bengalbrännandet är hela tiden att det höjer stämningen - och spelarna och klubbledarna brukar dessvärre hålla med, dalta med matchförstörarna. Jag ser som sagt mycket fotboll (mest på TV) , men aldrig att det är bengaler som krävs för att höja stämningen. Det är folket, läktargemenskapen, jublet, sångerna, ljudkulissen. Jag följde de afrikanska mästerskapen. Inga bengaler. Fantastisk stämning tack vare trummor och trumpeter. 

Så det är mitt desperata råd till dem som vill stötta sina lag. Dra av er maskerna, glöm bengalerna, köp trummor och trumpeter och banka och blås så mycket ni orkar. 

Och om nu VAR fördröjer matcher; hur mycket fördröjer inte spelavbrotten på grund av rök, brand och fara?