Lätt lär det inte bli för England har ett jättefint fotbollslag och Australiens Matildor går på droger som heter idrottskärlek och nationell eufori och blir inte heller svårstoppade.

Det är tjugo år sedan Sverige spelade en VM-final (förlust mot Tyskland), det hade varit ett fint jubileum att få repetera den minnesvärda matchen. Ambitioner, vilja, fysik, taktik kan ofta räcka långt men i stora mästerskap är det ofta, när det drar ihop sig till slutspel, enskilda spelares tekniska överlägsenhet som avgör.

Många handhavandefel

Spanien är en fotbollsnation på en nivå som svenskar bara kan drömma om. Det kan väl bara ha med bakåtsträvande traditioner att göra att spanjorskorna dröjt så länge med att göra avtryck också i resultatkolumnen. Duktiga spelare med passningssäkra fötter och fint teknik har imponerat men det har inte gått att utläsa i resultatbörsen. 

Nu spelar Spanien sin första final på söndag tack vare så typiska Barcelona-egenskaper som bollkontroll, spelövertag, teknik och, inte minst, aggressiv återerövring av bollen. 

För det var så det såg ut, det är så det ofta ser ut när Sverige spelar; spelplanen följs, jobbet görs, bollar erövras men passningsspelet är alldeles för dåligt. Det är lätt att stå och slå precisa passningar till varann på en träningsplanen, en annan att i stress, högt tempo och med markerade spelare omkring sig hitta rätt. 

Det måste vara svensk damfotbolls prio ett framöver - inte minst på ungdomssidan - att intensifiera den tekniska utbildningen. Det är för många handhavandefel som måste minimeras.

När spanjorskorna återerövrade bollarna gjorde de någonting av dem, när svenskorna slet åt sig bollar slarvades de flesta bort.

Man får inte så många chanser i internationell toppfotboll - finliret i de avgörande momenten måste sitta. 

Att göra det svåra och avgörande i hög fart med millimeterprecision - det är ofta det som skiljer de bästa från dem som till slut måste torka tårarna.

Ge Blomqvist chansen

Förbundskaptenen Peter Gerhardsson är i många avseenden en fin person och skicklig ledare. Att han tagit ett svenskt landslag till minst semifinal i sina fyra mästerskap tyder på noggrannhet, taktisk förmåga och en behaglig hantering av en speltrupp. De här tjejerna har mått bra under hans ledarskap, han har utvecklat mycket, kanske så mycket som går med tanke på de tekniska brister som finns. Jag begrep mig aldrig riktigt på Cirkus Seger, det där med att ta med halvskadade spelare och använda en VM-uppladdning för rehabilitering har jag aldrig begripit mig på och det var absolut inte Seger som saknades. Hon har nog gjort sitt.

Men det är en gammal sanning att förbundskaptener förälskar sig i sina långa relationer med vissa spelare. Det här landslaget klarade sig bra ändå. På det sätt de vill spela. Seger i sin glans dagar hade kunnat göra skillnad men hon kom aldrig tillbaka dit. Mot ålderns krämpor slåss även gudarna förgäves. 

Jag är också besviken på Stina Blackstenius - och förstås på dem som skulle ge henne de rätta bollarna - men hon är en stark kontringsspelare och hade nog gjort sig bättre med en lägre defensiv och därmed större ytor och längre sträckor att jobba på.

Rebecka Blomqvist har i sina inhopp visat att hon borde fått mera speltid. Hennes eleganta kvitteringsmål när hon väl fick komma in efter 76 minuter visade hennes kapacitet. Vaken blick, fin bollhantering när hon återgav Sverige det hopp som tyvärr snabbt släcktes. Hon borde få chansen från start i bronsmatchen. Det räcker inte i en VM-turnering med en toppforward som bara kvitterar ut fina betyg för idogt försvarsarbete.

Beröm dock till Gerhardsson för den utdelning han fick på dubbelbytet. Lina Hurtigs nickpassning och Blomqvists mål.

Äntligen - Rolfö! 

Spanien mot England eller Australien i final blir en högintressant match med två spelstilar som möts. Teknik och finess (jovars, England har en hel del av den varan också) mot fysik, hårt jobb, tempo och  löpstyrka.

Sverige gjorde med sina individuella förutsättningar en match i nivå med det bästa de kan. Mycket tack vare att Fridolina Rolfö äntligen visade sin fulla kapacitet kunde Sverige, efter en oroande inledning, bit för bit, som vore det tapas på tallriken, äta sig fram till lite mera bollinnehav, flera attacker och några halvchanser men det håller inte i långa loppet att bara förlita sig på att frisparkar och hörnor skall bana väg för en målfarlig innerback.

Det blev den individuella överlägsenheten som avgjorde. Den spanske förbundskaptenen, Jorge Vilda, har haft hårda strider vid sidan av planan att ta sig igenom innan han fört laget till Spaniens största framgång inom damfotbollen. Bråk med spelarna, dålig stämning, spelare som strejkat i protest mot hur damfotbollen hanterats på ledarnivå i Spanien.

Nu visade han också fingertoppskänsla genom att plocka in Barcelonas 19-åriga anfallare Salma Paralluela, en ettrig attackspelare som visade hur en forward beter i straffområdet; snabbt, hårt, bestämt och utan att tveka, med underbar teknik smällde hon in Spaniens 1-0-mål. 

Fina tekniska detaljer

Segermålet från Olga Carmona (Real Madrid)  kom - och det måste man bara applådera - som en fullkomlig överraskning för det svenska laget efter en hörna av lite annorlunda slag. Alla - inklusive den hyllade målvakten Musovic - stod och väntade på en vanlig hörnlyra framför mål, helt oförberedda på hörnläggarens hårda markboll ut till Carmona som avslutade med en hårt skott som smet in strax under ribban.

Tufft för Sverige, gråt och tandgnisslan, men det är så oerhört befriande att se lag som hittar lite nya vägar med sina hörnsparkar. Det är annars genomgående en slentrianmässigt fantasilös detalj i många lags spel. Där var svenskarna (kanske berodde det på trötta huvuden i matchens sista ordinarie minut) dåligt pålästa.

Två fina avslutningsdetaljer, utförda av bättre tekniskt skolade spelare; för fotbollens skull är det bara att fröjdas åt dylikt.

Låt tårarna flöda, bryt ihop och kom igen. Om tre dagar finns ännu en möjlighet att nå en framgång.

Och kunna åka hem från ännu en långresa. De grävde, guldet hittade de inte, men det finns lite metall längre ner om de orkar torka tårarna, fortsätter och får glädjen och kraften tillbaka.