Höst i svensk fotboll. Den som alltjämt tror på tomten kan möjligen uppmärksamma en strimma av hopp inför de sista EM-kvalmatcherna. Vi som vet att ”julemannen” bara är en herre som klär ut sig, en självpåtagen och nedärvd mansroll, inser det meningslösa i att försöka lura sig själv.

Janne Andersson tror på chansen tills den är teoretiskt omöjlig att räkna fram men har också ett avsked på grått papper i innerfickan och det är en knepig sits.

Tankar runt flytt först

Alla som bytt jobb - eller i varje fall arbetsgivare - vet, att när man skrivit på för ett nytt arbete, står inför en flytt och en ny vändning i livet, så flyttar huvudet iväg direkt. Man är kvar med sin kropp, med sin professionalitet att göra så gott det går men tänker hela tiden på det nya jobbet, vad som skall hända, hur det kommer att gå. Tankarna springer alltid i förväg. Därför undrar jag om det var så kokt att signalera Anderssons väntade ”sign out” och inte verkställa den direkt. 

Han går i andra tankar nu, Andersson, det är inte bara naturligt, det är i det närmaste ofrånkomligt. Han går sin Via Dolorosa, med tankar på hur han kunde gjort, var felen finns, om han bara kom i otakt med tiden och tidens spel och spelare. Han funderar på vad som skall hända sedan, om han vill ta ett klubblag igen eller flytta till Norge eller Finland eller Island eller Färöarna eller var det nu är gamla förbrukade svenska förbundskaptener brukar hamna. 

Eller funderar han kanske på Saudiarabien? Han tycks i alla fall inte ha några moraliska invändningar mot ett sådant val - men det är ju just moral det handlar om. Samtidigt; företag jobbar där, en rad svenska läkare har haft jobb där, om vi gått till VM hade Sverige spelat där. 

Så visst är det ett dilemma. Det är, som sagt, upp till var och ens moral. Och man får vara beredd på kritiken. ”Först kommer maten, sedan moralen”, som Brecht sa.

Kan han verkligen samla ihop sig och krama ur det sista ur sig själv och sitt landslag med alla de här tankarna i huvudet? Genom det besked han fått - inget EM, ingen Andersson - sägs ju tydligt vad som är i faggorna och att förbundet, trots alla tomtar där, inte ens tror på sig själva. 

Det ligger något uppgivet i det förhastade beslutet. Det borde aldrig offentliggjorts. Andersson kunde fått fortsätta in i kaklet genom att envist tro på att det ligger ett halmstrå någonstans och väntar på vägen dit.

Det skall vara en norrman i år

Så i stället för att all koncentration nu läggs på ett landslag som skall möta Moldavien och Belgien i närtid handlar fotbollssnacket - förutom om den allsvenska dramatiken - om vem som skall efterträda Andersson.

Det är mycket Norge nu. Det är Stoltenberg som skall hjälpa oss in i EU, det är Fosse som kammar hem Nobelpriset, det är Stordalen som hotellkung och det är Per Mathias Högmo, regerande allsvensk mästartränare några veckor till, före detta norsk förbundskapten och nu den ende svenske tränare med internationellt uppdrag med sitt lag Häcken. Och den tränare, tycker jag, som kommit allra längst med sitt lag när det gäller utvecklingen av offensiv fotboll. Göteborgslaget råkar naturligtvis ut för det som alla svenska lag med dubbla åtaganden - allsvenskan och internationell  representation parallellt - drabbas av; extraslitage på spelare, mental belastning, en svår balansgång med både spelartrupp och motivation.

Det tar på krafterna men likväl; i sina bästa stunder är det Häcken som spelar den absolut bästa fotbollen i Allsvenskan. Det räcker kanske inte i år när klubben samtidigt är ute i Europa och hämtar hem erfarenheter men jag tro nog Högmo är ett hett namn för Svenska Fotbollförbundet. Visst kan det vara värt ett försök att slå en signal till Graham Potter i London (som är ledig nu) men om man skall tro tidningen France Football tjänade han över 100 miljoner om året i Chelsea och inte ens en tiondel av det lär Fotbollförbundet i lite ekonomisk knipa kunna erbjuda. Högmo bör stå högt på listan.

Rydström kör fast

Malmö FF:s Henrik Rydström är naturligtvis med i diskussionen även om han - precis som alla som får frågan om de vill bli statsminister alltid tackar nej tio gånger innan de säger ja - säger sig vill vara kvar i Malmö.

Rydström företräder en lite invecklad småskalig fotboll som det kräver daglig drill för att komma någon vart med. Han vill dominera spelet, göra svåra saker med den i stötvisa attacker; det svensk fotboll behöver är en coach med fingertoppskänsla som kan preparera en underdog till att bita de stora, farliga lejonen. Så som till exempel Kalmar FF:s lågmälde men vältalige Henrik Jensen gjorde när han satte stopp för MFF och plockade hem en 1-0-vinst på övertid i söndags. Rydströms fotboll chockade och överraskade länge både i Kalmar, Sirius och i Malmö men ett envist vänstervridet anfallsspel är lättanalyserat för motståndarna och det är märkligt hur MFF uppträtt i andra halvleken mot BP hemma (MFF utspelat) och nu mot Kalmar; ingen fart i spelet, dålig rörlighet, inga hot in i Kalmars straffområde, inga attacker på högerkanten, mängder av tid bortspilld på meningslöst duttande i sidled och bakåt.

Malmös spel har genomskådats och Rydström tycks inte ha några alternativ. Långbollar mot Isaak Kiese-Thelin hjälper inte heller eftersom allsvenska skytteligans ledare helt tycks ha tappat både målsinne, snabbhet och teknik. Jag tror inte MFF vinner guldet. Om så skall ske måste Rydström spela de bästa från start och de bästa skärpa till sig ordentligt. Rydström som förbundskapten; det det tror jag inte för ett ögonblick på.